2020

Året jag trodde att jag skulle dö. Hela 2 gånger. Kan ju bli en tredje också, pga året inte slut än. 

Jag hittar en knöl på min kropp. Så när alla tror de ska få Corona och dö har jag lite annat att tänka på. Ja, ni fattar. Jag har annan ångest. Och hur lätt tror ni att det är att få läkartid mitt i rådande pandemi? Typ screen, biopsi och innan det remiss. Jag fick övertala fler än en läkare att ens ta sig an mig. Skrika, gråta ni vet. Jävligt tur man kan prata för sig. 

Och mitt i all jävlighet. I väntan på provresultat av röntgen och biopsi så får jag Corona. Hon kryper ner i lungorna och jag får svårt att andas. Jag står många nätter med ångest vid öppet fönster ska ni veta. Där får jag luft. Vilopulsen ligger på ca 80-85 (jag som annars ligger på 45) och jag orkar inget annat än att lyfta mobilen och scrolla dödstal på Aftonbladet. Så här håller det på i 4-5 veckor. Lungorna krymper, hostan torr som fnöske, smak och lukt överger mig kring påsk, all mat smakar gröt, jag får utslag, ryggen värker och jag kan inte sitta upp. Det var ett krig i kroppen jag aldrig känt förut. Inte ens vid cancer. 
Ambulansen kommer och hämtar min granne. Själv vill jag inte åka in. Då dör man ju. Det blev ingen dusch på 4 veckor. För i duschen fick jag syrebrist. Sen vände det. Plötsligt.  Bara dödsångesten blev kvar. Har nu gjort mitt andra test i veckan för att se om antikroppar är kvar. Det är dom. Den rädslan att få det igen ångesten. 

Hur det gick med knölen. Det var en fettknöl. Och det var ju skönt det. 

Det här är jag feb 2020. Solsken i blick och Corona mest bara i Italien. Livet leker. 
Dagens efter hittar jag knölen. 

(null)



Grönt ljus på X-ray

Så har jag gjort min första mammografi. Brösten ska ju fotas när man fyllt 40 ni vet. Jag var rätt så nervös. Så nervös att jag slutat äta mina hormoner. Hormoner boostar ju cancern ni vet. Så på några få veckor gick jag ofrivilligt in i klimakteriet. Hej vallningar.

Kuvertet med resultatet slet jag upp igår. Svettades även då. Det blev grönt ljus och jag firade på terrass i Sturegallerian.

Nu vågar jag gå och hämta ut nya hormoner. Vill ju inte bli tant i förtid.

Höst

Får cancerpatienter ont i kroppen efter behandling, eller är min smärta något annat? Kanske sorg? En annan slags höst. Idag sitter smärtan i bröstkorgens nederkant hela vägen upp till hjärtat. Och då är jag inte ens olyckligt. Alltså olyckligt kär. Jag blir ju aldrig kär, ni känner ju mig. Men olycklig... Oh yes. Min melodi. I alla fall idag. Ont i hjärtat. Ont. O N T !!

Min kroniska vän, smärtan, gnager alltid. Dag som natt. Ibland flammar det till, som idag. Denna gång innifrån. Hon, för det är en hon, är som en gadd i ögat och att blockera är fucking omöjligt. Tänk dig att sparra mot Scott eller Roberto. Inte en chans i helveta att man vinner. Bara att lägga sig platt. Låta henne sparka.

Det är lite så jag hanterar henne. Jag grinar lite i soffan och hatar mig för det. Jag springer 3 km. Jag tänker på att inte tänka på det. Jag blir förbannad, sen ledsen.

Jag pratar sällan om henne inför andra. För att ha ont i kroppen är inget man som kvinna skryter om. Då blir man gnällig. Lite sur så där.. Så jag håller käft.

Fuckig Cancer


Naken

Imorgon ska det klämmas och kännas på min kropp. Av med kläderna bara. Jag har inget val. Jag brukar alltid skoja och skämta för att avdramatisera det hela. Som om läkaren skulle bli generade - not. De ser nakna kroppar dagligen. Liksom klämmer och känner på löpande band. Letar knölar de inte vill finna. Klämmer i armhålor, nacke, mage och ja.. där tumören levt sitt egna lilla liv. 

Appro på naket. Gissa djuret och vinn en fredagsöl med mig. Inte imorgon, men en annan fredag. Ja, det är jag som bjuder.


Friskförklarad?

Snopet. Mitt försäkringsbolag har friskförklarat mig. Detta två år innan Karolinska viftar grön flagg. WTF! Trodde det var 5 år som gällde vid cancerdiagnos. Nu får jag själv pröjsa för kontroller och medicin. Och det är inga billiga grejer jag hämtar ut från apoteket om man säger så. Tack gode gud för högkostnadsskyddet.

Inget att fira mao. Den stora festen blir om två år istället. Jag litar mer på mina läkare än mitt försäkringsbolag.

Känner hat

Ge fan i att spara in på cancervården! Den behöver snarare mer pengar. Få cytostatika sittandes. Tjena. Sitta en hel dag (för så lång tid tar det) när man har en kropp som kukat ur?! Hur tänker ni?




Terapi

Idag har jag träffat mina fina tjejer. Smilegull och Calanthe. De förstår. Vi sitter där på ett café och snackar strålbehandling, cellgifter, pic line, illamåande, mediciner och smärtor. Lika naturligt som paret vid bordet brevid pratar vegmat och Sydafrikanska viner. Vi tre delar samma erfarenheter med små små skillnader i marginalen. Jag fick ingen pic line, för de misslyckades så totalt då mina kärl krampade. Jag tappade inte håret, men istället alla mina röda blodkroppar. Herregud, det blev ett gäng blodpåsar till Blingen.

Calanthe ska åka en helg till Brännö för att träffa andra unga människor som drabbats av cancer. Jaaa, tänkte jag. Det vill jag också. Sedan slog det mig. Gud, jag är ju inte ung längre. Jag fyller snart 35. Däremot kanske det finns andra seminarium för just mig. För cancern måste ut.

Jag har insett nu. De går inte att sudda ut ett helvetesår ur sitt liv. Detta är något jag måste leva med och då får jag se till att göra det så bekvämt som möjligt. Att va sambo med cancer är inget man skojar bort med ett litet leende. Det får vara slut på det nu.

KS

Karolinska Sjukhuset vakar över mig. Men just min läkare har släppt mig helt. Hon är specialist och ska ta hand om de sjuka. Jag är inte sjuk. Det känns väl helt ok att låta någon annan klämma. Kanske inte just på brösten då, men vad gör man. Körtlar ska undersökas och det är bara att strippa. Jag har en sådan rutin att jag vet precis hur jag ska klä mig för en undersökning. Läkaren behöver bara blinka en gång så står jag där, strippad och klar.

Nu en liten fråga. Hur många av er har legat på sjukhus? Och handen på hjärtat, vad snodde ni med er hem?

Här är min lista på snodda saker:

- De där blå skoöverdragen i plast. Dessa kan man också finna hos tandläkaren. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska ha dem till.

- Spypåsar. För er som undrar är de i plast och inte i papper. De ser ut som en jättekondom, bara en sån sak, och heter Sicksac.

- Stödstrumpor. Bra att ha på långa flygresor.

- Pillerburkar

- Munspray, nä vänta, den fick jag ju.


Vad har det kostat

Jag ska till Karolinska på måndag. Det blir så när man varit sjuk. Jag ska då tjata till mig att de bör leta efter metastaser. Cancer kommer ju förr heller senare tillbaka. Men de är sällan sugna på att bekosta magnetröntgen och blodprover så här i efterhand. Dom liksom nöjer sig med att klämma, fråga lite om hälsan och skriva ut nya recept. Alltid något iof. De säger att de inte kan ta cellprover för att mina celler redan är uppfuckade av all strålning. Men blodprover kan de ta. Men de har de inte gjort de senaste tre återbesöken. Det lär väl bli så att jag får beltala mina egna, i den privata vården.


Gud vad jag måste ha kostat svenska staten/landstinget pengar. Är det någon som vet hur stor prislappen på en cancerpatient är?

Hur många miljoner rör det sig om?


Min prislapp på ett ungefär är:

6 cellgiftsbehandlingar

4-5 magnetröntgen

1 operation

Några narkoser (tror jag fick sövas 2-3 ggr)
3 såna där ryggmärgsbedövningar -- det kallas nog något annat
6-7 blondtranssfusioner -- eller vad det nu kallas. Jag fick blod av nån

Strålbehandling 3 mån -- varje vardag

Piller och mediciner

Inlagd 5-6 nätter

Otaliga läkarbesök

Mig har det däremot inte kostat värst mycket. Mitt företag har gått in och tagit mina kvitton, det som inte högkostnadsskyddet fångat upp. De har också betalat den inkomstlucka jag fått då försäkringskassan bara täckte upp 80% av min lön.

Men jag har varit värd varenda öre. Så det så. Och nu betalar jag gladeligen skatt. Herregud, jag är ju skyldig en massa miljoner minst. Och sedan betalar jag gladeligen för din sjukvård eftersom du betalt för min.

Hade jag bott i ett annat land hade jag inte haft råd att överleva.


Ryssråttan

Just nu, för typ 5 min sedan, slog det mig att jag har gjort något väldigt VÄLDIGT dumt. Jag har under två års tid slängt mina hormonplåster i toaletten. Nog för att min kropp sugit åt sig det mesta av hormonerna innan de dumpats, men det är väl klart som fan att plåstren fortfarande innehåller små doser. Jag använder två i veckan. Det betyder att. Få se nu... ett, två, 250, 10 miljoner... jag är inte så bra på matte hehe... 10 miljoner plåster har hamnat i toaletten. Inte konstigt att råttorna på söder är stora som hundar.

Herreguuud!

Nyttigt

Idag har jag varit modig. Jag har träffat och pratat med en person som gått igenom samma helvete som jag. Eller, vi var lika modiga båda två. Det är första gången jag vågat mig på detta och jag är så vansinnigt glad att jag gjorde det. Jag som tidigare struntat i terapi och duckat för att som har med cancer att göra. Det var nyttigt. Och inte alls läskigt.

Tack J för pratstunden. Det betyder så mycket för mig.

Tyyyystnad

Jag undrar. Sitter ni där ute i era stugor och väntar. Väntar på ett inlägg från mig? Kanske. Jag har legat lågt med att blogga de senaste dagarna. Det blir lätt så när jag är ängslig eller nervös. Ingen ska behöva oras. Sån är jag. När saker händer som faktiskt bara rör mig och som är lite tråkiga, ja då låter jag tangenterna vila.

Jag mår bra.

Imorgon är allt som vanligt igen.

image544

Tack för era peppande hälsningar, via telefon, mail, FB och i kommentarer. Ni är så fina.

Styrka

Jag har inte så mycket att tillföra min blogg just nu. Istället följer jag andras. Den ena historen efter den andra. Jag samlar styrka.

Ibland är det skönt att inte vara ensam, samtidigt som jag blir ledsen över mitt sällskap.

Min kram i skrivande sund går till en fin tjej vars kamp jag följer. En kamp jag själv lever med. Calanthe, nästa vecka är det du och jag. På Radiumhemmet. Samtidigt. Jag finns där, du finns där. Vi finns. Vi kämpar.

Nu spolar jag ner all rädsla. Nu laddar jag om. För dig, för mig.


image542

Och var hittar man en sån här cool toalett?

Internet är som cancer

Jag ser hela internet som en växande kopierande amöba. En slags cancer som sprider sig. Att mina texter dupliceras gör inte så mycket. Jag blir faktiskt lite stolt om du där ute gillar dem så pass att du drar en copy paste. Men jag hoppas för din skull att du skriver om mina ord med dina. Att du låter dig utvecklas i ditt skrivande och ger min text nytt liv. Jag vill att du snor med finess. Det gör jag. Och jag vill inte att internet ska bli en elak cancersvulst. Jag har fått nog av cancer.

Vi måste göra detta kopierande till något bra. Annars blir Internet en grymt tråkig plats att hänga på.

Det finns såklart texter jag är rädd om, för vackra för att läggas här. De ligger inte ens digitalt i min dator. Jag vet inte vad jag ska göra av dem riktigt. Jag älskar dem för mycket för att ge dem till er. Att se dem klonas och slaktas skulle slita mitt hjärta i bitar. De är inte skrivna för internet, utan bara för mig. Av mig.



 

image535

Och jag borde sova nu!

Pust

Men vad? Attans. Denna vecka har jag viss överdocerat genom att köra med dubbla plåster (min medicin tas in genom huden). Jobbigt . Dom små rackarna är genomskinliga och jag glömmer vart jag satt dem. Suck! Vilket i-landsproblem. Jag borde istället vara tacksam över att jag har tillgång till dem.

Vet ni vad jag tänker ibland? Jo, om jag bott i ett annat land än Sverige hade jag förmodligen inte varit vid liv idag. Det känns konstigt. Men så är det. Jag hade kanske inte fått den vård jag behövt. Och hade jag fått den så hade jag förmodligen inte haft råd i alla fall. Cancervård är dyra grejer. Jag ska fråga min läkare nästa gång om det går att sätta en prissumma. Förmodligen många hundra tusen. 08:an, du kanske vet? Fan vad glad jag är att jag bor i Sverige. Pust.


Precis så här har jag känt


Tänker på er

image492

Bilden kommer härifrån.

Fucking cancer

Det är slående hur man kan förtränga saker. Bara sådär. Men ständigt påminns jag. Det dyker upp brev från Karolinska, cancer uppmärksammas i media och det hålls galor på TV. Jag kan inte gömma mig. Jag är en av alla dessa drabbade. En med förbannat otur och tur. Det är bara att acceptera. Och idag har verkligheten verkligen hunnit ikapp mig. Jag kan inte sticka huvudet i sanden.


Kl 15.20 ska jag infinna mig på Radiumhemmet. Mitt andra hem under 2006. Där känner jag mig hemma fastän jag inte vill. Allt det där viktiga vet jag. Så som bästa genvägen till strålsalarna, vilken TV som har bästa bild, vilken sal som är mysigast av alla omysiga, var de gömmer allt godis, vilken syrra som fixar sätta nål på mig, vilka salar som har egen dusch, vilka toaletter man ska undvika, när kiosken stänger, hur man navigerar sig fram med cytostatika i droppstället, vilka sladdar som ska kopplas var, vilka läkare som har humor, vilka syrror man kan skvallra med etc, etc.


Well, jag gruvar inte för dagens besök. Jag gruvar mig över resultaten. Det är lika jävla jobbigt varje gång.

Naket

Många klär av sig utan anledning. Andra gör det för välgörenhet. Nu ska jag avslöja vad jag tycker är sexigt. Jo detta.

image459

Underbara älskade svenska kändisar, ni som vikt ut er i kalender där pengar går till medicinsk cancerforskning. I fucking love you. ÅÅåh nu börjar jag gråta här. Det här gör mig så glad att jag blir ledsen.

Hur det står till med min cancer? Well, jag går på regelbundna kontroller på Karolinska.
Om jag sälv bidrar till Cancerfonden? Jepp, både med pengar och celler. Jag hade lätt kastat av mig kläderna också. Lätt.


Tidigare inlägg
RSS 2.0