© En annaN

I eftermiddag gör jag en Fröet och flyger med vinden norrut. Jag landar i utkant av Ume, vid älvens brus. Jag ska till min egna kräftskiva som jag ordnat på korrespondens via mail, msn och sms. Ett party i mitt lilla torp. Ingen el inget vatten, bara vedeldat. Åh vad vi ska basta och chilla. Och ni får en paus från min blogg. En blogg mindre för er att läsa och kommentera. Blingbling får semester och även ni får http://blingbling.webblogg.se/semester.

Jag har bloggat lite i veckan, har ni märkt det. Kanske tror ni att jag inte har något att säga, men fel, fel, fel. Jag vet bara inte hur jag ska säga det. Därför låter jag bli. Jag kastar in bilder och Youtubefilmer istället. Så enkelt.

Det händer saker hela tiden. På dagarna, kvällarna, helgerna, nätterna. Fasen, jag vet hur jag ska sortera allt. Tiden går fort ... på riktigt. Missar jag saker eller hinner jag med?

Förresten, i natt drömde jag att jag drack Yes diskmedel. Varför gjorde jag det? Det spred sig såklart i blodet och bubblade sig. Jag såg  ut som en lödderslödder och blev instängd i gamla jordkällaren på pappas tomt. De borrade ett hål i porten så att jag kunde andas ut mina bubblor. Där skulle jag sitta i tre veckor. Fy fan. Sedan vaknade jag.

Jag älskar min Ipod. Vet ni varför? Jo, för podcast-radio. Det är fan oslagbart. Jag kan lyssna på vad jag vill när jag vill. Nästan. För mig som är radiofreak är detta en revolution. Fy fabian vad flexibelt. Eftersom jag alltid missar mina favvoprogram kan jag numera ladda ner dem. Jag sitter tex just i denna stund och lyssnar på Mark Levengood som sommar pratare. Penismakaroner och kärlek till Jonas. Och Fröet, jag har såklart alla avsitt av Mammas nya kille.

En förutsättning för att Blingbling ska blomstra är att liv, rörelse, djärvhet och närvaro pyr & flammar upp. Sedan ska det såklart brinna för evigt, men ändra skepnad. Det gör det nu. Jag trivs. Nya projekt och nya kollegor. Vackra lösningar och nyskapande form. Hurrah. Sedan är det förstås lite pissigt att jag måste åka över till grannlandet. Ni vet, där jag inte förstår språket. Men det kan jag ta.

Nu ska jag stressa vidare till nästa möte. Så här kan det se ut.

Trött tjej får för sig något alldeles vansinnigt. Klockan 24 går hon ut till balkong i trapphus och skakar matta. Vet ni hur mycket det låter? Som värsta pistolskottet fick jag just erfara. Jag väckte nog Jerk.  Stackarn tror det är knarkartanten som försöker med något.

Ensam med grannar runt i kring släcker jag nu lampan. Imorgon är ensam tjej inte ensam längre.

Idag har jag lärt mig ett nytt danskt ord. Uanvendelig. Tror att det betyder otjänlig, paj, kass eller trasig. Precis så som jag känner mig. Men imorgon, då kommer en alldeles speciell person med nattåget från Norrland. Det rullar in 07:45 och jag ska stå där på perrongen. Först då blir jag hel.

När jag klickar mig planlöst omkring hittar jag de mest märkliga sidorna. Alltså internet. Det är en skojig värld. Jag vill flytta dit.

Titta vad jag just skapat. Känns som jag utvecklats från klottrare till cool grafittiskapare på 4 sekunder.

Kan inte du heller sova? Laja här vettja!

Jag minns Bigbrothermarathon på söndagarna i Hässelby. Vi satt i soffan eller låg på golvet. Förutom tv:n var det oftast tyst. Bara ljudet av oss tuggande på ostkrokar hördes. Då och då dizzade eller kommenterade vi något i rutan. Så satt vi varje söndag. Helt apatiska och såpfanatiska. Men vad fan skulle vi göra. Allvarligt. Vi saknade en hobby, men var nöjda med vår tillvaro. Trygga i vår egna lilla bigbrothervärld.

Idag, några år senare har vi ryckt upp oss ur såpträsket men saknar fortfarande hobbies. I alla fall jag. Däremot har jag mål. Alltid något. Tick-tack, tick-tack!

Tusan, jag har tappat ett minne. Ett minne till en låt som jag hör i mina lurar. Jag tycker inte om det. Det är så satans svårt att ersätta ett minne om det bara är borta. Du kan ju t ex inte låna ett av någon annan. Inte ens på biblioteket kan man.

Blingbling: Hej, lånar ni ut minnen? Gärna något som påminner om det jag just förlorat.

Bibliotekarien: What!? (och vinkar sedan på securitasvakten).

Ett tag kunde man faktiskt låna en åsikt på bibblan. Minns ni det? Då fick man prata med en person som hade en viss åsikt. Jag tror möjligheten till detta försvann lika snabbt som den dök upp pga brist på just åsikter. Så synd. Eller så bra, för jag fick just en affärsidé.

Man skulle kunna skapa en pool av människor med olika åsikter och beteenden som andra kunde få hyra. Till nästa möte skulle jag t ex behöva en pain-in-the-ass-snubbe som kunde ta all skit och läxa upp mina uppdragsgivare. En bitch helt enkelt.

Man skulle kunna ta bra betalt.

Här sitter jag och sippar kaffe och har det bra. Samtidigt (jag kan göra flera saker samtidigt faktiskt) läser jag en artikel som intresserar mig.

Bloggare, vet ni vad? Det senaste tolv månaderna har det inkommit 7 214 anmälningar till polismyndigheten om människor som försvunnit. I Sverige alltså. Låter mycket tycker jag. Alltså ta mina hemtrakter Västerbotten. Där anmäldes 41 personer som bortsprungna. Vart tog de vägen?

Här är hela listan på antalet anmälningar om försvunna personer under perioden 1 augusti 2006 - 31 juli 2007 (källa nyhetsbyrån Siren):

Stockholm 1 767
Uppsala 189
Södermanland 434
Östergötland 367
Jönköping 185
Kronoberg 95
Kalmar 147
Gotland 23
Blekinge 54
Skåne 815
Halland 278
Västra Götaland 1672
Värmland 81
Örebro 233
Västmanland 240
Dalarna 154
Gävleborg 121
Västernorrland 194
Jämtland 46
Västerbotten 41
Norrbotten 78

Nu kan man ju ställa sig frågan; Hur många av dessa har kommit tillbaka? Det nämner inte journalisten. Så typiskt, typiskt journalister haha. Jag vill fan veta. Ska jag ta och ringa Rikspolisstyrelsen kanske?

Snart fyller vi ett år bloggen och jag. Till en början sa jag till mig själv, well det lär bli två veckors bloggande max, ett år senare sitter jag här. Jag har bloggat mer än jag hade planerat. Jag har skrivit fler inlägg än vad jag drömt om. Jag har övat, raderat, formulerat, skrattat, gråtit, kommenterat och dominerat.

Varför blogga?

Svaret är enkelt: Det är befriande, roligt, spännande, underhållande och bekräftande. Som en ventil. Det låter kanske som en dans på rosor, men det är det inte. Lika roligt som det är att blogga är det också frustrerande. Det kan bli till ett tvång. Att ständigt måsta uppdatera eller kommentera.

På min blogg har jag trevat mig fram. Jag har skrivit lite om min sjukdom och mina tankar kring den. Jag har bloggat om dejter fram tills att en av mina dejter hittade ett inlägg och kommenterade haha, och jag har intagit olika ironiska poser. Jag har följt en slags blogginstinkt. Min blogginstinkt.

Till en början intresserade jag mig för hur en blogg skulle se ut och vara. Med tiden har det omvandlas till en slags nyfikenhet på vad min blogg faktiskt kan bli. Min blogg är min blogg.

Håll utkik efter ettårskalaset.

Jag kommer aldrig mer behöva ta med mig handväskan ut på krogen. Allt jag behöver ryms nämligen i mina nya byxor. Fett nice. Nu behöver du inte hålla reda på min handväska längre Micke T.

Den som sköter sig snyggt och är snäll mot mig kommer att bli den lyckliga att ärva dessa. Lyllos, lyllos den. Det säger jag bara.

Livet känns faktiskt ganska mysigt nu. Why? Jomensåatt:

♥ Jag får gulliga sms
♥ Det planeras kräftskivor, just nu tre parallellt

♥ Jag har en fantastisk chef som ger mycket beröm

♥ Allt känns stabilt, rädslan e borta

♥ Midnattsloppet på lördag

♥ Kompisar som återvänder
♥ Nya vänner som infinner sig

♥ Kärlek och närhet från söderort

Jag är verkligen ingen telefonmänniska. Så fort det ringer måste röra på mig. Jag måste göra saker helt enkelt. Det blir små tvångtix så som att öppna och stänga lådor, flytta på saker, eller som senast gå fram och tillbaka som Baltazar look a like. Allt detta bidrar till att jag knappt kommer ihåg vad personen jag pratat med sagt eller vart jag förflyttat saker. Gissa om det är störande. Både för mig, den stackare som ringt och mina kollegor.

Ååååh nej, nu ringer det igen. Ska jag svara?

Jag ska på dejt ikväll. Det känns kusligt. Jag är lite ringrostig nämligen. Fast rost går att fixa! Han vill bjuda mig på mat och då är det inte på restaurang. Mannen vill laga maten själv. Herreguuuud. Bara han inte ber mig om hjälp med nåt. Jag vet ju inte hur man gör mat, eller lagar eller tillreder.

Han ringde mig igår och hade helt sjukt sexig röst. Så nu är jag kär i en röst. Kan man bli det? Tänk om karln är lika sexig som rösten, då ni. Men hur stora är oddsen. Jag brukar få plöja en 10 dejter innan jag stöter på passion och personkemi. Eftersom jag gjorde det på senaste internetdejten lär ju oddsen vara minimala att jag ens får eller vill hångla på denna. Han ser dock läcker ut på bild. Inte för att det är det som avgör. Ge mig en sexig hjärna och ett varmt hjärta, ge mig självförtroende och generositet - och jag faller direkt. 

Killen följer förresten trenden. Han har ett udda efternamn och han är musiker. Inte en fotograf denna gång alltså.

I dagens horoskop står; Det händer inte mycket nu blablabla.

Alltså vaddå, det händer ju hur mycket som helst.

Dagens horoskop i City

Väduren 21/3-20/4

En fest blir mycket rolig och det beror mycket på att du släpper loss och tar kommandot. Några nya bekanta gör starkt intryck på dig.

Jag som ska ha en vit helg utan utgång. Går det under:
a) Fest
b) Släppa loss
c) Nya bakanta

Vem äger och regerar på Kocksgatan (egentligen)? Inte är det väl fortfarande Petter?

Fredagsfyran ja, den glöms så himla lätt bort. Men inte idag. Av nån konstig anledning kom jag ihåg den. Temat för dagen är sova.
 

1) Vad har du på dig när du sover, om något?

Trosor eller naken, ibland i ett linne om jag har gäster.

2) Sover du på sidan, på rygg eller på magen?

På mage.

3) Bäddar du sängen varje dag?

Ja alltid, notorisk sängbäddare är vad jag är.

4) Har du med dig något i sängen (gosedjur etc)?

Bara hårda prylar för tillfället (dator, dildo och mobil).

Nu undrar Blingbling, hur står det till med era sovvanor?

Vet ni vad mitt jobb handlar om. Det handlar om att kika på och tycka till. Jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Styrd som en marionett av jurister, produktansvariga, byråer och Keeaccounts. Därför är det så skönt med bloggen. Här kan jag skriva vad jag vill så länge det rör mig och inte stör dig.

Den här dagen kommer bli tämligen intensiv med en hel del på agendan. Jag ska dricka kaffe, blogga, surfa in på www.aftonbladet.se, dricka kaffe igen, äta lunch, äta glass, läsa mail, läsa bloggar, dricka kaffe, äta muffins och gå hem.

Och nu ska kontorsråttan börja jobba. Varför börjar jag meningar med och egentligen?

Jag behöver en dubbelespresso här borta!


Kontorsråttan

Gud vad jag irriterar mig på medelåldersmän som inte kan crawla ordentligt och som inte ser sig för. Vad är de med dem? Ännu värre är det när de ska ge sig på fjärilsim. Jag ba, hallå. Svallvågor blir till kallsupar för oss andra. Fatta! Och sluta pissa i vattnet. Det får bara barn upp till 4 år göra.

Idag är det måndag mina vänner. Jag känner mig trött. Kosan styr mot klippbad i mina tankar, men jag sitter fast i fotboja i glashuset. Det närmasta jag kan komma vatten och vila är att ha fötterna på skrivbordet och sörpla te. Så nu gör jag det. Men fan, kan kollega MT så kan väl jag. De väntar på mig på Långholmen nu. Varför har just jag samvete och arbetsmoral? Varför är jag så dålig på att smita från jobb? Vem tackar mig för det liksom?

Nä nu drar jag bannemig. Blir chefen sur får jag väl slänga in en lapp om komp.

På min blogg har jag surrat fritt inom mängder av områden, men vissa kategorier är helt döda. Hur ofta har jag t ex gästbloggare. Hallå, jag har bara haft två.

Helly, kom tillbaka. NU! Annars ryker denna kategori.

Och veckans gästbloggare heter den t om. Skrattretande ju.

Hur får man gästbloggare förresten?

Det verkar vara skottpengar på flygmyror.

Tonåring till Blingbling vid busshållplats igår:
- Men gud, du har ett myrbo i håret! Va fan, de är ju överallt. Iiiiiiiiiiiiiiiiieeeiiiiiiiiyy DÖDA!!!!!

Jag har inte någon favoritmänniska. Jag vill ha det så. Folk är ju som folk är mest. Men jag vet precis vilka jag vill omge mig av. De som vågar vara, de som ser mig i ögonen, de som värmer och talar om vad de känner, de vinner mitt hjärta.

Dig som bloggare kan jag inte se i ögonen, men jag kan läsa dig mellan raderna. Jag kan känna känslan. Den förmedlas i orden. Det ger en särskild slags rysning.

Och vi umgås hejvilt över bloggänserna. Det spelar liksom ingen roll om du kommer från överklassens förnäma kvarter eller arbetarförort, är fattig student eller lever lyxlirarlivet. Så länge du berör, skriver det du känner och skänker mig värme kommer jag alltid att besöka dig.

Istället för att knacka på klickar jag in. Att börja blogga är nog det bästa jag gjort.

Det lackar också mot onsdagsöl. Igår kom nämligen min heta Pumla A hem fån London. För gott. Jag är sjukt lycklig över det. Jag behöver någon som kan hjälpa mig att recensera mitt liv. En coach. En guide. Pumla A är perfekt. Hon är så fantastiskt klok och smart. Som en pigg och allt annat än lat Skalman. I allafall, hon väntar på mig kl 16 vid en uteservering i Vasastan. Passar bra, för då kan jag sedan besöka Pumla C som bor vid Tegnerlunden.