© En annaN

Grannen bjöd över mig på en stänkare igår. En granne jag aldrig träffat tidigare. Gissa om jag blev glatt överraskad. Det är inte vanligt att detta händer och sker, i alla fall inte i Stockholm. Mysig var hon också. Det känns som om jag fått en ny vän. En klok sådan.

Jag har märkt att jag gillar möten med människor jag aldrig träffat tidigare. En okänd människa blir känd. Att få ta del av en persons liv och lyssna till dennes historier, ja det är nog livet när det är som intressantast. Jag ska bli bättre på att ta vara på dessa möten. Jag ska samla på dem. Kan man det?

Jag fick svar på viktiga frågor igår. Det tackar vi grannen och Magic 8 ball för.

Jag har tillbringat otaliga timmar på msn med en man. Han bor inte här. Han bor i Norge. I vår strävan att försöka lära känna varandra och hålla kontakten sänds mess fram och tillbaka från min PC till hans. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Snabbt, ibland ogenomtänkt. Ja, faktiskt som en vardaglig dialog IRL. Vi försöker variera våra samtalsämnen, hitta likheter och olikheter. Och ni skulle bara veta hur våra liv skiljer oss åt. Det är därför jag gillar det. Han är inte som andra. Han är fan perfekt.

Jag håller ut till sent om natten, kan inte logga av. Han kan det inte heller.

Det mesta talar för att han kommer på besök nu i oktober. Då sätts vår msn-relation på prov. Kan vi umgås och mötas även IRL? Snart har vi svaret. Ni ska såklart få veta.

Underbara älskade svenska kändisar, ni som vikt ut er i kalender där pengar går till medicinsk cancerforskning. I fucking love you. ÅÅåh nu börjar jag gråta här. Det här gör mig så glad att jag blir ledsen.

Hur det står till med min cancer? Well, jag går på regelbundna kontroller på Karolinska.
Om jag sälv bidrar till Cancerfonden? Jepp, både med pengar och celler. Jag hade lätt kastat av mig kläderna också. Lätt.

Mitt jobb alltså. Det är som 10 tjänster i en. Ena dagen sitter jag med i stora projekt som genererar miljoner, andra dagen pysslar jag med busenkla  klipp och klistra uppdrag (inbjudningar, presentationer, annonser och DR). Tredje dagen bygger jag en sajt eller fixar en kundundersökning. Fjärde dagen författar jag briefer. Femte dagen korrekturläser jag original till diverse kampanjer, annonser eller produktblad  (men tänker mest på fredagsölen).

Vad jag försöker säga är att ingen dag är den andra lik. Variationen i uppdragen skiljer sig åt nåt helt vansinnigt. Its insane. 

Sätt titel på mig om du kan.

Jag är så jävla trött på människor som med jämna mellanrum frågar varför jag och Micke T inte är ett par, eller frågar om vi är det. Så nu ska vi reda ut detta.

Jag och Micke har en vänskapsrelation. Vi är bästa vänner. Det är inte koplicerat, det är skitenkelt. Vi är kompisar.

Kan man inte få ha en killkompis utan att det hela tiden ska spekuleras och ställas frågor. Jag börjar allvarligt bli less på detta nu. Micke också.

Nu ska jag berätta en sak som är väldigt mycket likt mig på nåt sätt. I våras, maj månad, blev jag uppringd av en säljare från Comhem. Han ville sälja på mig en digitalbox. Var stark nu, minns jag att jag tänkte. Du har ju redan ett helt okej utbud av kanaler. Så Blingbling säger: Nej, jag behöver ingen digitalbox. Jag tittar dessutom inte på TV på sommaren. Smart säljare säger då: Men då bjuder jag dig på sommarmånaderna. Du behöver inte betala förrän i höst. Jag, min svaga människa svarade då: Men det är ju skitbra, jag tar den. En vecka senare anlände min box.

Idag, 4 månader senare, står den fortfarande ouppackad i mitt vardagsrum. Alltså, jag har inte ens kopplat in den. Men igår tänkte jag: Nä nu jävlar... Nu kopplar jag in skiten. Jag rullade ut TV:n, nej jag har inte plattskärm, och upptäckte av fasa vilken sladdhärva där var. Sladdar till TV, DVD, Router, modem, Telefon, Stereo, Lampor och jag vet inte vad. Nu ska det dit ännu en sladd i härvan. Min digitalbox. Det var fan sladdar överallt och jag flippade ur. Där stod jag i allt sladdkaos, otålig och hysterisk och började rycka och slita. Trassligt blev till trassligt värre.

Hur det slutade? Boxen ligger fortfarande kvar i kartongen.

Igår:

Jag var på bokrelease på pet suound.

Jag var på invigning i Skrapans nya galleria

Jag fick en present av en väldigt fin vän

Och jag fick sova. I natt höll inte norrmannen mig vaken.

Men jag hade inte tid att köpa en ny mobil. Det är keff. Såg förresten att både 3 och Phonehouse öppnat upp portar i nya Skrapangallerian. Det är fett. Så imorgon kanske.

Idag:

Lunch med en bloggare och blivande kollega kl 11:30 nånting

AW med en vän (som jag mött på cyberspace och dessutom jobbat med)

Imorgon:

Inflyttningsfest hos Pumla M

Senare på kvällen - singelfest i Solna

Och lördag är ju alltid lördag. Mysigt.

Vad var det här för himla inlägg? Jag behöver ett ämne. Ge mig ett.

Mobiljävel. Den lever sitt eget liv och jag tycker inte om det. Mobiler ska inte vara självständiga, de ska lyda. Mitt uppe i ett sms kan följande meddelande dyka upp: Mobilen spärrad. Sedan vill den att jag ska skriva in min kod. Vilken ##&?!!%&/%#  kod?  Pinkoden vill den inte ha. Inte nog med det. Den vägrar numera ström. Jag försöker tvångsmata den, men icket. Nu varnar den för batteritorsk och jag kan ingent göra. Om ett dygn är den död.

Lösning på problemet: Imorgon köper Blingbling ny mobil!

Alla i min omgivning går omkring och är förälskade. Det sprids som ett virus men jag tycks vara immun. Min vanliga otur alltså. Jag är immun mot fel saker och det gör mig så ledsen.

Min största önska just nu är att byta ut mitt immunförsvar. Det har inte funkat som det ska det senaste åren. Hallå, ta bara mina mördar-T-killers. De har inte kunnat skilja på onda och goda celler. Kanske är de också dessa som dödat min förmåga att bli kär.


Lymphocyte

Nämen, nu leker folk viskleken här. Det var år och dar sen den var på tapeten. Har de kanske fattat vilken fantastisk hörsel jag har. Här är folk hemligare än säpo två trapper ner.

Ni förstår, jag har äran att sitta bredvid bolagets mckinseykonsulter. De tuffa grabbarna som banar väg för de stora strategierna. Hur kan de placera nyfikna mig nästgårds med dessa boys i kontorslandskapet? Jag förstår om de viskar. Men kul är det. Fast roligast var ändå för två år sedan. Då satt jag granne med presschefen. Gissa vem som fick alla nyheter först. JO BLINGBLING. På den tiden skötte jag även intranätet parallellt med det där andra. Ja, nog hade man koll då alltid! Det har jag idag också förresten. Sjuk koll.

Alltså ärligt. Jag vet nog mer än VD:n.

Jag glömde. På fredag ska jag luncha med en bloggfriend som också har sjuk koll. Vi ska snart bli kollegor. Kanske tar vi över bolaget en vacker dag, han och jag.

Min hobby är och har alltid varit att lära mig nya saker. Så i morse klampade jag in hos Berghs för att kolla kursutbudet och delta i ett seminarium. Tänkte att, nu är det på tiden att jag lär mig något nytt. Men vad händer, jo jag sätter frukostfrallan i halsen. Allt är bara old news, som Gotte brukar säga. Samtidigt blir jag glad, för äntligen fattar jag hur duktiga vi är på just vårt företag. Hur långt vi kommit inom området Direct Marketing och one to one. Vi är inte så dumma trots allt.

Blir det någon kurs för Blingbling undrar ni nu. Ja, faktiskt. Och vet ni varför? Jo, för att tjusningen med kurser är att man kan nätverka och träffa andra marknadsnissar från olika håll och kanter (läs branscher). Det är av dessa jag kommer att lära mig saker, inte av Berghs. Och fullärd blir man aldrig, även om det verkar vara old news.

Ja, inte blir det ljusare på mornarna precis. Men att det blir mörkare påkvällarna är mysigt. Då kan Blingbling tända ljus.

Helgen har varit bra. Invigning av nya Magi, baren heter numera OM (och nåt mer som jag glömt), bio med Micke T, dejt på Ljunggrens och fika med grannen. Grannen hade fina nyheter att komma med. Han har fått möjligheten att ställa ut sin konst på galleri i Rom. Jag blir alldeles varm när jag träffar människor som vågar tro på sin dröm och som verkligen ger den en chans. Förverkliga drömmar, det är det livet går ut på. Men först måste man hitta drömmen. Det har min granne gjort.

Och idag är det måndag. Work in mysterious way. Jag har glömt mobilen och fick såklart lightångest över det. Därför passar denna film, som jag hittat hos Kajen, så bra.  Håll till godo.

Saker kretsar i mitt huvud. Saker jag inte kan blogga om. Jag vill men kan inte berätta allt jag gör eller känner. Integriteten gör sej påmind. Det är svårt att skriva. Jag vill berätta, men det går inte. Allt filtreras.

Varför?

Jo, för att jag inte vet vem du är. Du anonyma läsare.

Vem är du?


och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?
och du?



Anonym = Du som inte lämnar spår efter dig i form av kommentar. Och Du är många. Ni är många.

Jag är vad jag äter. Det måste betyda att jag inte är som alla andra.

Precis så deppig som Blingbling är på bilden känner hon sig.



Aha, hon fick inte ligga, tänker ni nu. Hon är såklart sur över att dejten redan är över. SANT!  Killen bara bröt upp. Anledningen vet jag, och den är faktiskt lite gullig. Men FAAAAAAAN! Och var har jag killen. Inte vet jag. Han var mysig på alla sätt och vis, men sen bara. Ehhhh jag måste dra för at jag ska...... Ja, det där jag inte vill blogga om. Ingen ska hängas ut på min blogg föutom mig själv. Tills den dag jag sätter lösen. Och vi är nära nu.

Jag kan ta nederlag som detta. Men när man kommer hem och har två brev från CSN och ett från Karolinska, ja då vill man bara grina (gråta på norrländska). Så nu ska jag göra det.

Och du Kilroy, jag ska blogga som fan nästa vecka. För jag vill ha sparken.

Killen jag ska dejta imorgon bor i Vasastan och jobbar på Åsegatan. Troligtvis en reklamsnubbe då han är väldigt engagerad i frågor rörande marknadsföring. Vad kan han vara för typ mån tro? Snygg på bild är han i alla fall. Men snygga killar är inte alltid vad Blingbling vill ha. Och vad 17 ska jag komma kamouflerad i för nåt? Kameleont som jag är. Kanske ska köra svart och svårmod stilen. Eller vänta. Popsnörettjejen kan nog funka. Eller så chockar jag honom och kommer i värsta glassiga kostymen. Hehe, lite kul är det allt. Vi ska ses på Ljunggrens för er som vill spionera. Imorgon då.

Nej, lyssna nu noga mina tre musketörer. Ni får inte komma och crascha.

Jag har en favoritsushi här på Kungsholmen. Favorit har de blivit för att de är så satans snabba. Och lika snabba som de är smakar sushin gudomligt.

Blingbling: Sushi C

Sushianställd: ÄTA HÄÄÄÄÄL ELLEL TA MEEEE?

Blingbling: Ta med

Sushianställd: BETALA PÅ BÅDAAA

Blingbling: Betalar för mig

Sedan hinner jag knappt betala min mat förrän jag har sushin färdigpackad i en påse.

Det tog i runda slängar en minut. Det är säkert. Jag klockade.

Idag vänder jag blad i kalendern. Jag välkomnar hösten. Det gör jag med ett citat av Marcus Birro.

" Det blåser ljummen jävla sol i ögonen. Rocken är för varm och kavajen är för kall"

Hösten mina vänner, är årets vackraste ögonblick. Det är nu jag tar omvägar till jobbet. Jag dröjer mig kvar vid Kungsholmens strand. När löven skiftar färg gör jag det också. Idag är jag lycklig. Det är höstens förtjänst. Fast det är klart, humöret kan skifta i takt med löven. Kontrasten mellan inre feeling och yttre intryck spelar mig många spratt. Regnar det imorgon lär jag spy över hösthelvetet.

Men idag är det bara vackert!

Idag kan jag andas.

Jag har fått en ny vän. Jag tror vi pratade i 4 timmar på MSN igår. Han är KING. Jag skulle vilja berätta så mycket mer, men av rädsla för att han hittat hit låter jag bli. Förresten det kvittar. Jag har ju bara gott att säga om honom. He is the greatest. I alla fall på MSN. Varför, varför bor denna karl in the middle of nowhere. På en ö dessutom. Jag kommer aldrig att hitta igen honom. Ingen hittar till hans hus. Knappt ens journalisterna.

Nej, nu måste jag öva min norska. För i oktober kommer han på snabbvisit till Stockholm. Då ska vi gå på skansen och äta glass. Jag som Stormtrooper bride. Han som, hmmm, så långt kom vi aldrig. Fortsättning följer.

Själv satt jag i datasalen och jobbade på min magisteruppsats när min kursare från USA störtade in i tårar. Hon var så chockad att hon inte fick fram ett ord. Hon började mumla om bomber och flygplan och vi fattade nada. Vi försökte surfa in på nyhetssajter. Dessa låg nere. Jag mailade min kopis i NYC, men inget svar. Tillslut fick vi tag på en radio. Tiden stod stilla. Vi vågade knappt andas. Var det krig nu? Dagarna som följde var de märkligaste i mitt liv.  

Mitt miserabla singelliv har ryckt upp sig något. Jag har en dejt på fredag. Förresten, är det verkligen bra att dejta en fredag efter jobbet? Jag undrar jag. Hur sliten är man inte då. Stackars kille. Antalet gäspningar lär ju bli över 50. Han drar slutsatsen: utråkad jävligt trist tjej. Inte bra, inte bra.

Det finns en annan kille också. Som är väldigt fin. Han skickar mig presenter i form av smycke, lyrik och musik. Men fan, han bor långt härifrån. Typiskt. Fast vi ska ses. Han kommer hit för att besöka sin bror. Då ska han bjuda mig på glass och Cola. Det ni. En kille som vet vad jag vill ha. Ha!

Denna vecka har jag hängt med mina vänner varje dag. På MSN. Där umgås vi numera. Vi till och med tar en fika där. Eller brunch. Ibland simultanchattar vi tre i samma fönster. Det blir rörigt, men vi ses i alla fall. Och vi pratar (läs chattar) om allt. Sedan har vi Facebook där vi håller koll på varandra utanför MSN. Där ses vi sent om kvällarna för att bjuda varandra på drinkar. Märkligt liv man lever 2007. Så annorlunda från t ex 1997.

Min last är på väg att avslöjas. Hjälp mig någon. Detta är ett personligt nederlag. Jag har mörkat länge nu och straffas såklart för det.

Språket varierar bland mina kollegor. Jag har under dagen bevakat och lekt Fredrik Lindström. Här kommer rapporten. En kort sådan.

Bland de yngre (som nog jag tillhör hoppas jag) är dessa ord populära:

- Flashig

- Dissa

- Pusha

- Promota

Bland de äldre (nämner inga namn för då får jag ovänner) hörs ofta:

- Mycket snack och liten verkstad.

Sedan har vi yrkesmilitärerna då. De vänder allt till något negativt. Och de är alltid negativa. Suck!

Jag kan sakna dom där nätterna. Jag på egen hand i neonljusets stad. Där hittade jag alltid vägar jag tidigare aldrig besökt. Gud, jag saknar till och med ljuden av semi och pachinkohallar.

Men denna insekt från hellvetet saknar jag inte. Må alla Mukade försvinna från jordens yta. Jag var nog mer skraj för dem än för jordbävningar. Allvarligt. Jag ljuger inte.

Du dansade. Jag iaktog. Ja, du var fantastisk. Det finns inte ord. Hur ska jag förklara, jag tror att du vet. Denna kväll var så.... Fantastisk. Vill du? Jag vet att du vill. När ses vi igen? Snart hoppas jag. Nu sprängs jag av käslor. Känner du som jag? Det vet jag att du gör PapaMac.

Finns det egentligen några bloggregler? Vad får man skriva om och inte? Alltså, det är ju galet läskigt att jag kan skriva i princip vad som helst och sedan publicera. Samtitigt är det såklart jäkligt coolt att jag har den friheten. Allt sker av en impuls. Men hur farligt är det?

Jag har märkt att debatten på bloggarna har en helt annan form än de traditionella medierna. Fy fan vad snabbt saker o ting sprider sig. En möjlighet för vissa, en katastrof för andra. Saker slinker med som kanske annars inte skulle ha gjort det om man tex jobbade på en tidningsredaktion. På bloggarna är klimatet 'snabba puckar'. Här råder både oärlighet och ärlighet. Hjälp mig sålla. Hjälp mig hitta rätt. Jag är bloggvilsen.

Nej, jag ska inte sluta blogga eller läsa bloggar. Jag bara funderar på vad en blogg kan ställa till med. Det är ganska mycket faktiskt. På gott och ont. Tur att ni kommenterare finns. Ni blir mitt bollplank. För det är lite läskigt att kommunicera med enbart mig som redaktion. Kanske bränner jag broar till framtida karriär, kanske bygger jag dom. Jag vet inte?

Internet är min allra bästa vän. Vi kommer bra överrens. Det är nog faktiskt så att Internet är mitt enda riktiga sällskap. Speciellt om kvällar och nätter. Internet och jag är förlovade, så det så. Vi älskar varandra.

Visst har vi haft våra svackor. Vi har vi då och då breakat. Men nätverket mellan oss rostar aldrig.

Jag vet inte men... Låter detta tragiskt?