© En annaN

Idag har jag räddad en kamrat från näthat genom att radera två gamla inlägg. Vi snackar 2007 och 2010. Vad gör man inte för sin vän. Cuttar i bloggen jao.

...att förlora den man älskar är större än att förlora sig själv.

Idag svimmade min pojkvän på sitt jobb och hjärtat slog i otakt. Nu är han hemma från sjukhuset igen, dammsugandes i morgonrock.

Jag har även min pappa på sjukhus pga flimrande hjärta och andra mindre fungerande organ. Rädd igen.

I tre dagar har jag tröstätit. Det har varit högrev, oxfilé, lammentrecote, hummer, ostron och desserter. Jag tänker att det kan göra mig lycklig. Tyvärr bara för stunden. Sedan skäms jag lite. För de är ju firarmat. Och vad har jag att fira?

Igår var det stora vänträffardagen. Möta upp hon med bullen och han med kaviar. Det resulterade i ---> kanske hund igen och snart VIP, ätandes 5-rätters avsmakningsmeny på fint hotell.

Vänner är bra att ha.

Han har gått igenom alla faser av sorg, rakt framför mina ögon, ändå har jag ingenting märkt. Skäms lite över det.

Jag flyttade in i min nuvarande lägenhet när jag fyllde 30. För si så där 9 år sedan. Så länge har jag aldrig bott på ett ställe. Undantag för barndomshemmet då, där jag bodde i 17 år. Är det för länge?

Är det dags att flytta?

Det är iof mysigt. Det där med att Skanstull känner igen mig. Butikshandlare hejar, restauranger vinkar och fiken rabatterar eller bjuder. Lite stammisvarning och I like it.

Tidigare flaxade jag mer.. Strand, Umeå (Haga och Öst på stan), Lund, Tokyo, Gifu, Stockholm (Gamla Stan, Diplomatstaden, Dalagatan och duns--Skanstull. Hänger iof i Hallunda också. La betonga. Mysigt. Gjut fast mig.

För att Norwegian tillåter det.

Jag är på väg hem efter två dagar i Köpenhamn. Lite slut som artist pga tenta på affärsengelska, obegriplig danska och risk management.

Klarade tentamen (klapp klapp). 22 rätt av 25. Inte illa, då inte mitt område. Slog seniorerna på fingrarna.

En kurvig blondin kan vara smart.

När mycket händer och sker kan det vara skönt med ett miljöombyte. Om än bara några dagar. Att få tänka på något annat. Leva lyx.

Lite som att fly.

Imorgon flyr jag.

Jag vill göra ett bra jobb ifrån mig. All in. Jag vill att ni ska älska mig. Hela vägen. Jag vill så mycket.

Viljan finns där men kommunikationen fungerar sisådär.

Tänk Babel. Det eskalerar. Det tar aldrig slut fast det är tyst. På liv och död.

Vid sorg söker jag upp de starka. De som kan ta mina tårar och som själv törs visa sina. Just det, dom starka.

Helgen har varit fin mitt i tråkigheten och ledsamheten. Vännerna har varit fina. Familjen också. Livet går vidare.

Idag fick jag ett samtal av pappa som genererade floder av tårar. Hans lugn, min gråt. Nu finns inget kvar. Jag har torkat ut.

Pappa ringde för att berätta att han levt ett rikt liv, men att det nu är på väg att ta slut.

Läkarna säger 3 mån.

Det är för lite tid.

Pappa!

<3

När den där gravida vackra kvinnan vräker ur sig förädlade ärliga saker om passion. När man inte riktigt vänjer sig. När man utöver ärligheten inser att man sett döden. Ja, då vet man att man lever.