Ett år går fort
Från att ha bloggat en gång om dan så har väl denna webbplats blivit någon slags blogga-en gång-om året-blogg. Tragiskt. Här finns nog inte ens en läsare kvar. Inte ens Twitter får sig några inlägg från mig. Det beror kanske på att jag skriver så vansinnigt mycket i mitt yrke. Har jag blivit kommunikationsutbränd?
Jag har haft ett ganska så kämpigt år. Jag har förlorat min pappa. Jag har förbränt 18 kg fett. Jag har slitit mitt hår med unghunden Stig. Att ha en stor hund kanske inte är värst jobbigt. Men att ha en stor hund med mycket energi, som dessutom är osäker på sig själv = mycket jobb och slit. Men värt varenda brottningsmatch. För fasen vad kärlek jag får av min hund.
Pedro och jag har misslyckats med planen att flytta norröver. Det är väl egentligen mitt fel, men jag tycker inte att det rör sig värst mycket på jobbmarknaden i Umeå och jag har inte hittat ett jobb värt en flytt. Pedro å andra sidan blir erbjudan jobb hela tiden. Är det inte Dubai, så är det Hammarby Sjöstad. Varför kan ingen jaga mig. Hallå head hunters! Helst hade jag velat dra till Portugal ett år eller två, men herregud, deras ekonomi är på samma låga nivå som Greklands. Nu är de bara de 5-stjärniga hotellen som håller öppet. Resten gapar tomt. Det är nog bäst att vi stannar hemma.
Vänta här nu, jag hade 8 besökare här igår. Hur är det möjligt?
Jag har haft ett ganska så kämpigt år. Jag har förlorat min pappa. Jag har förbränt 18 kg fett. Jag har slitit mitt hår med unghunden Stig. Att ha en stor hund kanske inte är värst jobbigt. Men att ha en stor hund med mycket energi, som dessutom är osäker på sig själv = mycket jobb och slit. Men värt varenda brottningsmatch. För fasen vad kärlek jag får av min hund.
Pedro och jag har misslyckats med planen att flytta norröver. Det är väl egentligen mitt fel, men jag tycker inte att det rör sig värst mycket på jobbmarknaden i Umeå och jag har inte hittat ett jobb värt en flytt. Pedro å andra sidan blir erbjudan jobb hela tiden. Är det inte Dubai, så är det Hammarby Sjöstad. Varför kan ingen jaga mig. Hallå head hunters! Helst hade jag velat dra till Portugal ett år eller två, men herregud, deras ekonomi är på samma låga nivå som Greklands. Nu är de bara de 5-stjärniga hotellen som håller öppet. Resten gapar tomt. Det är nog bäst att vi stannar hemma.
Vänta här nu, jag hade 8 besökare här igår. Hur är det möjligt?
På en stig som leder till dagar över 40
Det var ett tag sen sist. Jag har hunnit fylla 40, jag har hunnit förlova mig och jag har en bullterrier hemma som nu är enbart terror och terrier.
Jag har blivit sambo på 40 kvadrat med hund och karl juckandes.
Jag har blivit sambo på 40 kvadrat med hund och karl juckandes.
Mycket hänt privat, nada på annan front.
Jag vill tvätta kontoret i 90 graders tvätt.
Jag vill tvätta kontoret i 90 graders tvätt.
Jag vill säga upp mig.
Jag vill klippa mig och gå ner i vikt.
Jag vill klippa mig och gå ner i vikt.
Löpet
Jag masade mig runt Midnattsloppet i lördags. 1 mil för er som undrar. Och jag fick den roligaste tiden av alla. 01:11:10 PRICK. Sedan med en genomsnittsfart på 07.07 min/km.
Ingen tid jag är stolt över, men alltså… Den sifferkombon är rätt häftig ändå. Fast härligast hade ju varit att landa på 01:00:00. Det ska jag göra nästa år. Men då krävs det löpträning. Jag har korta ben och måste löpa längre steg. Jag måste också köra backträning så att jag slipper gå kyrkbacken i Vitabergsparken. Dra åt h-vete vad den slukar energi. Den kommer efter si så där 5 km och är en killer. Man vill kräkas på änglakören i toppen av backen. Man tror man dött.
Som bäst sprang jag i början och vid 8-9 km. Då var jag nere på 5-6 min/km. Det vill jag hålla hela loppet. Well, nästa år. Jag märker ju i spurten att jag har mer att ge.
Fan vilket trist inlägg detta blev då. Antar att jag bara ville skryta lite över att jag fixar milen (med undantag för lunken i kyrkbacken då). Hellrace istället för Hill race. 
Jag
... har gått från backslick till klarhet!
Firman
Jag vill starta en copybyrå. Jag vill hjälpa andra med ord, språkregler, klarhet, korta meningar (oj, bäst att sätta punkt snart) och knep.
Skulle du anlita mig? Jag skulle göra det.
Well, självförtroendet och modet är det inget fel på. Men orken. Pallar jag ragga kunder? Kan dom inte bara komma till mig? Nä, för alla, ja alla hävdar att dom kan skriva. Det kan dom inte. Ni skulle skratta om jag publicerade de mail jag får om dagarna. Det skrämmer mig samtidigt som jag blir mer övertygad. Det finns många där ute som är i behov av copyhjälp. Nu ska jag bara få dem att haja det. Och att jag är bra för dom.
Copyright & west vill jag heta (skoja lite), om jag nu får en kompanjon i väst dvs.
Nån som är bra på "sarta eget" som vill ta en fika med mig?
Skulle du anlita mig? Jag skulle göra det.
Well, självförtroendet och modet är det inget fel på. Men orken. Pallar jag ragga kunder? Kan dom inte bara komma till mig? Nä, för alla, ja alla hävdar att dom kan skriva. Det kan dom inte. Ni skulle skratta om jag publicerade de mail jag får om dagarna. Det skrämmer mig samtidigt som jag blir mer övertygad. Det finns många där ute som är i behov av copyhjälp. Nu ska jag bara få dem att haja det. Och att jag är bra för dom.
Copyright & west vill jag heta (skoja lite), om jag nu får en kompanjon i väst dvs.
Nån som är bra på "sarta eget" som vill ta en fika med mig?
Tranströmer
Poesi har legat mig varmt om hjärtat. Jag skrev dikt efter dikt i mina unga dar. Dramatiska tonåren ni vet. Inga krav på den tidedn inte. Jag var så stolt att jag tom gav bort mina diktsamlngar till vänner, i födelsedagspresent *skäms lite*. Härligt trots allt kan jag tycka, nu när kraven blitt för hårda.
Mina krav alltså. När skrev jag senast en dikt? Det måste a varit 10 år sedan. Jag klarar det inte. Jag skyller det hela på Tranströmer. När jag började läsa honom visste jag, jag är inte bra. Jag blir aldrig honom. Han skulle kunna vara min mentor, men istället käpper i hjulet. Min fina poet. Så går han till på köpet och vinner Nobelpriet, den rackarn.
Han har betytt mycket för mig trots käpper i hjulet. Jag jublar och glädjs med honom trots allt. Jamen ni hör ju hur konstigt det låter.
Tänkte att jag skulle bjuda på lite Tranströmer, för känslans skull. Några av mina favoriter:
Mina krav alltså. När skrev jag senast en dikt? Det måste a varit 10 år sedan. Jag klarar det inte. Jag skyller det hela på Tranströmer. När jag började läsa honom visste jag, jag är inte bra. Jag blir aldrig honom. Han skulle kunna vara min mentor, men istället käpper i hjulet. Min fina poet. Så går han till på köpet och vinner Nobelpriet, den rackarn.
Han har betytt mycket för mig trots käpper i hjulet. Jag jublar och glädjs med honom trots allt. Jamen ni hör ju hur konstigt det låter.
Tänkte att jag skulle bjuda på lite Tranströmer, för känslans skull. Några av mina favoriter:
"Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar …
Och väggen är en del av dig själv –
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg."
"Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.."
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Rädslor
Torsdags L har fotat mina rädslor. Detta tillsammans med Cirkus Cirkör. Att jag ställde upp var modigt i sig. Att jag dessutom visar bilden här är... tja, dumdristigt. För jag är inte vacker när jag är rädd.
Vilka är dina rädslor? Och går de att fånga på bild?
Kärlekssförklaring
Augusti är min favoritmånad.
- - Solen är inte så stark, det är konserter och festivaler i varje hörn, mina kompisar har kommit hem och turistfloden ebbat ut. Man äger stan. En vanlig augustionsdag kan du se Timbuktu på Mosebacke eller eldcirkusen Burnt Out Punk i Rålis. Du sitter på solig terass med vänner och bekanta. Du åker till Thorildsplan för att planera Kräftskiva på kolonilott, du inväntar koncert med Winnerbäck. Två bröllop knackar på dörren - -
- - Solen är inte så stark, det är konserter och festivaler i varje hörn, mina kompisar har kommit hem och turistfloden ebbat ut. Man äger stan. En vanlig augustionsdag kan du se Timbuktu på Mosebacke eller eldcirkusen Burnt Out Punk i Rålis. Du sitter på solig terass med vänner och bekanta. Du åker till Thorildsplan för att planera Kräftskiva på kolonilott, du inväntar koncert med Winnerbäck. Två bröllop knackar på dörren - -
Ont det gör ont
Nu har jag byggt på min läkarjournal ytterligare. Den lär vara tjock som en bibel, men det behövdes för att stilla min oro. I mitten av 90-talet röntgades min hjärna pga domningar och synbortfall. Inget konstigt hittades, men domningarna bestod. Våren 2010 knöt jag ihop säcken hos neurologen (Läkarhuset Odenplan) genom att göra avancerade nervtrådsmätningar. Det har skjutits el i min kropp och det har stuckits nålar i mina muskler.
Nej, jag har inte MS. Phuuu. Inte heller har jag någon annan allvarlig nervsjukdom. Det kändes skönt att bocka av som ni kanske förstår, samtidigt som jag har sorg att de inte hittar felet. Vad 17 händer i min kropp? Varför känner jag som jag gör? Stickningar och domningar i fingrar, armar, ben och ansikte (som jag levt med i över 15 år nu). Det går såklart att hantera. Det tråkiga i kråksången är att jag de senaste åren börjat få värk. Denna vinter så intensiv att jag haltat. Även värken är kronisk, efter ryggraden strålandes ner i benen och smärtor i bröstkorgen. Och jag har vansinnigt ont i vävnader. När man nyper sig i fläsket ni vet.
Läkarna vill att jag ska prova lyckopilleret Tryptizol, som även visat sig ha en effekt mot nervsmärtor och smärtor vars orsak är okänd. Jag har läst på lite på nätet och förstått att det är en vanlig medicinering av fibropatienter. Fibromyalgi för er som undrar. Jag är skeptisk och lite orolig vad gäller just kemiska preparat som gör en avtrubbad. Samtidigt som jag såklart vill ge det en chans. Kan jag ha hamnat i någon slags ond spiral där hjärnan känner smärta fast den inte finns.
Jag har aldeles för ont i min kropp för att kunna ägna mig åt fysiska aktiviteter och det stör mig. Däremot måste jag försöka hålla igång för att sätta fart på endorfiner. Jag har funderat på Thai Chi och Yoga. Thai Chi tränade jag ju under mina tre år i Lund och det fick mig att må bra. Jag ska också testa akupunktur. Sedan har jag brörjat gå till jobbet. Motion är bra. Och accesskortet är nu endast laddat med Citybike. Allt för hälsan. Allt.
Jag har mått hyfsat bra den senaste veckan. Värken gör sig endast påmind när det är dax att sova eller när skor ska knytas. Stickningarna och domningarna stör mig inte alls. Och igår kunde jag tom gå i högklackat. Jag hoppas på värme snart, för jag tror att allt blir bättre då.
Nej, jag har inte MS. Phuuu. Inte heller har jag någon annan allvarlig nervsjukdom. Det kändes skönt att bocka av som ni kanske förstår, samtidigt som jag har sorg att de inte hittar felet. Vad 17 händer i min kropp? Varför känner jag som jag gör? Stickningar och domningar i fingrar, armar, ben och ansikte (som jag levt med i över 15 år nu). Det går såklart att hantera. Det tråkiga i kråksången är att jag de senaste åren börjat få värk. Denna vinter så intensiv att jag haltat. Även värken är kronisk, efter ryggraden strålandes ner i benen och smärtor i bröstkorgen. Och jag har vansinnigt ont i vävnader. När man nyper sig i fläsket ni vet.
Läkarna vill att jag ska prova lyckopilleret Tryptizol, som även visat sig ha en effekt mot nervsmärtor och smärtor vars orsak är okänd. Jag har läst på lite på nätet och förstått att det är en vanlig medicinering av fibropatienter. Fibromyalgi för er som undrar. Jag är skeptisk och lite orolig vad gäller just kemiska preparat som gör en avtrubbad. Samtidigt som jag såklart vill ge det en chans. Kan jag ha hamnat i någon slags ond spiral där hjärnan känner smärta fast den inte finns.
Jag har aldeles för ont i min kropp för att kunna ägna mig åt fysiska aktiviteter och det stör mig. Däremot måste jag försöka hålla igång för att sätta fart på endorfiner. Jag har funderat på Thai Chi och Yoga. Thai Chi tränade jag ju under mina tre år i Lund och det fick mig att må bra. Jag ska också testa akupunktur. Sedan har jag brörjat gå till jobbet. Motion är bra. Och accesskortet är nu endast laddat med Citybike. Allt för hälsan. Allt.
Jag har mått hyfsat bra den senaste veckan. Värken gör sig endast påmind när det är dax att sova eller när skor ska knytas. Stickningarna och domningarna stör mig inte alls. Och igår kunde jag tom gå i högklackat. Jag hoppas på värme snart, för jag tror att allt blir bättre då.
Bloggträsket
Hur många bloggar kan man ha egentligen, innan man bloggar ur? Jag har tre stycken och kan väl tycka att det är lite väl, men det går. Däremot kan kvalitén svikta. Det har jag märkt. Herregud.
Jag har Smurflandet tillsammans med bloggare Crusty. Kanske har ni hittat dit? Där är jag lite lat måste jag säga. Crusty får dra det största lasset. Smurflandet har fler besökare än min Blingbling, det trodde ni inte va?! KUL. Tänk att smurfar engagerar så många. Jag lovar att göra ett ryck här. Blogga oftare. För jag har nämligen laddad ner bloggappen till min lur och kan lägga ut en smurf om dan om ni så önskar. Företaget kan inte spärra min telefon, så är det. Håll utkik vänner. Håll utkik.
Sedan har jag mitt lilla videoprojekt, min videoblogg. Den är jag otroligt dålig på att marknadsföra och den har förmodligen inga tittare alls. Ska va mamma då. Pappa har ju redan sågat den hehe. Här sitter jag fortfarande och funderar på ett upplägg. Vad skulle vara kul att titta på? För filma mig själv hela tiden känns inget vidre. Problemet är bara att vännerna inte tycker om att jag filmar dem. De är livrädda. För vaddå? Det är bara Micke T som ställer upp. Och Crusty. Fast filmen på skönsjungande Crusty censurerades visst. Likaså filmen på den strippande dvärgen. Jag undrar varför.
Förresten Crusty. Får jag länka till din nya blogg?
Jag har Smurflandet tillsammans med bloggare Crusty. Kanske har ni hittat dit? Där är jag lite lat måste jag säga. Crusty får dra det största lasset. Smurflandet har fler besökare än min Blingbling, det trodde ni inte va?! KUL. Tänk att smurfar engagerar så många. Jag lovar att göra ett ryck här. Blogga oftare. För jag har nämligen laddad ner bloggappen till min lur och kan lägga ut en smurf om dan om ni så önskar. Företaget kan inte spärra min telefon, så är det. Håll utkik vänner. Håll utkik.
Sedan har jag mitt lilla videoprojekt, min videoblogg. Den är jag otroligt dålig på att marknadsföra och den har förmodligen inga tittare alls. Ska va mamma då. Pappa har ju redan sågat den hehe. Här sitter jag fortfarande och funderar på ett upplägg. Vad skulle vara kul att titta på? För filma mig själv hela tiden känns inget vidre. Problemet är bara att vännerna inte tycker om att jag filmar dem. De är livrädda. För vaddå? Det är bara Micke T som ställer upp. Och Crusty. Fast filmen på skönsjungande Crusty censurerades visst. Likaså filmen på den strippande dvärgen. Jag undrar varför.
Förresten Crusty. Får jag länka till din nya blogg?
Fundering
Varför börjar jag alltid gråta när jag ska trösta? Det känns ju sådär. När blev jag blödig? Undrar o undrar.
När jag var liten var jag hård som sten. Jag grät tex endast en gång under hela lågstadiet. Fröken skvallrade att det var när Jens och Jonas hoppade sönder min kritask. Jepp, de fick komma in i vårt klassrum och be om ursäkt.
Märkligt att jag kommer ihåg det.
Numera kommer tårar lätt som en plätt. Men bara för dom som är värd det.
När jag var liten var jag hård som sten. Jag grät tex endast en gång under hela lågstadiet. Fröken skvallrade att det var när Jens och Jonas hoppade sönder min kritask. Jepp, de fick komma in i vårt klassrum och be om ursäkt.
Märkligt att jag kommer ihåg det.
Numera kommer tårar lätt som en plätt. Men bara för dom som är värd det.
Doggytankar
I bland kan jag känna att det vore mysigt med en hund. För jag kan det där med hundar. Dom gillar mig, jag gillar dom. Well, nu har jag aldrig haft hund så där på riktigt. Men när jag skötte om Dennis en sommar, en vovve om ni undrar, hände följande. Han gick ner i vikt och blev av med sina höftbesvär. Som valp på nytt och busig. Nu kan det iof bero på att jag drygade ut hundmaten med morrötter för att få lite pengar över till annat. Eller så var det alla våra långa promenader i Tokyo för att lära oss hitta utan hjälp av tunnelbana. Vem vet. Jag gick förresten också ner i vikt.
Jag skulle vilja bli fodervärd. Ha en hund på helgerna. Hundstallet har Doggywalk, det har jag kollat upp. Dessvärre verkar de inte ha behov av några walkare just nu.
Tänk om man kunde hyra en hund, bara ibland, när vovvesuget faller på. Det kan man förresten i Japan, men jag tror djurvänner sätter stopp för det här. Eller så har ingen kommit på tanken att det faktiskt kan vara en affärsidé. Hyr en hund en vecka.
Vilken hund hade jag haft om jag haft en?
Gissa!!
Okej, jag svarar. Jag skulle vilja ha en tax (en korthårig sådan - mjuk - inte sträv) eller en Fransk Bulldog.
Snälla, kan ingen hjälpa honom!
Saknad
Mitt i livet kom jag på en sak. Gud vad jag saknar FRÖET. Snälla, kan vi inte ses snart allaihopa? Ni vet vilka ni är, jag behöver inte förklara det närmare.
Och eftersom jag saknar så tänker jag bjuda på denna. Bara för er. För att väcka lite längtan liksom. Måtte ni förlåta mig.
Oj vad jag svamlar i denna lilla filmsnutt. Men jag var ju så glad och berusad. På allt. På er. På livet. Den dagen just då..
LIVET! LEVA LIVET! NU SOM DÅ!
Inser nu att Papamac pratar mer norrländska än vad jag gör. Hmmmm. Måste gå en kurs i mitt hemspråk!
Och eftersom jag saknar så tänker jag bjuda på denna. Bara för er. För att väcka lite längtan liksom. Måtte ni förlåta mig.
Oj vad jag svamlar i denna lilla filmsnutt. Men jag var ju så glad och berusad. På allt. På er. På livet. Den dagen just då..
LIVET! LEVA LIVET! NU SOM DÅ!
Inser nu att Papamac pratar mer norrländska än vad jag gör. Hmmmm. Måste gå en kurs i mitt hemspråk!
Onlinespel
Nu när så få tittar in här vågar jag komma med en bekännelse. Jag spelar nördiga spel på internet. Riktigt nördiga.
Låt mig presentera mitt Mafia liv för ett ge ett exempel. Där är jag Underboss i New York och El Soldado på Cuba. Min familj består av en klan på snart 400 medlemmar. Det oroar mig något att vi är så få, men vi är starka. Inte ofta jag förlorar en attack om man säger så. Och gör jag det tar jag hjälp av fina familjen. Låt mig presentera åtminstone 15 st ur styrkan. Två av dem är svenskar. Killen i keps och killen i toppluva. Och som de ställer upp. Skickar mig energi och vapen och tips.
Kärlek!
När man håller på med dessa nördiga spel får man vänner runt om i världen. Jag har bl a hittat en svenskättling i USA. Hon är lite som jag. En tvillingsjäl där på andra sidan skärmen. Jag vill hälsa på henne.
Mitt andra liv lever jag i Yoville. Där har jag en pojkvän som målar bananer. Alltså IRL - precis som jag. Haja, nästan läskigt ju. Han är dessutom från norrland har jag fått veta. Ni har träffat honom förut här på bloggen. Han heter Macco.
Här har vi förfest i min lya.
Hur mycket tid lägger jag på detta? Well, minst en timme om dan + en del chattande och schattrande med onlinevännerna i spelen.
Borde jag söka hjälp? Ja, jag borde nog det. Men så har jag upptäckt att många på FB börjat med liknande spel. Mina fina Bloggfamilj spelar Farmaville. Jag vågar själv inte joina, för då blir det ytterligare ett spel att uppslukas av. Därför vänner ignorerar jag inbjudningarna. Fler spel skulle sluka hela min lediga tid.
Jag har nog sett att Valp har samma frilla som jag. Supersnyggt. Me like! Men vad gör du med fåret?
Låt mig presentera mitt Mafia liv för ett ge ett exempel. Där är jag Underboss i New York och El Soldado på Cuba. Min familj består av en klan på snart 400 medlemmar. Det oroar mig något att vi är så få, men vi är starka. Inte ofta jag förlorar en attack om man säger så. Och gör jag det tar jag hjälp av fina familjen. Låt mig presentera åtminstone 15 st ur styrkan. Två av dem är svenskar. Killen i keps och killen i toppluva. Och som de ställer upp. Skickar mig energi och vapen och tips.
Kärlek!
När man håller på med dessa nördiga spel får man vänner runt om i världen. Jag har bl a hittat en svenskättling i USA. Hon är lite som jag. En tvillingsjäl där på andra sidan skärmen. Jag vill hälsa på henne.
Mitt andra liv lever jag i Yoville. Där har jag en pojkvän som målar bananer. Alltså IRL - precis som jag. Haja, nästan läskigt ju. Han är dessutom från norrland har jag fått veta. Ni har träffat honom förut här på bloggen. Han heter Macco.
Här har vi förfest i min lya.
Hur mycket tid lägger jag på detta? Well, minst en timme om dan + en del chattande och schattrande med onlinevännerna i spelen.
Borde jag söka hjälp? Ja, jag borde nog det. Men så har jag upptäckt att många på FB börjat med liknande spel. Mina fina Bloggfamilj spelar Farmaville. Jag vågar själv inte joina, för då blir det ytterligare ett spel att uppslukas av. Därför vänner ignorerar jag inbjudningarna. Fler spel skulle sluka hela min lediga tid.
Jag har nog sett att Valp har samma frilla som jag. Supersnyggt. Me like! Men vad gör du med fåret?
Byebye Microbloggar
Och vips raderade jag mig från Microbloggarna. Det var inte min grej. Det kändes ungefär lika personligt som att skicka mass-SMS. Inget för mig. Jag vill kommunicerar på andra sätt, typ lyfta luren, ses eller skriva utan begränsningar. Min dialog är värd mer en 140 ord. Jag kom på att; gud så fånigt Twitter är. Ett slags masspsykos av skryt och hävdelse, men av vad.. Nää, töntigt. Jag trivs bättre med att skryta här. Så här kommer några 140:is skryt (men passa på, för det är nog sista gången):
Har sett film dem Paul.
Drack fredagsöl på Ljungrens.
Kliver upp nu.
Ska äta kräfter ikväll.
Skolkar midnattsloppet.
Fast Nanoblogg har jag valt att behålla. Där finns mina favoriter som kan det där med ord. Fantastiska Copysar, som kanske inte vet om det själva. Tänk, de kan tala till mig med ett ord. De behöver liksom inte 140 tecken för att kräkas ur sig diverse "idag har jag, eller idag ska jag". Ett ord och jag fårstår precis. Och de gör det så bra.
Nu när jag lämnat microbloggarna kommer jag få mer tid här. Även mer tid att läsa din blogg. Och din. Och din odinodinodin... Vilken befrielse. Så förlåt alla Bloggyvänner och de få som följer mig på Twitter. Det är inte ert fel. Och jag håller koll på er i alla fall. Jag vet ju var era bloggar finns. Och jag stalkar er på FB. Ni klarar er alldeles utmärkt utan mina meningslösa 140:isar.
Ska vi ses över en bärs ikväll. NEJ, inte på Twitter.. utan på riktigt. Och ingen behöver veta var.
Har sett film dem Paul.
Drack fredagsöl på Ljungrens.
Kliver upp nu.
Ska äta kräfter ikväll.
Skolkar midnattsloppet.
Fast Nanoblogg har jag valt att behålla. Där finns mina favoriter som kan det där med ord. Fantastiska Copysar, som kanske inte vet om det själva. Tänk, de kan tala till mig med ett ord. De behöver liksom inte 140 tecken för att kräkas ur sig diverse "idag har jag, eller idag ska jag". Ett ord och jag fårstår precis. Och de gör det så bra.
Nu när jag lämnat microbloggarna kommer jag få mer tid här. Även mer tid att läsa din blogg. Och din. Och din odinodinodin... Vilken befrielse. Så förlåt alla Bloggyvänner och de få som följer mig på Twitter. Det är inte ert fel. Och jag håller koll på er i alla fall. Jag vet ju var era bloggar finns. Och jag stalkar er på FB. Ni klarar er alldeles utmärkt utan mina meningslösa 140:isar.
Ska vi ses över en bärs ikväll. NEJ, inte på Twitter.. utan på riktigt. Och ingen behöver veta var.
Nätkänsla
Jag orkar inte. Internet ger mig fördomar. Och som jag jobbar med dem offline --fördomarna. Ni skulle bara veta. Men vad hjälper det liksom. Så fort jag är online igen får de bränsle. Jag brukar tänka; på nätet är inte på riktigt. Det hjälper inte.
44 % Hetero
anna_nystrom is 44% HeteroHur hetero är du? Hur hetero är Alex Schulman? Testa vilket Twitterkonto som helst och se hur det ligger till. Är vi verkligen orden vi använder? Vi ses på Pridefestivalen!Ifall ni undrar?
Föreningslivet - mitt liv
Hela mitt liv har kretsat kring olika medlemskap i föreningar. Jag tänkte berätta lite om det för er som vill lyssna och läsa. Och för att att jag kan sakna det livet. Jag vet inte vart det tog vägen.
Here we go!
Först ut var troligtvis Strands IK. Jag tror bestämt att jag föddes in i klubben. Där kom jag första gången i kontakt med Innebandy. Det var tidigt 80-tal och klubborna såg ut som hockeyklubbor. De var gula och blå. Det var också i Strands IK som jag tog mina första tennislektioner med Gunnar. Japp, byn hade egen tennisplan. Vi hade också en stjärna som slog Jocke Nyström i Knattekuppen. Jag och farfar hade som hobby att leta bollar utanför banan, som ju faktiskt låg mitt i skogen.
Parallellt med medlemskapet i Strands IK gick jag i Mulleskolan. Vi promenerade stigar fram på Hemberget för att tillslut träffa på skräptant --henne var jag rädd för--eller gulliga Mulle. Vi lärde oss tycka om och ta hand om skogen. Fast bäst var alltid fikat. I sin lilla rygga bar man saft och nåt att tugga på. Och vintertid var det Skridskoskola.
Efter Mulle var det dags för 4H. Det var läger hit och dit, oftast i Åmsele, och vi drev egna företag. Företagen granskades och betygsattes av Punkarn. Det busades också en hel del hemma hos Åströms. Experiment, pyssel och bakning.
Efter blomstrande klöver och alla äventyr jag upplevde där blev jag Scout. Djungelpatrullen vig i lianen. Hajker och grejer. Minns Silver Pilen, läger i Österrike och en massa bus. Vilse i skogen med Öhman, sova i snöbevack, bära kniv etc.
Okej, jag lämnade inte sporten. Jag spelade fotboll såklart. Strands IK hade inget forbollslag, så detta gjorde jag i Spölands IF. Det blev en del cuper och de jag minns bäst var den i Karlstad och de på Nydala Kamping. Sedan hade Vännäs en alldeles egen fotbollsskola, sponsrad av Stinsen.
När jag blev vuxen, eller när jag tyckte att jag var vuxen, lämnades alla dessa fina föreningar. Jag hade inte tid med sånt och man tyckte ju då att det var något barnsligt. Men i gymnasiet vaknade jag till. Jag engagerade mig i Rödakorset. Japp, jag blev Första Hjälpare. Det gick så långt att jag blev uppdragsledare och tävlade i SM och VM (eller var det EM). Jag minns i alla fall en fantastisk resa till Ungern. Som första hjälapare jobbade man i skidbacke och på konserter och på diverse evanemang. Det plåstrades om många sår om jag säger så.
Jag kan sakna föreningslivet. Ge mig en förening att vara med i. Kanske skulle det göra mig harmonisk och lycklig. Eller ska jag starta en egen? Lite som att driva ett eget företag. Och det lärde jag mig ju i 4H.
Here we go!
Först ut var troligtvis Strands IK. Jag tror bestämt att jag föddes in i klubben. Där kom jag första gången i kontakt med Innebandy. Det var tidigt 80-tal och klubborna såg ut som hockeyklubbor. De var gula och blå. Det var också i Strands IK som jag tog mina första tennislektioner med Gunnar. Japp, byn hade egen tennisplan. Vi hade också en stjärna som slog Jocke Nyström i Knattekuppen. Jag och farfar hade som hobby att leta bollar utanför banan, som ju faktiskt låg mitt i skogen.
Parallellt med medlemskapet i Strands IK gick jag i Mulleskolan. Vi promenerade stigar fram på Hemberget för att tillslut träffa på skräptant --henne var jag rädd för--eller gulliga Mulle. Vi lärde oss tycka om och ta hand om skogen. Fast bäst var alltid fikat. I sin lilla rygga bar man saft och nåt att tugga på. Och vintertid var det Skridskoskola.
Efter Mulle var det dags för 4H. Det var läger hit och dit, oftast i Åmsele, och vi drev egna företag. Företagen granskades och betygsattes av Punkarn. Det busades också en hel del hemma hos Åströms. Experiment, pyssel och bakning.
Efter blomstrande klöver och alla äventyr jag upplevde där blev jag Scout. Djungelpatrullen vig i lianen. Hajker och grejer. Minns Silver Pilen, läger i Österrike och en massa bus. Vilse i skogen med Öhman, sova i snöbevack, bära kniv etc.
Okej, jag lämnade inte sporten. Jag spelade fotboll såklart. Strands IK hade inget forbollslag, så detta gjorde jag i Spölands IF. Det blev en del cuper och de jag minns bäst var den i Karlstad och de på Nydala Kamping. Sedan hade Vännäs en alldeles egen fotbollsskola, sponsrad av Stinsen.
När jag blev vuxen, eller när jag tyckte att jag var vuxen, lämnades alla dessa fina föreningar. Jag hade inte tid med sånt och man tyckte ju då att det var något barnsligt. Men i gymnasiet vaknade jag till. Jag engagerade mig i Rödakorset. Japp, jag blev Första Hjälpare. Det gick så långt att jag blev uppdragsledare och tävlade i SM och VM (eller var det EM). Jag minns i alla fall en fantastisk resa till Ungern. Som första hjälapare jobbade man i skidbacke och på konserter och på diverse evanemang. Det plåstrades om många sår om jag säger så.
Jag kan sakna föreningslivet. Ge mig en förening att vara med i. Kanske skulle det göra mig harmonisk och lycklig. Eller ska jag starta en egen? Lite som att driva ett eget företag. Och det lärde jag mig ju i 4H.
Nattsudd
Jag är nattmänniska vilket är väldigt ensamt. Vänner sover, grannar sover, internet sover. Det finns bara jag. Och när nu internet gått och lagt sig finns inte så mycket annat att göra än att blogga. Det är i alla fall bättre än att prata med sig själv. Även fast det just nu, i skrivande stund, känns som om jag gör just det. Pratar med mig själv!
Hej, jag heter Anna och jag skriver med mig själv.
Imorgon måste jag hitta en bikini. Jag skriver det här så jag kommer ihåg eländet.
Hej, jag heter Anna och jag skriver med mig själv.
Imorgon måste jag hitta en bikini. Jag skriver det här så jag kommer ihåg eländet.
Familjen
Jag är så glad att Ester kommit igång med sitt bloggande, men också ledsen över att Fröet och Therror tagit sig en paus. Kom tillbaka, kom tillbaka. Min fina bloggfamilj. Ska vi inte ta och ses snart? Helst vill jag lägga ut filmen från förra sommaren. Från vårt poolparty. Men då jag sluddrar så förbaskat låter jag bli. Dessutom ber jag Fröet se lite kåt och tacksam ut. Det låter very vulgo.
Och Hanna är ju tillbaka nu, och Grannen. Vad säger ni Blogmafia? Ska vi dejta? Jag ska bara till Grekland en sväng först. Vi kanske kan sammanstråla hos Papamac eller Pudding. Typ i Juli.
Och när kommer Kajen hem?
Eftersom min film från Grannen är något censurerad kommer denna i repris.
Och Hanna är ju tillbaka nu, och Grannen. Vad säger ni Blogmafia? Ska vi dejta? Jag ska bara till Grekland en sväng först. Vi kanske kan sammanstråla hos Papamac eller Pudding. Typ i Juli.
Och när kommer Kajen hem?
Eftersom min film från Grannen är något censurerad kommer denna i repris.
