© En annaN

Okej då. Jag bju. Gissa vem som är jag på denna bild.



Månadspengen gick alltid åt till att fota sig i automaten på Domus (Ume).

Jag fullkomligt älskar FB. Titta vllken fantastisk bild som nyligen taggats på Torsdags L.
Magaluf -86. Altså, jag bara dör. Lite ice ice baby över honom, eller en ung Iceman. Rutig kavaj och stubb.

Och till er som har mig som vän på FB. Igår taggades en bild av mig från -80 talet. Kanske också -86.

Får man den inte i födelsedagspresent för man helt enkelt beställa sig en egen. Det har jag gjort nu. Jag köpte förresten två. Kanke nån fler som fyller år snart, som vill ha en egen. Vem ska jag annars highfajva?



I övrigt tänkte jag fira min födelsedag i lugnt tempo. Har fått massage, har ätit god lunch, ska inta middag på Urban Deli och avrunda med konsert -- Hoffmaestro. Hinner jag ska jag höra Typ Papper DJ:a också.

Måste rusa, ut och busa. Sa jag lugnt? det tar jag tillbaka. Det är nu det börjar, fort fort.

Visst ja, jag var på Improvisationsmusikal igår. Så jävdra fränt. Grimma var dom på sceen också. Tänk dig att hålla en två timmars improviserad musikal (utan manus och låttexter). Det krävs mod och livlig fantasi. Jag skrattade så jag grät. Jag kände dessutom två stycken på sceen. Extra kul alltså och jävdrigt nervöst.

Vad STOLT jag är över mina talangfulla vänner. Önskar att jag hade en gnutta av det där. Önskar.

Här står Thompa och Pee och driver med Micke. REJÄLT. De spelar musik också. Bra musik.
Jag dricker mellanöl och kryssar mellan stolar, tjuvröker och njuter av vänner. Tänker att jag har det bra. Att det faktsikt bara är hälsan som spökar. Mentalt på topp i en kropp som ylar AJ.

Jag såg Fredrik Lindström i måndags. Klockrent härligt hur han satte fingret på den svenska mentaliteten. Treden att vara osvensk och allt det där. Skrattade högt o mycket. Men det var inte det jag tänkte blogga om. Utan snarare min resa från Djurgården. Hur jag helt plötsligt hamnade på en kyrkogård bakom Historiska museet och inte hittade ut. Då är man inte kaxig. Speciellt då när kl passerat 22 och det är kolsvart ute.

Alltså, det hela började med att jag skulle ta färjan över till Slussen, som inte gick. Det borde jag ju ha listat ut. I stället började jag gå efter vattnet. Mörkt o kusligt så jag tänkte att; jag tar mig upp på vägen igen. Vet inte hur det gick till, men tydligen svängde jag av innan Vasamuseet, hoppde över en mur och en grind och vips där va den.. Kyrkogården. Panik. Och väl där, flåsandes av förhöjd puls möter jag på tre vandrande vålnader. Tre killar visade det sig när jag kom närmare, som gjort precis samma tabbe som jag. Phuuu. Vi gjorde sällis och kryssade mellan gravarna i mörka skuggor från Historiska Museet. Ja jävdrar. Filmade skärrat i hop en videoblogg när jag kommit mig ut och närmat mig civilisation vid Karlaplan.

Annars då, jo livet rullar på. Jag har ikväll avnjutit en fantastisk sashimi på Akki Sushi. Alltså, en sak måste jag säga om det stället... SUBARASHIIIII! Oshisoo sashimi da ne. Oh, undra vad jag just skrev.

Foto: Blingbling--Här tillverkas Stockholms bästa Sushi!

Hej alla vädurar. Nu är det vår tur att fylla år!



Appro på födelsedagar. Jag firade en 40-åring i lördags. Kalas på Dramaten fram till gryning. Flott o skoj. Kreativa människor, havskräftor och råbiff. Och monologer på terrass. Jag var nog den enda i sällskapet som inte läst på konstfack eller Bergs. Tom kocken var konstnär. Matkonstnär. Det kändes otroligt unikt att vräka ur sig att man jobbade på ett försäkringsbolag. Roligt var det också att berätta för festdeltagarna att jag lärt känna jubelaren på nätet. Jorå. Fast det sa jag bara till två. Resten fick nöja sig med att jag var grannen.

Ingemar Bergman vakade över mig hela kvällen.

Det är inte ofta jag läser kedjebrev jag får via mail. Typ aldrig. Jobbmailen går före. Men av någon anledning läste jag detta idag. Vet inte varför, det bara blev så. Ett mail som säger en hel del om oss människor, därför tänkte jag bjuda på det. Det är liksom värd sin spridning. Kanske är det en skröna, men skit samma. Brucan har ju gjort en liknande spelning här i Sverige, så detta kan ju faktiskt stämma.

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2 000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar
ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan
vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan
att stanna.

Efter 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart
på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn
stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att
lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att
sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att
han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande
violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken
på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston,
biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på
T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett
sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en
vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att
uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur
många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi
inte har vett att uppskatta?"

Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar
några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

Jag hejade på Salem ikväll. För det geni han är. Jamen hallå: vacker, musikalisk, fin, ödmjuk yada yda--lööööv. Allt det där jag älskar. Men så gick Anna och vann. Anna, typ jag, tant i tonårskropp. Hjälp!

Sökte på Salem i min blogg och hitade ett inlägg från 2007. Då mötte jag honom live  på Cirkus. Förmodligen sa det klick redan då. Jag minns det som idag, Jag ba öööhhhh, vilken musiker o kille. KÄRLEK!

Sen spelningarna på Berns. Så jävdra ös de va... Salem lajar hiphop.

På sätt och vis är jag glad över att Salem inte gick o vann melodifestivalen. Han är för bra för den. AMEN!

En stressig festival med Fakiren kan se ut så här:



Klippt av Fakiren him self.

Måste nog lära honom hur han löser kuben. han verkar lite lost där.

Förresten, så hade vi skönt häng med Micke i måndags. Han berättade gamla historier om firman, hans mamma jobbade ju där, och hur det är att spela emot en vacker kvinna. Old news för oss, men det är såklart alltid skoj med finfrämmen. Sen visade han oss sin senaste film. Den var sådär. Roligast var scenerna från kontorslandskapet. Kollegor som statister etc. Det gav ju ett och annat fniss.

Jag slänger in en bild. Alltid nån som gillar Micke.

... har varit senaste tidens motto. Vernissage, där jag tittade och lyssnade på detta projekt, soppteater (såg Kontrabasen och det var jävligt bra), konserter och förhandsvisningar. Jag har träffat eldsjälar, skådespelare och ett gamlat "X". Ja, han står ju faktiskt också på teatersceenen ibland.

Jag behöver allt detta nu. Varför ska jag berätta en vacker dag. Men bara så ni vet, mitt liv är inte en dans på rosor. Eller så är det det, eftersom det gör så förbannat ont. Rosor har taggar.

Jag vet att ni undrar, att ni tycker att jag är lat och tjaaa.. kanske saknar mig. Kanske. Men jag säger som så, jag e okej. Och jag tänkte blogga om en sak. Den om att ge och om att ta. Jag gillar balansen. Jag är en ge person. Ger och ger. Därför behöver jag ibland ta. Ganska ofta faktiskt. Balans ni vet. Jing och jang, kling och klang.

Detta inlägg är tillängnat veckans ge. TACK till följande GEgig!

Hanna, Emma, Thompa och Kamera. Yoooohh.

Alltså, gud vad ni gav mig energi.

Sen fredagsöl med Fredrik och Micke. Ge, ge, ge -- ALLTID!.

Förresten, det var Kameras sista spelning där på Mosebacke. Grymt! Nu bju ja. Bjublogg för en gång skull.
Sorry Hanna, din favvo kom inte med på bild. Jävdra otur... Men han finns med på videon. Tror jag. Du får kolla. Damn, snygga killar. Pepp, pipp och popp! Kom till mig och spela o kela.

Undrar fortfarande varför jag kände bandmedlemmen?

PS: Tack Kamera för er sista spelning. Fick mig att minnas, minnas, bli nostalgisk o dansa. PUSS!

En sån helg det varit. Waxie Moon som moonat och på det Kent. Man kan inte annat än mysa o rysa.
Nöjd kurar jag under täcket. Spinner för mig själv. Nynnar på Kenthits och duttar tangenter.

Allt detta har jag delat med bloggare Hanna. Vad vore livet utan bloggare liksom. Skittrist. Så ut och härja med era bloggvänner, livet blir skojigare då.