© En annaN

Igår återsåg jag Radiumhemmet. Det kändes sådär. Se så trist det ser ut. Och jobbigt, för där möter man sjuka, väldigt sjuka människor.

Min dejt igår, som jag hookat med på Spray Date, var galet vacker. Man kan ju undra hur  i helvete det snyggot är singel. Och vet ni. Jag fick hångla och huda med honom. Ja, det är sant. Jag körde vintricket med honom och sedan gick jag till attack - hångelattack -. Stackarn satt där i soffan och viftade och fläktade med armarna innan han kom loss. Vill man ha något får man ligga på lite har jag lärt mig. Och vilka kyssar jag sedan fick. Wow. Nu går jag omkring och är lätt småförälskad.

Japp, dagen gick från Hell to Heaven. Häftigt. Det känns att man är människa och att man lever.

Det här med semester är ju fantastiskt. Jag gör ingenting hela dan utan att ha dåligt samvete för det. Mäh, gud vad jag ljuger. Klart jag har. Men skit samma. Jag ska ändå va ledig i fyra veckor nu och kommer hinna med sjukt mycket i allafall. Undra just om det blir nöd på dötid. Förresten, efter en hektisk helg på Rossö kan det vara skönt att göra just ingenting. En dag i alla fall.

Rossö blev inte som i fjol på långa vägar. The Misfits existerar inte längre. Vi har och försöker ta tag i våra liv. Iof var P lika rastlös som ifjol, men det är tradition när man är i Strömstad. P klarade halva natten. Kl 01 midsommardagen satt han i en bil på väg till Stockholm igen. Lugn, han va nykter.

Midsommardagsnatt på terrass var den som berörde mig mest. Jag fick höra två livshistorier. Tragedier jag inte hade en susning om. Det gjorde så ont. Det var K, vars pappa misshandlat honom typ hela barndomen och sedan M vars pojkvän misshandlat henne i 5 år. Narkotikaproblem, alkoholism och ensamhet. Jag ville bara skrika rakt ut. När vänner man älskar berättar tuffa och ruffa livsöden tar det extra hårt. Men det är också skönt att få veta. Övrigt så badade vi och jag skar mig på snäckskal. Alltså, vatten är härligt så länge jag slipper vara i det.

Snart är det dags. Jag ska möte upp mina Crazy-party-hiphopboys i Strömstad. I år har vi alla passerat stadiet the misfits och jag förväntar mig något helt annat.

Scenariot från vår första natt på Rossö ifjol, shit vad den etsat sig fast, kan summeras så här;

♥ Någon står lutad mot ett träd och spyr

♥ En annan är vilse i skogen

♥ En tredje fastnar i vinkelvolten efter lite maja

♥ En fjärde hänger med knävecken i en tall (nä där överdrev jag nog)

♥ Kvar på verandan sitter jag och Pelle och fattar ingenting. Vi käkar godis och låtsas som ingenting hänt. Garvar såklart.

Japp, det var storyn om the Misfits första natt i Strömstad/Rossö ifjol. I år lär det bli betlydligt lugnare. Vi har alla under året som gått invaggats i någon slags skön bomullig harmoni. Lyckligt ovetandes om att det någonstans samma tid händer något som kanske förändrar någons av våra liv för all framtid. Ödet e skoj och läskigt.

Fick förresten en MMS-hälsning av Pelle som redan är på plats på Rossö. Han har det så här bra. Värst bleka badkillen =)

Det fick mig att gråta i alla fall. Fuck Hultsfred och allt det där. Nu ska Blingbling börja lyssna på opera.

Det regnade män i natt. Feta och tunga var dom. Regnskyarna alltså (dom över Stockholm). Ok, inte orosmoln. Jag vet att ni tror det. Faktiskt, jag gillar regn. Och jag gillar män.

Mä, neeeeeej, det är inte jag som gör reklam för MC Donalds. Vad tror ni egentligen?! Jag skelar väl inte? Inte heller äter jag där, eller dööööhhhh. Flera ggr i vekan typ.

Idag har jag gjort något väldigt originellt. Jag har läst min egen blogg. Mitt liv, vidöppet, bara sådär. På internet av alla ställen. Märker att jag varit kyligt opersonlig vid vissa tidpunkter och på tok för utelämnande vid andra.

Mitt humör påverkar definitivt mitt sätt att blogga. Jag har inte lyckas hitta en gyllene bloggväg, den saken är klar. Ska va detta inlägg då kanske.

Jag hade lagt det på hyllan (bokstavligen). Jag skrev det på ett taxikvitto för några veckor sedan.

"Jag ska sätta lösen på min blogg! NU!"

Precis det skrev jag.

Nollåttan har tagit steget. Grattis. Jag kommer strax att följa dig i fotspåren.

Ett måste eftersom jag idag känner att jag inte kan skriva det jag vill och att det jag skriver inte känns som jag för att jag inte vågar. Ja, ni fattar. Min blogg skulle ju bli en terapiblogg, men fyller inte sin funktion. Inte för mig.

Jag har spillt rödvin på mina vita byxor. Det gör mig ledsen. Annars är det få saker som fått mig tårögd denna vecka.

Följande har framkallat en och annan snyftning

Prims student (glädjetårar)
Povel Ramels bortgång
En blogg jag håler på att läsa mig igenom
Och en sak jag inte vill skriva här

Det är skönt att gråta. Jag är känslomänniska och exploderar om jag inte får lätta på trycket. ¨

Att vara ensam hemma en fedag kan bara det framkalla tårar. Jag borde inte vara alone.

Vännerna sitter på ett soligt Gerdas. Jag, jag sitter på ett svinkallt kontor. Om man skulle ta och bege sig kanske. Vem tackar mig för att jag sitter här och jobbar. Eller jobbar jobbar, jag bloggar.

Om en timme vankas bubbel med vackra, vitklädda, förväntansfulla, lyckliga studenter. Jag ska dit och suga i mig lite av deras energi. Keep hustlin.

Nä, nu tänker jag fan loggar ur. Jag har också ett liv. Aaah, ni tror mig inte?! Jag ska visa er.

Over and out!

Men åh. Jag hinner inte blogga. Ni tror väl jag är död vid det här laget. Men läsa era bloggar hinner jag med. Andras också. Det slår mig plötsligt vad majoriteten bloggar om. Just det. MODE. Jag måste erkänna att min bildningssfär utesluter all form av sånt. Men jag lär mig. Alltså, jag har till o med fått en stil. Jag har blivit uppdaterad.

När jag nu väl bloggar kan jag passa på att säga att jag kommer vara osynlig resten av veckan. Jag hinner inte med. Imorgon ska jag trängas med små, tjocka gubbar på Råsunda, på torsdag Skärgården med Firman och på fredag tar världens vackraste kusin studenten. Vad köper man förresten i studentpresent. Vad är inne i år? Hallå alla trendsetters, help me?!

Och ikväll. Ja då ska jag grilla med Lelle, som behöver assistans.

Gissa vems?

Projektledare i anställningsbeviset
Japanolog och Ekonom i examensbeviset
Jordnära men uppe i det blå
Blond och (tro det eller ej) intellektuell
Outsider, men alltid en i gänget
Odåga som vuxit till sig enligt vänner
Fighter som kämpat mot cancer
Yngling fast i en kropp som ylar "kärring"

Först bråkar jag med chefen, sen med A, och sen kommer ett X och slår sig in genom dörren med en yxa. Som tur är kommer okänd man i 40+ till undsättning, och plötsligt står jag och okänd och försöker hålla fast Krille som hoppar upp och ner och beter sig som ett kokainmongo (läs kaninmongo om du heter Fröt). Krille tar fram en pistol och riktar den mot min panna och säger PANG! Och skrattar rått. Det är då det börjar bli riktigt läskigt och jag vaknar kallsvettig. Tvättstugan nästa. Ingen sovmorgon idag inte.

Jaaaa, jag ska ta bort luddet.