© En annaN

Jag har ingen smula, jag har en subba.
Den värmer gott när jag går till jobbet om mornarna.

JustJA! Den inhandlades av mig på en JustD konsert long time ago.
Tänk att den både överlevt och övervintrat.

Okej då. Jag bju. Gissa vem som är jag på denna bild.



Månadspengen gick alltid åt till att fota sig i automaten på Domus (Ume).

Jag fullkomligt älskar FB. Titta vllken fantastisk bild som nyligen taggats på Torsdags L.
Magaluf -86. Altså, jag bara dör. Lite ice ice baby över honom, eller en ung Iceman. Rutig kavaj och stubb.

Och till er som har mig som vän på FB. Igår taggades en bild av mig från -80 talet. Kanske också -86.

Jag vet inte om ni märkt det, att jag har varit borta ett tag. Tror inte det. Ni har fullt upp med vintrigt OS och annat viktigt. Appro på vinter OS. Jag har faktiskt upplevt ett-- live. Det trodde ni inte va, men det är säkert.

Jag och Gerdas begav oss till Lillehammer -94. Herregud vilken grej. Jag minns bussresan, hur vi körde fast på fjället vid norska gränsen, hur vi frös i stugan i Hafjell, Pillans guld, säckåkning i backen, öl i tälten, isskulpturer, Hockey, backhoppning, skidor. Vilke äventyr de va. Mitt liv är nog inte så tråkigt trots allt.

Min frånvaro har berott på ett haveri.


Mins ni detta?

Det här med känslan för renovering ligger inte i släkten, den saken är klar. Jag har fortfarande inte kommit någon vart med väggar och tak. För att inte tala om golven.

Sådan far, sådan dotter.

Ringer nog hantverkarna imorgon.



Pappa mönsteranpassar.

Undra vad mina päron tänkte när jag ritade denna? Herregud, jag var tre år och visste redan vad könshår och bröst va. Ett litet geni var jag också, som kunde skriva. I alla fall mitt namn.

Fina saker kommer oftast i små paket. Och jag blir lika glad varje gång leveransen anländer. Nej, det är inte knark som levereras till mig. Inte heller smycken. Det är Smurfar. Hör upp; Jag samlar på Smurfar. Passar på att erkänna det nu när jag fått nya läsare. Lika bra att va ärlig från början, att köra med öppna kort.

Det är en smutsig business med många skojare. Inget att skämta om. Läs om smurfskojarna här och här. Jag blir lika förbannad varje gång jag går på smurfniten. Händer sällan numera iof, för nu vet jag bättre. Törs tom titulerar mig smurfexpert.

Jag har legat på latsidan vad gäller smurfandet på smurflandet.se, och är såklart ledsen över det. Tur att Crusty finns, som styr upp det hela.

Håll i er. Här kommer den - - min smurfsamling.

Jag modebloggar inte värst ofta. Jag har ingen stil att skryta med, thats why. Fast jag kikar runt såklart. Alltså, man vill ju ha koll, eller låtsas att man har det åtminstone. Och då händer det att jag hittar mina ljusglimtar. Den här gången hos Desperata Hemmafrun. Hon, mina vänner, har koll hon.

Kolla, kolla, kolla. Fett grymma träskor. Och alla i de färger Blingbling älskar och går igång på.



www.hasbeens.se

Mobilen fyller visst 25 år i år. Det läste jag här. Och man måste ju säga att det hänt en del under åren.


Foto: wikipedia


Det första privata mobilsamtalet med en "nättare" modell skedde 1983. En Motorola DynaTAC 8000X. Humor att min första mobiltelefon var just en Motorola, men av något smidigare modell. Den införskaffade jag 1997. Idag kör jag med Nokia, men har ocks haft Sony (innan Sony blev Sony Ericsson), en Samsung och en japansk liten nätt sak jag delade med en kursare under mitt studieflum i Gifu. Den tog jag förresten med mig hem till Sverige, men tror ni att den fungerade här? Not.

Det är lite läskigt det här med mobiler. Jag tror vi är en generation av försökskaniner. Vi har nog alla hjärntumörer inom loppet av några år. Kan orsaka cancer borde det stå på displayen. Men det är det å andra sidan mycket annat som gör.

En gång i tiden klarade jag mig alldeles utmärkt utan mobil. Idag blir jag kallsvettig bara jag glömt den. Eller ännu värre; om den gått sönder eller blitt snodd. Tanken att inte kunna bli nådd gör mig vansinnigt nervös.

Idag har jag med min mobil:

Vaknat
Ringt två samtal
Mottagit tre samtal
Skickat fyra sms
Motagit tre sms och ett mms
Surfat
Läst mail
Kollat klockan

Det hat varit en lugn 25-årsdag med andra ord.

Bara så ni vet så finns det en smurfblogg. Har jag tur kanske jag får gästblogga där en vacker dag. Jag ska fråga bloggaren lite snällt om lov, måste bara samla lite mod först. Jag har aldrig gästbloggat hos någon tidigare, så det skulle liksom vara en fantstiskt stor ära. Hoppas, hoppas jag får ett ja. Imorgon gör jag det. Imorgon frågar jag om jag får skriva ett gästinlägg.

Hallå där mina killar. När ska vi börja planera vår semester? Jag bara måste få spendera den med er. Och gärna med en resa. Kanada? Snälla. Eller ska vi ta något mer nära? För mig gör det inte så mycket. Bara vi gör något ihop. Jag skulle ha kul vart vi än åkte. Bonus förstås om jag får resa med er till ert hemlad. Men med er är allt en bonus. Puss

Här sitter vi och bokar fjolårets semester.


Och det här blev resultatet av den.


En sak är säker. Det är med dessa killar jag ska resa. Inget tjafs, bara livsnjutning. Sedan tar de hand om mig så bra.

Jag har alltid föredragit manligt sällskap framför kvinnligt. Det har med min pojkflickiga uppväxt att göra. Tjejer bara missförstår mig eller ser mig som konkurrent. Så dumt.

Nu får ni inte gå och tro att jag inte har några kvinnliga kompisar. En av mina bästa barndomsvänner finns faktiskt länkad här på min blogg. Och ja, hon är tjej och vi träffas så ofta vi båda hinner med. Och det är inte så att jag går och hatar det kvinnliga könet. No, no, no. Men i mitt liv har killarna alltid legat mig varmt om hjärtat. Min första bästis var en kille. Vi skulle gifta oss. Mina bästisar under studietiden (både i Lund, Japan och Ume) har också varit killar. Och då faller det sig självklart helt naturligt att mina vänner, när jag flyttade till Stockholm, blev just killar. De har så mycket roligare. Och de tar för sig. De är ärliga, härliga och galna. Vilket smittat av sig på mig. Tack!

Nå, när reser vi nurå? Jag vet allt att ni är här inne och tjuvläser. Så jag tänkte att jag kunde så ett frö.

Alla har vi våra favoritländer. Mitt är Japan. Första gången jag satt min fot där var sommaren 1996. En sommar med många fina minnen. Lika många som japanerna i antal. Ett av dem är denna raring Bonnie Pink. När jag kände mig som mest ensam i myllret av japs dök hon upp som från ingenstans. Och vi hade många softa stunder tillsammans. Åååh sötnosen. Miss you!

Nu ska jag lyssna på min rosa darling och drömma mig tillbaka. Tokyo (jag tänker på dig nu). För er som orkar göra detsamma, var extra uppmärksamma på den fina produktplaceringen kring 01:55 och 02:40.

Jag höll på att glömma något viktigt. Gerdas bjöd med mig som gäst till Jonas Gardell på Cirkus igår. En galet mysig upplevelse med en fantastiskt liten stor man. Jonas berör och förför. Detta på ett sätt som ingen annan kan. Aldrig ska jag sluta älska dig!

Tack Gerdas och tack Jonas.


Och visst är det sant. Knusslig får inte knulla. Det gäller även hasselmusen. Och Blingbling förstås.




















Kärlek när den är som vackrast.

Poesi!

Tack för ikväll. Fan, fatta hur mycket jag kommer att sakna dig. DUDE!

Klart du fattar...



http://view.break.com/387006 - Watch more free videos