© En annaN

Efter en snabbscroll i min blogg hittar jag återkommande ämnen. Det är sjukdom, humor, kärlek, tyck synd om mig, smickra mig, gästblogg (okej, dom lyser med sin frånvaro) och diverse lightskvaller. Det är lite mysigt och mesigt. Jag har märkt följande. Jag tar sällan ställning. Jag skriver inget om prövningar och orättvisor, politik eller missnöje. Kanske lite, men gud så mjäkigt. Jag väljer gyllene medelvägen, inte min väg.

Därför mina bloggers ska jag skapa en ny kategori. SLUTA HYMLA ska den heta. Nu är det dags att visa att faktiskt jag också kan vara förbannad och irriterad över saker och ting och att jag vågar ha egna åsikter. Nu ska jag sluta vara så jäkla diplomatisk och feg.

Det är slående hur man kan förtränga saker. Bara sådär. Men ständigt påminns jag. Det dyker upp brev från Karolinska, cancer uppmärksammas i media och det hålls galor på TV. Jag kan inte gömma mig. Jag är en av alla dessa drabbade. En med förbannat otur och tur. Det är bara att acceptera. Och idag har verkligheten verkligen hunnit ikapp mig. Jag kan inte sticka huvudet i sanden.

Kl 15.20 ska jag infinna mig på Radiumhemmet. Mitt andra hem under 2006. Där känner jag mig hemma fastän jag inte vill. Allt det där viktiga vet jag. Så som bästa genvägen till strålsalarna, vilken TV som har bästa bild, vilken sal som är mysigast av alla omysiga, var de gömmer allt godis, vilken syrra som fixar sätta nål på mig, vilka salar som har egen dusch, vilka toaletter man ska undvika, när kiosken stänger, hur man navigerar sig fram med cytostatika i droppstället, vilka sladdar som ska kopplas var, vilka läkare som har humor, vilka syrror man kan skvallra med etc, etc.

Det är svårt att sitta på var sin ö och känna någon slags kärlek. Känner gör vi, men mest oro och ängslan. Det blev vi samtidigt som det inte kan bli vi.  Vi sörjer på var sin ö av saknad.

Du skickar sms och ber om ursäkt för att du är trist. Du är inte trist. Du är ledsen. Men då du inte talar om det kan jag ingent göra. Bara glida ifrån dig. Sakta. Mot ruta ett. Om jag bara visste vilken ruta du kraschat.

Jag hatar schack.

Schackmatt.

Eftersom det varit lite trist på blingblingbloggen den senaste tiden kläckte jag följande idé efter lunchen. Jag ska testa göra en förutbestämd bloggtablå.

Hallå, en blogg är ju faktiskt lite som en TV-kanal. Just nu råder myrornas krig på min. Något måste alltså göras. Därför har jag idag gjort en del förberedelser inför min kommande bloggvecka.

Veckans bloggtablå:

Måndag: Hur går det med kärleken Bling

Tisdag: Nytt återbesök på Radiumhemmet - att leva med cancer

Onsdag: Nytt oväntat grepp

Torsdag: Blingbling berör och förför

Fredag: Barnförbjudet

Lördag: I manegen med Blingbling (där jag vill att ni utmanar mig med frågor)

Söndag: Favorit i repris. Inte bara TV kör med repriser, så det så!

Tror ni jag kan hålla detta nu'rå?

Den som klickar sig in får se.

Jag har brotchan på besök. Vi är just hemkomna från en konsert på Globen. Jag har nog aldrig sett så många rockers samlat på ett och samma ställe. Som jag njöt. Skönt att få höra något annat för en gång skull.

Rush är inget band jag annars lyssnar på, men vassa musiker går alltid hem. De vann mitt hjärta. Det var liksom utöver det vanliga.

Vilka lirare! Vilka virituoser. De var lika samspelta som jag och brorsan.




Trumsolot som får Blingen att slinta med kameran.

• Har du inte viktigare saker för dig än att blogga här.
• Om du nu ska blogga, lägg för fan ner din reservation, distans och ytlighet.
• Du behöver arbeta med ditt språk. Det suger.
• Blogga om det som betyder något. Fortsätter du så här röstas du ut.
• Dags för förnyelse. Vi ruttnar.
• Du har en bristande kommunikationsförmåga. Vi känner nada. Läs reprisen så hajar du.
• Din blogg håller inte i den allt hårdnande konkurrensen. Du har inget här att göra.
• Du har slutat ta egna initiativ. Du är så jävla mesig som hela tiden följer opinion.

Nu har jag en lösning. Jag kommer att skapa en hemlig blogg som bara jag känner till. En blogg med en liten annan nivå där jag kan skriva ner saker jag inte vågar skriva om här. Min livshistoria, mina prövningar och mina starkaste känslor. Där ska jag döma, bedöma och berömma. Både mig själv och andra. Men för att göra det måste jag vara galet anonym. Kanske hittar ni dit en vacker dag. Men kommer ni då att ana att det är jag? Undra just om ni känner igen mitt sätt att skriva. Ett tränat öga kanske gör det. Ni kan få en ledtråd. När jag är personlig i mitt skrivande sker det i en annan prosa.

Jag startar den till helgen. Vi börjar med en liten pilot.

Blingblingbloggen ska såklart leva kvar som moderblogg. Den lämnar jag aldrig. Här finns jag varje dag för den som vill läsa. På min andra blogg kommer jag bara skriva när jag känner behovet av det.

Jag bloggar utan innehåll och har gjort det en längre tid.  Jag kan inte längre skriva ner det jag vill och det är på väg att göra mig till en mycket usel bloggare. Jag är känslomässigt engagerad i saker jag inte kan yppa här. Det stör mig som fan.

Ser två lösningar:

1) Ny hemlig blogg
2) Sätta lösen

Det är inte första gången jag ältar det här. Jag vet. Det börjar bli tjatigt nu. Ska trycka i mig lite kaffe och fundera på saken. Sova på saken också.

Blingbling är klok nog att förstå att ganska många hamnar här pga av felgoogel eller klick utan omtanke. Hur filtrerar jag bort dem?

 

Nu målar vi om i nya färger. Det kommer att kosta, det kommer att ta tid. Men det behövs renovering. Nej, min puls behöver inte ett lugnare tempo. Den har sin stilla paus. Det är inte heller fel på min personlighetspalett. Vad jag behöver är en ny komplementfärg.

När var det nu vi bloggare skulle ses? Snart hoppas jag.

Vad har jag gjort?! Jag har städat bort hans doft. Tänk om kärleken tar slut. Pga av lite ajax.

Idag har jag gått i löv. Jag har lyssnat på Podradio och kastat glas i kupa. Jag har bara varit. Jag bara är. Jag är med mig själv. Igen. Det är okej. Vännen har lovat att vi ska äta middag ikväll. Vi behöver luftas båda två. Vi behöver komma ut. Igen. Tvätten ska bara torka först.

Var är hans doft?



Fotat vid Nyfiken Gul idag.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska blogga om, nu när fina mannen återvänt till Norge. Kanske kan jag kräkas ur mig hur jag känner. Orkar ni det? Nää, shit så trist. Jag får fundera ut något annat istället. Nåt lättläst.

Ner... Lägg på ett e. Så känns det nu. Attans!

Vad hände med resten av festen?
 
Jag klarar inte av avsked.

Mitt yrke kan göra mig vansinnig ibland. Copy hit och korrektur dit. Som idag t ex. Jag fastnade oväntat i ett mellanslag. Och i samma veva blev jag kär i ett kommatecken. Det tog mig en timme att komma ur. En vinkelvolt med mina tangenter. Fy fan.

Min norrman är två meter stilig. Att ha en lång kille har för och nackdelar.

Fördelar:

Han når allt jag inte når

Jag känner mig trygg med honom

Han är stark

Nackdelar:

Han är svår att kyssa

Jag får nackspärr

Han ryms inte i min soffa

Även Blingbling längtar bort ibland. Bara ta ledigt, logga ut, sluta bry sig, varva ner, resa bort, koppla av, uppleva något nytt, inspireras. Finns det någon här som vill resa bort med mig?

Visste ni förresten att vi tänker 70 000 tankar om dan, men att endast 5 % av dessa är nya. Nu fårstår ni. Jag behöver stimulans. Jag har fått det dessa dagar. Av en man som utmanar mig. Men jag kan fortfarande känna rastlösheten. Den finns där. Jag kan inte ducka, inte blunda. Jag kan inte gå omkring, kärlekskrank, och le i hopp om att allt är chill. För det är det inte!

Den där mannen bor på en ö långt bort och snart åker han hem. Vem ska då utmana mig. Tur att ni bloggare finns. Och mina vänner som ju faktiskt utmanat rejält. Tänker framförallt på i lördags hehe. Men det som hände där och då stannar där. Det är nog säkrast.

Gud så skönt att få en stund ensam med bloggen. Det har inte blivit så mycket Bloggen och jag den senaste tiden. Vi tar igen det idag. Du och jag bloggen, du och jag.

Nu är han här. Lika fantastisk IRL som i syberspace. Ja, t.o.m bättre. Galet fin. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Kan inte tänka klart. Just nu njuter jag bara. Vad mer kan jag göra? Jag är förvirrad. Eller är det förälskelse?

Jag tänkte att jag skulle bjuda på en bild. Jag bara måste. Det får bli på hans mun eftersom jag tycker att den är så fantastiskt vacker. Förresten, hela han är vacker. Men munnen får det bli. Den är skön att pussa på. 

Fixat. Jag har hötorgshandlat snittblommor, ljus, kanktareller och... Allt är som upplagt för romantik. Nu loggar jag ur för idag och resten av helgen.

Nästa gång vi ses är jag dödskär och lycklig, eller bara lycklig. Värsta senario vore om jag skulle råka vara olyckligt kär. Då blir denna blogg verkligen misär.

Blingbling signar ut och laddar för århundrades fest ikväll och mitt livs dejt imorgon.

See ya!

Det här kommer att bli min värsta eller bästa helg på länge. Mina Kanadensiska vänner slår upp portarna till fest. Känner jag dem rätt blir det GALET. Sedan får jag besök av en fantastisk fin man som jag älskar av hela mitt cyberhjärta. Han befinner sig just nu i Oslo, men imorgon i Stockholm. Fy fan vad jag längtar. På söndag är han min.

Jag kan inte jobba idag. Det går bara inte. Det kryper i hela kroppen. Det gör inte längre något att resan till NYC ställts in. Jag reser på andra plan. Mina vänner lyfter mig till andra resmål. Det finns en mening med allt.

De populäraste sökorden på Bloggportalen när jag sladdade in i morse var: 
 
1. riccardo campogiani

2. riccardo

3. bonnier

4. sebastian bonnier

5. sexnovell

6. gruppsex

7. blondinbella

8. magnus uggla

Kungsholmsmordet, sex och Magnus Uggla ligger på tapeten. Och vem är den där blondinbella? Jag hänger inte med alls längre. Tur att det inte var Blingbling i alla fall.

Den vanliga trenden alltså; Våld, sex och Ugglor i mossen. Jag har varit inne och nosat på två av dessa ämnen. Ungdomsvåldet har jag ännu inte hunnit beröra. Det betyder inte att det inte berör mig. DET BERÖR MIG SOM FAN. Snälla, ta hand om och engagera er i era ungdomar/barn. Ge dem av er tid. Bry er. Älska dem. Lär dem respektera varandra och livet. De verkar så totalt vilsna. Vet ni tex vad de gör ikväll?

En av dessa killar ska jag dejta i helgen. Gissa vilken?
Okej, bilden är över 20 år gammal, men i alla fall.

Han är det vackraste på denna planet. Jag längtar.

Jag ska tillbringa tid med mig själv ikväll. Jag med mig själv, ingen annan. Har t.o.m nobbat en middag med Japan M. Jag fejkade lite och sa att jag var upptagen. Och det är jag ju. Med mig själv. Jag har också hoppat mediabaren fast Petter är gäst-DJ. Där är man ju aldrig själv.

SJÄLV. Det låter vackert tycker jag. Mycket bättre en ensam.

Naiii, nu är det bara 12 timmar kvar tills jag inte är själv längre.  

Jag är mållös.
Jag fattar ingenting.
Jag bara gapar.

Det blir bra, klart det blir bra. Men det gjorde mig ledsen. Någon har plockat bort en ingrediens. En krydda jag sett fram emot i snart ett år. Nu smakar det inte lika gott längre. Men det löser sig. Är det något Blingbling är bra på så är det reservplaner. Och recept.


Annars har det varit en fin helg. Håhåjaja. Med höst i mitt bröst. Jag har:

Lärt mig hur man säger skål på Litauiska. "ISVIKATA!"
Bränt fingrar på varma tangenter
Lagat mat med fin vän
Skickat kärlek via sms
Besökt Inferno (det är en bar för er som undrar vad fasen...)

Och om en vecka anländer världens sexigaste varmaste man Stockholm. För att träffa mig. Ha!
 

Vad menas? Inga kondomer, droger eller sex? Nu vet jag inte om jag vill komma Mr S. Så mycket vackra män och ingen orgie? What a waste haha...

"I have to make some small clarifications now...

I received some comments about the flyer... Yes, I was pushing it a little... You absolutely do not need to bring your condoms (ain't gonna be any orgy in Stureplan with the three Canadians boys yet, that will be later around ChristmasJ [Joke again]). And, there won't be any drug dealer either (sorry for the ones that hoped so)...  All this was a joke... You're also not obliged to bring a female friend, bring a nice, intelligent, funny, party animal, crazy good looking, sexy, successful and rich boy instead...

 Don't worry; it's gonna be the most boring party of the year (Is Mr S joking again???).

It's not easy to be French Canadian in this world..."

Precis så här brunt brunett blev jag. För att ni ska få rätt känsla blir det en bild med sepiaton. Brunt är det nya svart helt enkelt. De sa min frisör. Så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag känner mig lurad. Jag saknar mitt blonda krull. Men vet ni, egentligen är detta mina ursprungsfärger. Jag har levt som en falsk blondin. Nu är det slut med det. Från och med nu är jag brunett, precis som jag ska va.

Jag ska klippa mig imorgon. Det ger mig ångest. Frisören som jag går till gör aldrig som jag säger. Ändå envisas jag om att gå dit. Vill jag bli blond lyckas hon övertala mig till att bli brunett. Vill jag klippa mycket, tar hon bara topparna och vill jag klippa lite blir det snagg.

Imorgon ska jag säga att jag vill klippa mig som jag egentligen inte vill klippa mig. Jag ska lura henne. Då kanske hon gör precis som jag vill. Fan vad jag e smart.

Byta frisör?! Nä aldrig i livet. Hon skvallrar så fint.

På plussidan just nu:

♥  Mina kanadensiska vänner. De har nåt fuffens på gång. Det vankas fest och planeras hejvilt. Jag längtar.

♥ Middag på fredag med Sara och ett gäng sköna brudar. Gud vad jag behöver det.

♥ Norrmannen som snart kommer på besök.

♥ Skojiga festinbjudningar på Facebook. Man kan kolla in gästerna innan man tackar ja hehe.

♥ Snart helg.

♥ Alla sköna bloggare. Som visat sig vara lika sköna IRL.

På minussidan:

↓ Är kallad till Karolinska i oktober. Radiumhemmet är alltid depp. Men min läkare e fin. Så lite plus också.

↓ Dimman. Alltså inte kocken Dimman utan dimman och allt det gråa utanför fönstret.

↓ Att jag fortfarande inte kopplat in digitalboxen.

↓ Att jag inte får tummen ur och växlar in lite dollar. Ska ju till NYC vid årsskiftet. Ska man ha is i magen och strunta i det tycker ni? Kommer den fortsätta sjunka? Vad händer?

Blingbling har tagit sig en tur runt i kontorslandskapet. Vi har stora fönster inramade med regnbågens alla färger. Inte konstigt att kontoret kallas gayskrapan. Det är så pastelligt att man nästan tappar andan.

Tittade snabbt ut genom fönstret, dimmigt och färgglatt även där. På en gräsplätt nedanför minglade Kungsholmens alkisar, kaniner, och hundar på väg till rastgåreden. Där gick också  Magnus Carlsson med sina tre, eller vänta, var det fyra hundar. En bajsar.

- MAGNUS! PLOCKA UPP BAJSET!

Magnus struntar såklart i det. Det är ju bara lite gödsel. Men vad händer om en alkis snubblar på bajset? Har du tänkt på det Magnus? Han eller hon kan ju för 17 bryta lårbenshalsen.

"En hund, två hundar, tre, fyra, fem, sex sju hundar

Om du och du blir hundar

Häng med vi är alla hundar, dräller och skäller, säg voff

Kom ut i hundkojan ikväll"

(Kampus DA AX)


Den var till dig Crusty

Min kanske stormigaste 90-talstonårscrush genom tiderna petar på mig. På FB alltså. Jag vägrar släppa in honom såklart. Typiskt fega jag. Han är bergis både toksnygg, mysig, smart, sexig, rik, charmig, snygg, snygg och stygg.

Nä, om man skulle ta och öppna upp sig lite trots allt. Låta honom bli min vän. Borde jag, eller är det bara patetiskt.

Förresten, han är säkert överviktig, tunnhårig, odräglig, elak,  ful, ful och full. Vi låtsas att det är så.

Idag slog det mig att jag helt slutat nattklubba. Jag och mina vänner går mest på barer numera. Äter god mat och dricker gott vin eller öl. Jag kan inte ens komma på när jag senaste var på nattklubb. Marie Laveau i fredags gills inte eftersom vi höll oss till baren.

Gud. Vi som typ alltid brukade sladda in på Solidaritet. Minst en gång i veckan. Jag saknar det inte. Vi har minst lika trevligt på mindre barer. I helgen har jag avverkat Rival, Morfar Ginko och Marie Laveau för att ta några exempel.

Ja, så roar jag mig.
 

Sedan har vi ofta hemmafester såklart. Typ som 90-talets förfester, fast vi går inte ut därefter. Igår var det PR som stod för mat och dryck. Inte varje dag man får bubbel till brunschen, men det fick jag igår. Och Rusiak vände plattor till bästa förmåga haha. PR fyllde år, därav bubbel en söndag. Eller, det är kanske idag han fyller. Ja, så är det nog.  

Är det så, att vi alla vill bli kända till vilket pris som helst? Att vi vill snabbspola oss fram i livet för att nå karriär och framgång? Gärna imorgon. Kanske nöjer vi oss med 15 minutes of fame. Eller vad räknas? Jag vet inte om Andy Warhols citat är så värst aktuellt idag. Nä, för idag ska man istället vara känd och berömd för mer än 15 personer, inte i 15 minuter.

Men nu till min fråga; vad är viktigare:

Att vara känd eller känna till?

En snuskigt jobbig fråga så här på måndag förmiddag, jag vet. Jag räknar inte med att ni svarar. Bara att ni tänker till.

Från Blingbling till er alla: Nu ska jag ta mig en dubbel espresso och fundera. För idag är en bra dag för det.