Nu ska ni få höra. Under Coronan skaffade jag en ny hobby. Jag har släktforskat. Det hela började med ett DNA-test. När resultaten sedan kom dök släkting efter släkting upp. Jag blev också kontaktad. Mina släktingar hade nämligen gjort jobbet åt mig.
Och nu ska ni få höra....
Min morfar, Henning Larsson, hande en mor med samma namn som mig. Anna Viktoria Larsdotter. Hon var född 4 oktober 1884 i Granbergsträsk. Hennes mor hette Eufresyna Nilsdotter, född 17 okt 1843.
Alltså vilket mäktigt namn hon hade. Eufresyna. Hon kommer nedan på bild. Och bilden ovan är mina släktingar i Granbergsträsk.
Det roliga i hela historien är att man spårat min släkt hela vägen till en "urmoder" vid namn Karin ca 1585-1626. Hon kom från Gammelbyn i Burträsk. Vad betyder då det?!? Jo, enligt hängivna duktiga släktforskare betyder det att jag delar anor med den s.k. "berättarsläkten" från Västerbotten. Känns mäktigt på nå sätt. Sara Lidman, Torgny Lindgren, P-O Enquist hello! Tänker också på Stieg Larsson. Han kanske också tillhör min släkt.
Nyårsafton. Vi lyckades få till en jävdrigt god oxfilé (utan ungstermometer). Var nog mest flax. Känns iaf som ett lyckat avslut detta år präglat av haveri. Skönt att få lägga det bakom sig.
Jag har mått rätt dåligt av självisolering. Och då har jag trots allt brutit den 4 ggr (4 resor, som jag skäms). Och jag har valt att åka till kontoret, för att jag inte fixat jobba hemma. Straffet blev också corona. Och det sitter
i.
Jag har hittat ett tema på 2021 iaf. Jag kör med teman istället för löften. Blir lite enklare när jag ska fatta beslut. Också enklare att hålla ett tema än löfte.
Temat blir ’hälsan först’, eftersom den fått sig en törn 2020.
Så när jag tar mina beslut 2021 ska jag tänka ’hälsan först’ helt enkelt.
Tänkte att det skulle leda till följande;
1) Ta vaccin så snart det erbjuds
2) Snusa mindre
3) Mer vegetariskt
4) Lite mera fokus på styrka
5) Mindre läsk
6) Ingen eller ytterst lite alkohol
7) Mindre socker överlag
8) Gå, cykla, springa istället för tuben
9) .... massa kärlek 💕
Bjuder på lite bilder från 2020, som avslut. Så att jag ska påminnas om att det inte var helt svart. Några saker var ju bra trots allt. Några magiska moments nu när jag tänker efter.
Året jag trodde att jag skulle dö. Hela 2 gånger. Kan ju bli en tredje också, pga året inte slut än.
Jag hittar en knöl på min kropp. Så när alla tror de ska få Corona och dö har jag lite annat att tänka på. Ja, ni fattar. Jag har annan ångest. Och hur lätt tror ni att det är att få läkartid mitt i rådande pandemi? Typ screen, biopsi och innan
det remiss. Jag fick övertala fler än en läkare att ens ta sig an mig. Skrika, gråta ni vet. Jävligt tur man kan prata för sig.
Och mitt i all jävlighet. I väntan på provresultat av röntgen och biopsi så får jag Corona. Hon kryper ner i lungorna och jag får svårt att andas. Jag står många nätter med ångest vid öppet fönster ska ni veta. Där får jag luft.
Vilopulsen ligger på ca 80-85 (jag som annars ligger på 45) och jag orkar inget annat än att lyfta mobilen och scrolla dödstal på Aftonbladet. Så här håller det på i 4-5 veckor. Lungorna krymper, hostan torr som fnöske, smak och
lukt överger mig kring påsk, all mat smakar gröt, jag får utslag, ryggen värker och jag kan inte sitta upp. Det var ett krig i kroppen jag aldrig känt förut. Inte ens vid cancer.
Ambulansen kommer och hämtar min granne. Själv vill jag inte åka in. Då dör man ju. Det blev ingen dusch på 4 veckor. För i duschen fick jag syrebrist. Sen vände det. Plötsligt. Bara dödsångesten blev kvar. Har nu gjort mitt andra test
i veckan för att se om antikroppar är kvar. Det är dom. Den rädslan att få det igen ångesten.
Hur det gick med knölen. Det var en fettknöl. Och det var ju skönt det.
Det här är jag feb 2020. Solsken i blick och Corona mest bara i Italien. Livet leker.
Har jag ens berättat at jag köpt ett hus i Portimao? Jag tror inte det va.
Ett litet drömhus i kvarter jag alltid älskat. Sardinfiskarekvarteren. Det ligger 5 min från floden och 15 min gångväg från Atlanten och stränderna och klipporna.
Jag är så lycklig över detta. Och huset är mitt. Bara mitt. Inga lån å skit. Och med hjälp av fam Martins är det totalrenoverat. Bara å flytta in. Och det ska vi, om ca 5-8 år flyttar vi ner.
Mitt lilla hus har också gått och blivit ett Instamoment. Det fick över 4000 likes för några veckor sedan, när polare (betydligt trendigare än vi) hälsade på Haha.
En kul grej att göra så hör mitt i livet är att raka av sig håret. Det kan jag verkligen rekommendera. Slut på bad hair days helt enkelt. Märker dock att man måste underhålla med trimmer ofta. Speciellt mitt hår, som växer som ogräs. Märker också
hur grå jag blivit. Allt ör numera silver. Trendigt sa bull. Så numera struntar jag i att bleka ner mitt hår med kemikalier.
Jag har inte gått ut med detta på FB. Är lite rädd för att alla ska tro att jag fått ett cancer -återfall. För vem fan rakar av sig håret frivilligt. Jo, jag.
En sak har jag märkt. Man könner sig lite naken utan hår. Det krävs mer smink än jag är van vid att bära, för att jag ska känna mig bekväm. Jag fryser också om skallen när jag går ut. Och snart blir det till att smörja in skallen med solskyddsfaktor.
Ja, det är väl nackdelarna. Sedan undrar jag lite vad min sambo egentligen tycker. För han skrek NEEEEJ rakt ut när kag kom hem utan hår 😱
En vecka har snart gått och håret har redan växt ut några mm. Så var inte rädda att testa. Det växer ut och set går undan.
Jag är så happy över att jag numera har två släktingar i stan. Två kusiner - yey. Jag hoppas såklart på fler framöver. Elvira kanske?
Well, igår hann vi med lite öl innan min DJ:ande stjärna till kusin skulle vidare till Oslo för gig. Jag hoppas på fler sammankomster inom snar framtid.
Det här är min andra familj. Den som finns i Portugal. Saknas i bild gör Pedro. Han finns här hos mig. På bild finns annars hans syskon, föräldrar och syskonbarn. De som öppnat upp sin famn för mig.
Jag kan inte språket - än. Men med kärlek vi kommunicerar.
I maj (snart) åker jag och Pedro ner och köper vårt hus. På gatan där apelsiner och citroner växer och doften av salt från atlant smyger sig på. Och med förhoppning att släkt i norr ska mötas med familj i Algarv.
Jag är bonusmamma sedan några år tillbaka. En sjukt härlig bonus vill jag lova. Och just nu är dessa bonusbuns i en förbaskat treflig ålder, 9 och 11 år. Dom är liksom två självgående å smarta individer som sprider kärlek
när de dundrar in i mitt liv varannan helg. - Hej Anna!!!!!
Det betyder att vi får längta till varandra och ha välbehövda pauser från varandra. Och där emellan slipper jag barnansvar och kan vara barn själv. Kan det bli bättre? I dont think so.
Det är riktig lyx faktiskt att få rå om dessa killar lite så och då. Speciellt för mig som inte kan få egna barn. Inte för att det är nån större förlust eller sorg. Ganska skönt att slippa föda barn faktiskt. Och bäbisar är jag ju nästan lite rädd
för. De kan ju gå sönder när man håller i dem. Som små fågelungar.
Och jamen.. Det går faktiskt att älska andras ungar lika mycket som sina egna. Tro mig. Jag skulle vandra över lik för dessa två grabbar. Älskar dom verkligen. Det är det finaste jag har.
Sedan har jag ju en pälskling också, tillsamman med min älskling. Min hundson Stig. Han har äntligen lämnat tonåren. Jag undrar hur det blir när mina bonusbarn hamnar i tonåren. ’Du är inte min mamma åldern’. Det ska bli sjukt spännande. Då får
man gömma nyckeln till vinkylen.
Två år har gått sedan sist. Håret är längre och jag starkare, yey...som tur är både mentalt och fysiskt. Det är harmoni i livet. Jag har dessutom tagit steg i karriären. Gått från det stora tröga företaget till det lilla flexibla globala, modiga och smarta. Det bästa jag gjort sen vi hördes sist tror jag. Äntligen har jag varma smarta människor i min omgivning. Som ger mig bästa energin. Och som uppskattar mig.
Nej jag bär inte alltid diadem. Jag fick välja mellan diadem och boa när bilden togs. Det var ju kalas. Jag tycker bilden fångar mitt liv just nu. Rosa och fluffigt.
Men hörrni. Det krävs motgångar för att livet ska nå toppen. Jag har haft dom. Och visst brottas jag ibland med demoner från förr. Det är det som kallas livet. Eller?
Jag tänkte att jag skulle väcka liv i min blogg igen. Det törs man ju göra nu när ingen är här. Jag vill berätta om människorna omkring mig. De som lyfter mig. Jag vill berätta hur det är att vara strax över 40. Att bli tant. Att äntligen våga stå för vad jag tycker. Att ha landat. Att inte ta skit. Att bara göra saker som känns sant och fint. Och ibland mina demoner. För alla brottas vi med oss själva å andra.
Jag glömde ju berätta att jag träffade mina kusiner denna helg. I bild saknas Elvira, Mikael och Jonas. Annars bra uppslutning. Inte varje dag man åker 90 mil enkel resa för å festa till det. Men det var det värt.
När det är mörkt å jävligt, som i november, sneglar jag tillbaka till september. Månaden när vi vandrade på stränderna och när vi grillade fisk. Då blir jag lycklig igen. Tänk, jag har fått ett andra hemland. Ett som är magiskt vackert om än i ekonomisk kris.
Jag valde iaf att fira mina 40 taggar. Både med tvagning och resa i vått och torrt. Mitt äskade lammkött styrde upp. Nu fattas bara festen. Den senareläggs då tant måste vila.
Nu har jag inte bara plockat hundbajs i sommar, som ni kanske tror. Jag har även haft privilegiet att avnjuta pojkvän, grillad sardin, portvin, sardinpate, bo 5-stjärnigt, lata mig på stränder, gått i Pride, älskat och... Men gud så mysigt inlägg. Ni hatar mig säkert.
När den där gravida vackra kvinnan vräker ur sig förädlade ärliga saker om passion. När man inte riktigt vänjer sig. När man utöver ärligheten inser att man sett döden. Ja, då vet man att man lever.
Jag får ofta besök av generation yngre släktingar. Kusiner och kusinbarn från norr. Och varje gång de sedan återvänder sker det med någon slags revolt i bagaget. Är det inte tatueringar så är det cuttningar. Nu senast detta lilla arty.
Så det är alltså skurna tatueringar som gäller nu. Japp. Vanliga blecktatueringar är ju töntigt. Något som alla har. Själv har jag 4 st, varav 3 sitter medicinska. Det visste ni inte va? Att man kan bli tatuerad via landstinget.
Igår var jag på Skeppsholmen för att lyssna på Björk. Jag har sett henne förr (i Tokyo på Mt Fudji Festival) och ville liksom se ifall hon höll måttet. Det gjorde hon. Kanske inte lika vacker nu som då. Då, vit fantastisk klänning, med vingar. Nu, som Plupp. Nåt slags universalt troll från yttre space. Alltså jag skojar inte. Titta på Sandras bilder här:
Hur som, Björk hade en grym teslaspole på scenen. Det var den som fastnade på näthinnan. Den tom förföljde med mig i drömmar i natt.
Björk var inte bäst. Ärligt talat var nog både Fatoumata Diawara och Buffy Sainte-Maries vassare. Dessa kvinnor måste ni kolla in.
Ni tror att jag dött tråkdöden va? Men icket då. Det är bara Blogg.se s förbannade App som tagit långsemester. Jag kan inte logga in där. Ni får lida för det. Jag med. Mest jag faktiskt, för här surfar inte många in.
Sommarn är slut. Eller nej, jag börjar om. Semestern är slut. Jag sitter i skrivande stund och fryser i aircon medans ni ligger på stranden, smekta av solens strålar. Livet är inte rättvist. Inte någonstans. Inte ens på kungsholmen.
Min sommar i korta duggregn; Besökte Side i Turkiet. 6 blonda brudar. Jamen ni hör ju. Vi njöt av god mat, vin, pool och sandstrand. Shoppade gjorde vi också. Vi prutade så tom jag skämdes. Jag kom hem med jordens vackraste lampa. Så stor och tung att jag inte fixar sätta upp den. Nu står den i en garderob. Hurra.
Efter Turkiet blev det norrland som sig bör. Fint väder och en klassisk weekend med Vännäsdagarna. Det blev en del mys med brorsbarnen också och en tour bland Nyströmmarnas stugor och hus. Alla dessa hus och tomter (som ska klippas).
Efter Norrland blev det Västkusten och Brännö. En klassisk roadtrip med L80. Hon kör, jag underhåller. Jag tycker om den ön. Jag tycker om Göteborgare överlag. De mobbar inte mig ty jag är inte Stockholmare (jag bara bor där, vilket liksom är förlåtet). Vi härjade på i trädgården och varvade arbete med god mat och dryck.
Efter Brännö blev det öluff i Stockholms egna skärgård. Några turer till Ingarö, bad på Gålö, bad på Solsidan, bad på Långholmen. Alla dessa bad. För att citera Rauk: ”vad är det för nöje med å bada?!”.
Det sägs att sommaren har varit kall. Den kallaste någonsin. Det stämmer inte riktigt för mig. Min har vart varm.
Jag borde bjuda till med bilder från mina strapatser. För att liksom ge mer skryt till detta inlägg. Men ni har tur. Dessa finns i min mobil och inte på min dator. Ni som trots allt vill veta, kika in på Instagram (Newcurrent) eller hälsa på mig på Facebook. Förutsatt att vi är vänner där då rå.
