© En annaN

Mangan befinner sig 3 km från Smygehuk. Han dockar och lägger till. Den farofyllda lärorika resan är snart över. Bara en kulle till. Lite nedför. Mangan rullar in på parkeringen. Han gråter små runda saltfyllda bomber. Åh så stort. Vilket pampigt avslut. Rekordet slaget!

Det här är fantastiskt!

Men vad ska hända nu? Är det över? Får vi aldrig följa Mangans radiodagbok mer? Fan vad sorgligt. Kan du inte åkta tillbaka igen? Snälla Mangan… Du gör ju så bra radio!

Nu är det dags för ett årsbokslut i min blogg. Ett slags knyta-ihop-säcken-inlägg. Det som jag har våndats för i flera veckor nu. För hur fasen skriver ett sådant? Jo, man sätter papperet i maskinen (i mitt fall används ett tangentbord) och skriver; 2006 var året då…

Okej, jag börjar.

2006 var året då allt ställdes på sin spets. Det har onekligen varit händelserikt och involverat hela känsloregistret. Rädsla, förtvivlan, skräck, uppgivenhet, hopp, kamratskap, kärlek, förväntan, längtan, lycka, glädje, rädsla igen, förtvivlan, tomhet, mera kärlek, hopp, oro och tro. Ett äventyr på flera plan.

Året började med en hisnande omställning. Jag som alltid varit purfrisk fick plötsligt veta att jag var allvarligt sjuk. I februari fick jag diagnosen cancer. Min trygga tillvaro raserades. Radiumhemmet blev min andra hem under tre månaders tid. Där fick jag cytostaika, strålbehandling och mycket kärlek och värme. Alla sjuksyrror och läkare jag varit i kontakt med har varit helt fantastiska. De har verkligen tagit hand om mig och peppat/stöttat mig under resans gång. För att inte tala om alla vänner + familj. Ni har varit fantastiska.

Efter den tuffa behandlingen började jag sakta återhämta mig. Det blev en härlig semester i Norrland med solsken och kräftskiva. Sedan en mysig roadtripp till Bohuslän med vännerna. Jag måste också nämna alla underbara turer till Boule & Berså. Den bästa medicinen som gett mig styrka att åter igen börja jobba och leva.

Hösten har gått med hisnande fart. Jag har haft en hel del tid att ta igen. Mina kompisar har bjudit på fantastiska middagar hemma hos och vi har roat oss med restaurangbesök, biobesök, teater och konserter. Hur kul som helst. Vi har också kastat oss ut i internetdejtingens spännande värld. Vilket har roat både oss och andra.

Nu är snart detta år slut och jag tar klivet ut i nya äventyr (på flera plan). Jag är starkare än någonsin och ingenting kan stoppa mig. Allt kan bara bli bättre!

Veckans bästa sms kommer från kvällens middagsgäst Peter.

"Jag väntar med spänning... Pitepalt? Renskav? Nygrillad skoter med vargtass? Jag äter allt utom nötter. Dig smakar jag gärna mer av närsomhelst ;)

Puss!"

Nu lackar det mot jul, mendans jag lackar ur. Det är inte snön som faller, det är jag. På jobbet har vi tokmycket att göra och alla springer över varandra. Säkert lika stor aktivitet här som i tomteverkstan. Dessvärre blir inget ordentligt gjort. Nu vill jag bara skita i allt. Jag vill sitta i soffan och spela Playstation 2 istället. Får jag det?

Allt är förresten klappat och klart. Sista julklappen inköptes igår. Pust! Och på fredag är jobbstressen över. Då sätter jag mig på flyget till Norrland. Fantastiskt! Jag om någon behöver semester, om än för bara några dagar.
 
Oj, titta... Nu kommer Tomten med Rikskuponger. Hurra!

Var nu inte negativ och försök att se positivt på situationen.

Tänk om det säger "klick" så att ni båda tappar fokus.

Att bli kär i en fotograf känns som att träffas av blixten.

Viktigt dock att man inte förstorar upp sina känslor för mycket utan

behåller skärpan.

Försök att hålla dig objektiv, verkar det ok - full rulle.

Ja, men ta det lite försiktigt med avtryckaren, man vill ju inte framkalla en överexponering eller för tidig utlösning.

Be honom för säkerhets skull att trixa lite med självutlösaren innan ni ses, eller att du får titta på första gången - du kanske blir fullkomligt bländad.

Lussifärden drar fram i nattmörkret. Jag svär, lussikäringens blick är så stark och hon förgör alla hon ser på. Häxor och troll väser i mitt öra, den styckade tuppen gol "Chiristus natus est" och Herodes hotar med att döda barnen. Inte nog med det... Tiggande Judas smeker mig på benet och Staffansföljets hästar skenar och slår bakut. Allt kan hända den 13 december. För ni vet väl att denna natt är årets längsta enligt Julianska kalendern. Faktiskt den natt då de döda återvänder hem till oss, viskandes i mörkret.
 

Sedan bara händer det. När jag sitter med hjärtat i halsgropen skrider hon in i Blå Hallen. Vackra orientaliska prinsessan Bushra. Jag slutade helt enkelt andas. Med en kandelaber på hjässan svävar hon fram med ljus och hopp. Åh gud så vackert.

Hade nästan glömt bort att jag ju faktiskt var på konsert i måndags. Kan bero på att jag gått omkring med lätt tinnitus. Herregud, jag är för gammal för denna typ av funk-, hiphop-, rock-, och hardcoremusik. Skulle ha sett dem för 10 år sedan i stället. Idag känns det liksom inte lika coolt. Eller så är det jag som inte är cool längre.

Nåväl, jag myste ordentligt till Californication, Scar tissue och Snow (Hey oh). Vackert var det också när Frusciante plockade fram en akustisk gura och dammade av låten Nobody weird like me. Blev liksom en skön 70-tals dänga a la Led Zeppelin. Ännu ett teckan på att jag börjar bli gammal.

Scenen var mäktig med sin ljusrigg ut i publikhavet. Att man sedan fick följa liveuppträdandet i seriestrippar var heybaberiba.

Sen kan jag förstås tycka att det blev lite väl mycket solouppvisning. Som om grabbarna spelade mer för sig själva än till mig. Herregud, jag vet ju att de är duktiga musiker, men gick det inte till överdrift? Nåväl, kan Los Angeles-kvartetten vara egoistiska så kan väl jag.

Idag har jag varit kulturell. Jag har nämligen besökt Dramaten tillsammans med Annso. I tre och en halvtimme såg vi Jonas Karlsson, Jonas Malmsjö, Lena Endre och Börje Ahlstedt briljera och äga scenen. Men allvarligt. Varför så långa akter? Föreställningen hade kunnat halveras enligt min mening. Det ska väl va så. Jag är inte så värst belevad, så vad vet jag.

Vacker teater var det i alla fall och jag återvänder mer än gärna. I pausen stötte jag på August Strindberg förresten. Se bildbeviset nedan.

I natt steg jag och pappa upp vid 03:30 för att se Fuglesang lätta från moderjord. Helt plötsligt stannar nedräkningen (-05:00) och orosmolnen hopade sig. Neeeej, vad hände? Jag satt med hjärtklappning ska ni veta. Pappa lika så. För att inte tala om Christer. Hur nervös kan inte han ha varit. Ja, han hade nog grym resfeber.

Vädermakterna satte stopp för rymdfärden och jag fick krypa till sängs igen. Nästan lättad faktiskt. För ett tag fick jag för mig att hela grejen skulle gå åt helvete. Att the rocket skulle sprängas i miljoner bitar och brinna upp i atmosfären. Sån är jag.

Måste säga och erkänna att jag tycker Christer är en helt fantastisk person. Han är nog en av få svenskar som faktiskt vågat siktat mot stjärnorna. Det har tagit honom många år att nå dit, men han har fan haft det guts och ett tålamod utan dess like. Vem som helst hade gett upp för länge sedan, men inte Fuglesang inte. Fy på er alla som hånat honom under resans gång. Vad har ni åstadkommit? Va?!

Nu ser jag fram emot söndag och bättre väderlek. Självklart ska jag följa the take-off live även då. Sedan ska jag vinka till Christer genom mitt fönster.

Frustration på jobbet. Arg så att jag kokar. Jag har vad jag gör helt enkelt. Nä, om jag skulle ta och öppna dagens lucka i julkalendern istället. Hellre det än slå näven i väggen. Var är den då.. Åh, så plottrigt. Där! Ovanför den blå dörren. Barbro Palm, museet får tillbaka tavlan och en massa förbannelser… Kanske borde följa julkalendern på TV för jag fattar inget.

Och nu då? Ilskan är kvar. Dags att återuppta bråket med våra Key Account Managers. Ta in lite offerter och ge dem magsår. Bryr jag mig? Nä! På dom bara.

Hör och häpnad, Blingbling kan vara besvärlig.

… och nu menar jag inte minnesluckor utan Adventskalendrar. Kolla in Skatans Kalender.

(En kvinnlig narkoman står mitt i gatan och blockerar bussens framfart).

Norrländsk chaffis: Men flytt på dig knarkartant! (tutar blinkar med heljusen utan resultat).

Norrländsk chaffis (till resenär): Due som äe Stockolmar! Va fan skai göra?

Resenär: Kör på henne lite försiktigt kanske?

(Bussen kryper fram och ger narkomanen en liten lätt knuff. Tanten reagerar inte och bussen stannar helt igen).

Norrländsk chaffis: MEN DÄ Ä JU OTROLIT. HON ÄE JU TAMEFAN DUMMARE ÄN RENARNA!!

Hämtat från www.tjuvlyssnat.se

Problemet är att Gud har gett mannen en hjärna och en penis, men bara tillräckligt med blod för att driva en av dem i taget.

Robin Williams

Igår var det aktivitet i tomteverkstan. Det bakades lussekatter och kokades knäck, fixades gröt och bands julkransar. Det var alltså dags för adventspyssel i Bromma. Detta för femte året i rad kom vi fram till. Ja, det har kommit till att bli en mysig tradition. Trots att vi detta år fått en ny medlem (lilla Petter 11 månader) så hade vi nog mer rutin än någonsin. Det var nog bara mandeln i gröten som glömdes bort. Nu tror jag iof att Magnus friar till Biggan i alla fall =)