© En annaN

Jag hittar en knöl på min kropp. Så när alla tror de ska få Corona och dö har jag lite annat att tänka på. Ja, ni fattar. Jag har annan ångest. Och hur lätt tror ni att det är att få läkartid mitt i rådande pandemi? Typ screen, biopsi och innan det remiss. Jag fick övertala fler än en läkare att ens ta sig an mig. Skrika, gråta ni vet. Jävligt tur man kan prata för sig. 

Och mitt i all jävlighet. I väntan på provresultat av röntgen och biopsi så får jag Corona. Hon kryper ner i lungorna och jag får svårt att andas. Jag står många nätter med ångest vid öppet fönster ska ni veta. Där får jag luft. Vilopulsen ligger på ca 80-85 (jag som annars ligger på 45) och jag orkar inget annat än att lyfta mobilen och scrolla dödstal på Aftonbladet. Så här håller det på i 4-5 veckor. Lungorna krymper, hostan torr som fnöske, smak och lukt överger mig kring påsk, all mat smakar gröt, jag får utslag, ryggen värker och jag kan inte sitta upp. Det var ett krig i kroppen jag aldrig känt förut. Inte ens vid cancer. 

Ambulansen kommer och hämtar min granne. Själv vill jag inte åka in. Då dör man ju. Det blev ingen dusch på 4 veckor. För i duschen fick jag syrebrist. Sen vände det. Plötsligt.  Bara dödsångesten blev kvar. Har nu gjort mitt andra test i veckan för att se om antikroppar är kvar. Det är dom. Den rädslan att få det igen ångesten. 

Hur det gick med knölen. Det var en fettknöl. Och det var ju skönt det. 

Det här är jag feb 2020. Solsken i blick och Corona mest bara i Italien. Livet leker. 

Dagens efter hittar jag knölen.