© En annaN

Jag jobbar rätt mycket i dessa bråda tider. Och på kvällarna tröstäter jag mandel och fikon. På kontoret släcks lamporna kl 18. Då vet man.. Man har varit där för länge. Sen suckar man, reser sig och går de där tunga stegen till lysknappen. Varde ljus. Suck. Sen hasar man tillbaka.

Imorgon ska jag sitta en hel dag och lyssna på britterna = mer övertid för mig-suck-. Kan ju iof vara intressant att höra vad de har att säga om direct marketing, men jag har fan inte tid. Min chefs chef. Eller vänta min chefs chefs chef ska också titta för bi. Han är från Nya Zeland, och han har lovat mig en cricketsmurf. VD:n vill tydligen också  säga hej. Det var fasen på tiden. Vår förrförra VD var mer social han. För han följde då och då med på AW, även när vi valde de sunkigaste haket på Kungsholmen (köp två öl och betala för en haha).

Alltså ibland undrar jag. Är alla på firman chefer? Vi kallar dem småpåvar. En rättare benämning vore sekreterare. Själv ser jag sällan min chef. Han sitter i ett annat land och bossar. Det tycker jag är synd. Vi hörs bara över upplupna kostnader. Och vem fan har koll på upplupna kostnader i dessa hysteriska tider. Jag kostar grymt mycket nu, det har jag i alla fall koll på.

Förlåt. En blogg om jobb är en tråkig blogg. Men jag vet inte vad jag ska blogga om när allt jag gör nu för tin är just jobb o jobb o jobb.

Helgen var däremot trevlig. I alla fall lördagen. Party på Lidingö som avslutades med svingad bägare på Judit (som sig bör). Och i söndags såg jag nåt där mellan träden. Mina ögon fick panik. Det var ju solen. Sen kom tårarna, för ögonen var så där vintrigt ovana.



Från denna sköna ljugarbänk gjordes sedan en videoblogg. Om ljug såklart. Men shit vad jag är dålig på att ljuga.

För att jag tycker så mycket om både Mupparna och Queen.

Jag har börjat videoblogga åt en annan sajt. Det är lika spännande som läskigt. Jag klarar knappt av att titta på det. Fick tex panik när en av mina kollegor öppnade upp en film utan att ha pluggat in sina hörlurar. Att höra min egna röst är ovant. Jag pratar ju inte sådär ju. Och släkten uppe i norrland tycker att jag babblar Stockholmska. Huvva. Ja, men det stämmer ju.

Jag vet inte varför jag utsätter mig för detta, men kanske lär jag mig något om mig själv. För er som vill titta, släng in en kommentar så skickar jag er länken.Jag kan behöva lite stöttning. Eller ganske mycket nu när jag tänker efter.

Känner mig blyg och svag. Men förhoppningsvis kan detta göra mig modigare.

Nä, jag lyckades inte fånga den denna gång heller. Jag blev tacklad. Kapad. Fintad. Jag hade inte det rätta knycket helt enkelt.



Men vad gör väl det när dagen var fantastisk och fylld av kärlek och solsken. Tack Jessica och Gustavo ♥
Och vilken fest sen.



Jessica är min syster in C, och jag är så otroligt glad och tacksam över att vi sprang på varandra där ute i cyberspace. Där på en blogg. Och jag är också fantasiskt lycklig över att hon och Gustavo funnit varandra, där på en secondhandbutik. Det dom har är magiskt. När man ser dem så vet man -- kärleken finns! Inget tvivel om den saken. Nu ska jag bara ut och finna den jag med.

Jag kanske inte är så bra på att fånga en bukett, men jag kommer vara en jäkel på att kasta den. Och den dagen kommer.

Idag har vi ett bröllop på agendan. Äntligen. Det var inte igår jag var på ett sånt om man säger så. Den senaste tiden har vänner mest skiljt sig. När var jag i en kyrka sist? Kommer inte ens ihåg.

Nej, det är inte mitt bröllop. Herregud, så mcket har inte hänt den senaste veckan. Utan det är Jessica Och Gustavos dag idag.

Som jag ser fram emot detta.


KÄRLEK!

Jag ville ta mina norrlandsvänner -fint ska ne va- på en oförglömlig kväll. Men jag vet inte jag. Det gick som det gick. Vad ska de tro? Konsert på anrika Mosebacke goes Farsta. Även jag fick klotögon av ren förskräckelse.

Nya generationen slår mig alltid med häpnad. Dom kan dom. Jag kände mig mest som farmor.

Men imorgon blir jag ung på nytt. Då kommer pappa.

Tänkte be honom gästblogga faktiskt. PÅ tiden. Kanske en historia om mig. Den som orkar besöka mig får se.



PS: Jag bjöd pandan på en snus.

Jag har haft Fredde Blåbralla -fast denna gång med oranga brallor- på besök i afton. Tanken var den att han skulle hjälpa till att slita upp och ut ett golv. En matta i köket och hallen. Men under detta golv fanns ett annat golv. Och under det ett till, och under det ännu ett. Efter att ha slitit ut fjärde golvlagret tittade tillslut ett trägolv fram-- fullt av spik och klamrar. Det kommer ta mig veckor att slita ut alla dom.

Hepp, min renovering tar små små steg. Det första steget golvade oss totalt.

Inte bara Fredde hjälpte till ikväll. Jag fick även ringa in bärhjälp. Tänk er själva två rum med vardera 4 golv. Det som bara skulle ta nån timme tog liksom hela kvällen. Tack älsklingar. TACK!

Under sista golvet tittade en skatt fram. Jag visste det. Eller är det förresten en skattkarta. Ja, vad fan är det?

För att nu komma vidare i min renovering behöver jag hjälp av byggidioterna. Men dom har inte bloggat på länge och lär spika och slipa på annat håll. Damn och damm. Om inte, kontakta mig. Dam needs help.





Och håll i er nu, för nu kommer skatten.

För 20 år sedan revs berlinmuren och det firas hej vilt. I samma veva byggs en gigantisk mur i en annan del av världen. Den pratar nästan ingen om. Är inte det märkligt så säg. Historien upprepar sig.

Nu blire tufft för norrlänningarna. Politiker i Ume har sagt ja till snusförbud på arbetstid. Eller rättare sagt; tobaksfri arbestid. De vet nog inte vad de gett sig in på. Men det vet jag. Inom kort kommer dessa arbetsplatser att förvandlas till krigszoner. Snusabstinensen gör människor till små monster. Nä, förresten--stora. Och upproret har redan börjat. Aldrig har jag sett så många kommentarer till en artikel i VK.

Jag leker med tanken hur ett snusförbud skulle påverka min dag på jobbet. Jag hade förmodligen haft en kniv i ryggen redan runt lunch. Alternativt hamnat i rallarslagsmål vid kopiatorn eller bevittnat ett och annat psykbryt vid kön till kaffet. Irritationen den ökar och motivationen den dalar. Varsågod ett nikotinplåster innan mötet. Tjuvsnusarna skulle rya runt längs väggarna i hopp om att inte prillan syns. Svart marknad under skrivbord. Ilska. Sömnsvrigheter. Sjusoveri. Gräl. You name it! Innan abstinensen är över har 50 % av arbetsstyrkan sagt upp sig. Jag lovar.

Lika bra att förbjuda godiset i samma veva, för det lär bli en hel del tröstätande. Och fetma är nog minst lika farligt som ett nikotinbehov.

Detta ska bli spännande att följa. Jag har faktiskt gått och väntat på att någon ska vara först ut. Humor att det verkar bli i snusarnas mekka. Good luck-röd lack.

I tre dagar har jag slitit med en nordisk upphandlig, en offert. Jag har fajtas mot tiden, jagat jurister, piskat på kee accounts, hoppat över lunchen, jobbat över. Pust. Nu är jobbslitet över. Fast inte på hemmaplan. Jag jobbar nämligen där också. Jodå. Ikväll rök bokhyllan från väggen, på torsdag rycks golvet. Och sen ska möbler slängas. Är det förresten någon här som vill ha min TV. En Sony tjockTV från 2004 med tillhörande TV-bänk. Till studentkorridoren eller sommarstugan. Den finns att hämta här oss mig. Kom, kom. Jag hjälper till och bär. Om inte kanske det finns nån läsare här med bil som kan hjälpa mig köra den till bränngropen.

Jag önskar att det fanns två av mig. Så jag kunde få hjälp av mig. För vem ska måla om här hemma när jag har fullt upp med att måla om på jobbet? Varför startar jag hemmaprojekt i tider av övertid? Varför gjorde jag inte detta på min semester i somras? Varför är jag inte tillsammans med en snickare?

Så här kan man också sitta. Men det är inte rätt. Och en gång i tiden använde jag telefonkatalog. Inte heller rätt.
Jag minns det där samtalet och jag vet vem som tog bilden. Och jag minns lägenheten. Den i Lärkstan med fin balkong. Då när jag delade innergård med Iraks ambassad. Mitt under kriget. Tänk er själva att komma hem och höra 1000-tals kurder skalla: Död åt Saddam. Och säkerhetsvakter i vart hörn, smygandes. Hotfull stämning i Stockholms Stads vackraste stadsdel. En idyll. Därför var jag aldrig rädd. Ni som inte vart i Lärkstan--besök den.

Och jag minns det djupa sittbadkaret med tapet på utsidan, den fantastiska balkongen, det anrika huset, den kalla vintern, alla värmeljusen och alla gratiskonserter på Stadion under sommaren. Miss ya Kvarter Piplärkan. Hade det inte varit för den coola 216 kvadrats lägenheten i Vasa Stan så hade jag nog bott där än idag.

I telefon har jag ägaren till våningen på Dalagatan. Och hepp, du kan flytta in sa hon. Tänk er själva att flytta från en tvåa till en våning på 216 kvadrat (med så många rum att det inte gick att räkna). Jag kände mig som en queen när jag skred omkring och andades in historiens alla år och vrår.

Kära läsare, jag glidit runt på räckmackor i denna bostadsbristens stad. Avverkat Gamla Stan, Lärkstan, våning i Vasa Stan/Norrmalm och sedan vunnit mig ett förstahandskontrakt på Söder (som nu omvandlats till bostadsrätt).

Jo, så att. Tur i bostad. Det är jag det.

Hela denna albaniengråa söndag har ägnats åt arkivering av min musik. Mina CDs har tankats in i iTunes. Något jag länge fasat för, men som jag vill ha gjort. Och vet ni. Det var inte så farligt trots allt. Istället en jävla massa nostalgi. Jag hittade plattor jag spelade till förbannelse i olika perider av mitt förvirrade ungdomsliv.

Live, The Motorhomes, Beautiful South, Jakob Hellman.. Vilken resa.

Perfect ten!

Pojken till höger i bild, han med välkammad snedbena, är min far. Är han 10 år? Eller kanske 12? Eller 8? Hur som helst är det ett av hans första framträdande och spelningen är viktig. Det kan man se. Han har ju trots allt kostym dagen till ära.

Min far och musiken. Det är den jag förknippar pappa allra mest med. Alla glada visor, alla reptimmar i garaget och hur du pappa uppmuntade oss att stå på sceen, spela instrument och showa. Pappa satte grunden för min egen livs show. Lärde mig trygghet. Att våga. Att tro på mig själv. Att älska musiken (även fast det nu var bror som fick den musikaliska genen).

Det gick bra för dig pappa. Du gjorde karriär med ditt band och fick kontrakt. 1971 blev du musiker på heltid och det gick av bara farten. Uppträdande på Skansen 1972 och sedan blev det ett gig i Bosse Larssons "Ny Gammalt".

Och vet ni, pappa och hans band blev så poppis att Bosse ville åka ut med dem på en folkparksturné.

Ungefär i samma veva föddes min bror och pappa kände tveksamhet. Skulle du hoppa på detta eller inte? Jag undrar vad som rörde sig i ditt huvud. Hur som helst så tackade du nej. Det blev familj och volvo istället för karriär land och rike runt. Fast det är klart... Många spelaningar var det. Eller hur pappa? Men stolta var vi. Och är vi.

Och jag tackar dig än i dag för att ni repade hemma i garaget så att vi fick leka rockband, spela trummor, sjunga i mikrofon, spela bas och vara med dig. Tack för att du uppmuntrat och stöttat mig i livets alla skeden. Tack för lek och sång. Och tack för att du delat med dig av livets toner; på bas, på dragspel och i andrastämmor. Och för att du valde oss. Kramen.

Älskar dig.
Kan man få din autograf?

När man väntar finns inget annat att göra än att roa sig med Youtube. Och vad händer, jo jag snubblar över detta. Alltså, fransoser kan det där med vin. Titta hur han löser problemet med avsaknad korkskruv.

Ett tips att lägga på minnet.

Titta, jag bloggar denna tid på dygnet. Det betyder alltså att jag inte är på jobbet. Nä, jag sitter hemma och väntar på hanverkarn jag. Han kan komma nu, han kan komma sen, han kan komma sent. Han kan sitta fast i bilkö och inte komma alls. Han kan va insnöad. Han kan ha snöat in. Jag ger honom en timme till.

Vi ska ta oss en titt på fasaden han och jag. Den har krackilerat. När vi fixat utsidan ska vi fixa insidan. Fredde Blåbralla har lovat att hjälpa mig där. Golvet i köket ska bli rutigt. Väggar ska målas, fläkt ska bytas ut, möbler ska ut. 70-tal ska bli lite mer som 50-tal. Konstnärer ska bjudas in och måla fina motiv. Jaja, så mycket tankar, ingen aktion. Detta har jag ju surrat om i ett års tid nu. Jag vill så mycket men har inte orken och kraften att ta tag i det hela.

Igår besökte jag ett hus vid vattnet. Ett sånt där fantastiskt hos med terasser i solens alla lägen. Uppe och nere. Jag tänkte; tänk så fantastiskt att det finns folk som bor så här. Huset hade de byggt själv. Oj, jag blev så imponerad. Det är en snickare/byggare man ska gifta sig med helt enkelt. Då blir saker gjorda.

Vi har storstädat på jobbet. Det är roligare att städa där än hemma. Då hittade jag ett brev skrivet av Astrid Lindgren. Med ironi och glimten i ögat, sänt till en av mina kollegor. Jag hittade också ett brev skrivet av Nils Poppe. Det var nästan snäppet vassare. Oh, mitt jobb är en skattkammare. Där finns så mycket storys. Där fanns också en himla massa Roy Andersson filmer. Undra om han vill ha dem tillbaka, eller låna dem och titta på dem.

Men kom nu då hanverkare. Annars skriver jag en hel roman här. Så kan vi ju inte ha det. Blogginlägg ska vara korta.

Ibland straffas man hårt på nätdejtingsajterna. Fick just följande kärleksmail sänt tll mig;

... varför svarar du inte då jag skriver din jävla översittaridiot.

Och på det svarar Blingbling; DELETE!

Mitt liv står stilla. Fast det är ju skönt det med. Hellre det än för fort frammåt. Italiano har lagat mig middag och vi har sett en film. Men så pussade han mig på halsen och jag fick skicka hem honom. Jag är hans vän, inte dessert. Jag får skylla mig själv som inte hade glass hemma.

Vet ni, han är en feeder. Han lagar mig mat med pasta, ost, grädde, smör och.. hjälp. Ett år med honom och jag har ökat si så där 10 kg. Har han en plan med detta? Förmodligen. Jag måste börja förbränna. I smyg. Kanske på luncherna. Eller sluta snooza och gå till jobbet. Eller tacka nej till hans mat. Det sistnämnde kommer bli svårt det.

Har Wave, men ingen att wejva med. Det suger big tsunami.

Jag har sommarjobbat på ett av Sveriges största lager. På den tiden hette det KF Nord - Distribution och Logistik. Eller egentligen var jag ju på ekonomiavdelningen, men jag hängde på lagret ibland.

I krossen på lagret kunde man hitta sötsaker (snygga killar, goda karameller) eller åka truck.

Och fanns det inget krossat som man fick äta upp. Jag då fixade man det på egen hand.

Ibland dyker det upp små ljuvliga sms i min mobil och några av dem har jag valt att publicera här. Annars försvinner dom ju. Både från minnet och mobilen.

Detta, som kom igår natt, fick mig att le:

Robinson har gett dig ett nytt namn, men ändå samma:
NewCurrent, som en ny, glad strömning i samhället.
Friends. Erik

Det var vackert på Skogskyrkogården, dit jag tog min dejt. Men vad ska han tro. En tjej som föreslår en dejt bland gravstenar kan ju inte vara något annat en en galen en. En likkokerska.

På Skogskyrkogården ligger 100 000 människor begravda. Då kan ni ju tänka er hur många ljus där va. Vi gick vilse, vilket är lätt hänt i detta vackra världsarv. Inte för att det skrämde oss direkt. Vi var nog mest rädda för alla pensionärer som var på väg att köra över oss. För vem vill dö under en Skoda. Inte jag.

Här finns inte bara träd, vackra gravstenar och ljus. Vi hittade även minneslundar, badkar, kapell, låsta portar, Greta Garbos grav, stigar, knallgul lövskrud, ljung, varmkorv och cocacola. Vi försökte också tappert hitta varandra och titta på varandra.



Utöver denna romantiska nära döden upplevelse har jag under helgen som varit firat en 40-åring och en 30-åring. Båda kalasen väldigt unika i sitt slag. Ett med tema Spanien och ett med tema Ego.

Blingbling har haft höstens ljusklart bästa helg.
Amen.