Mina anfäder
Min morfar, Henning Larsson, hande en mor med samma namn som mig. Anna Viktoria Larsdotter. Hon var född 4 oktober 1884 i Granbergsträsk. Hennes mor hette Eufresyna Nilsdotter, född 17 okt 1843.
Alltså vilket mäktigt namn hon hade. Eufresyna. Hon kommer nedan på bild. Och bilden ovan är mina släktingar i Granbergsträsk.
Det roliga i hela historien är att man spårat min släkt hela vägen till en "urmoder" vid namn Karin ca 1585-1626. Hon kom från Gammelbyn i Burträsk. Vad betyder då det?!? Jo, enligt hängivna duktiga släktforskare betyder det att jag delar anor med den s.k. "berättarsläkten" från Västerbotten. Känns mäktigt på nå sätt. Sara Lidman, Torgny Lindgren, P-O Enquist hello! Tänker också på Stieg Larsson. Han kanske också tillhör min släkt.
Hejdå sugi sugi
Nyårsafton. Vi lyckades få till en jävdrigt god oxfilé (utan ungstermometer). Var nog mest flax. Känns iaf som ett lyckat avslut detta år präglat av haveri. Skönt att få lägga det bakom sig.
Jag har mått rätt dåligt av självisolering. Och då har jag trots allt brutit den 4 ggr (4 resor, som jag skäms). Och jag har valt att åka till kontoret, för att jag inte fixat jobba hemma. Straffet blev också corona. Och det sitter
i.
Jag har hittat ett tema på 2021 iaf. Jag kör med teman istället för löften. Blir lite enklare när jag ska fatta beslut. Också enklare att hålla ett tema än löfte.
Temat blir ’hälsan först’, eftersom den fått sig en törn 2020.
Så när jag tar mina beslut 2021 ska jag tänka ’hälsan först’ helt enkelt.
Tänkte att det skulle leda till följande;
1) Ta vaccin så snart det erbjuds
2) Snusa mindre
3) Mer vegetariskt
4) Lite mera fokus på styrka
5) Mindre läsk
6) Ingen eller ytterst lite alkohol
7) Mindre socker överlag
8) Gå, cykla, springa istället för tuben
9) .... massa kärlek 💕
Bjuder på lite bilder från 2020, som avslut. Så att jag ska påminnas om att det inte var helt svart. Några saker var ju bra trots allt. Några magiska moments nu när jag tänker efter.
2020
Året jag trodde att jag skulle dö. Hela 2 gånger. Kan ju bli en tredje också, pga året inte slut än.
Jag hittar en knöl på min kropp. Så när alla tror de ska få Corona och dö har jag lite annat att tänka på. Ja, ni fattar. Jag har annan ångest. Och hur lätt tror ni att det är att få läkartid mitt i rådande pandemi? Typ screen, biopsi och innan
det remiss. Jag fick övertala fler än en läkare att ens ta sig an mig. Skrika, gråta ni vet. Jävligt tur man kan prata för sig.
Och mitt i all jävlighet. I väntan på provresultat av röntgen och biopsi så får jag Corona. Hon kryper ner i lungorna och jag får svårt att andas. Jag står många nätter med ångest vid öppet fönster ska ni veta. Där får jag luft.
Vilopulsen ligger på ca 80-85 (jag som annars ligger på 45) och jag orkar inget annat än att lyfta mobilen och scrolla dödstal på Aftonbladet. Så här håller det på i 4-5 veckor. Lungorna krymper, hostan torr som fnöske, smak och
lukt överger mig kring påsk, all mat smakar gröt, jag får utslag, ryggen värker och jag kan inte sitta upp. Det var ett krig i kroppen jag aldrig känt förut. Inte ens vid cancer.
Ambulansen kommer och hämtar min granne. Själv vill jag inte åka in. Då dör man ju. Det blev ingen dusch på 4 veckor. För i duschen fick jag syrebrist. Sen vände det. Plötsligt. Bara dödsångesten blev kvar. Har nu gjort mitt andra test
i veckan för att se om antikroppar är kvar. Det är dom. Den rädslan att få det igen ångesten.
Hur det gick med knölen. Det var en fettknöl. Och det var ju skönt det.
Det här är jag feb 2020. Solsken i blick och Corona mest bara i Italien. Livet leker.
Dagens efter hittar jag knölen.
Mi casa su casa
Har jag ens berättat at jag köpt ett hus i Portimao? Jag tror inte det va.
Ett litet drömhus i kvarter jag alltid älskat. Sardinfiskarekvarteren. Det ligger 5 min från floden och 15 min gångväg från Atlanten och stränderna och klipporna.
Jag är så lycklig över detta. Och huset är mitt. Bara mitt. Inga lån å skit. Och med hjälp av fam Martins är det totalrenoverat. Bara å flytta in. Och det ska vi, om ca 5-8 år flyttar vi ner.
Mitt lilla hus har också gått och blivit ett Instamoment. Det fick över 4000 likes för några veckor sedan, när polare (betydligt trendigare än vi) hälsade på Haha.
Jag längtar till skuggan under mitt citronträd.
Bucket list no 5
En kul grej att göra så hör mitt i livet är att raka av sig håret. Det kan jag verkligen rekommendera. Slut på bad hair days helt enkelt. Märker dock att man måste underhålla med trimmer ofta. Speciellt mitt hår, som växer som ogräs. Märker också
hur grå jag blivit. Allt ör numera silver. Trendigt sa bull. Så numera struntar jag i att bleka ner mitt hår med kemikalier.
Jag har inte gått ut med detta på FB. Är lite rädd för att alla ska tro att jag fått ett cancer -återfall. För vem fan rakar av sig håret frivilligt. Jo, jag.
En sak har jag märkt. Man könner sig lite naken utan hår. Det krävs mer smink än jag är van vid att bära, för att jag ska känna mig bekväm. Jag fryser också om skallen när jag går ut. Och snart blir det till att smörja in skallen med solskyddsfaktor.
Ja, det är väl nackdelarna. Sedan undrar jag lite vad min sambo egentligen tycker. För han skrek NEEEEJ rakt ut när kag kom hem utan hår 😱
En vecka har snart gått och håret har redan växt ut några mm. Så var inte rädda att testa. Det växer ut och set går undan.
Släkten är inte värst
Jag är så happy över att jag numera har två släktingar i stan. Två kusiner - yey. Jag hoppas såklart på fler framöver. Elvira kanske?
Well, igår hann vi med lite öl innan min DJ:ande stjärna till kusin skulle vidare till Oslo för gig. Jag hoppas på fler sammankomster inom snar framtid.
Hundliv och kändisar
Stig går av nån konstig anledning hem hos kändisar vi inland träffar på våra promenader. Hoa-Hoa hälsar alltid go’da. Mark tycker att Stig är ett mumintroll. Danny vill bli kompis. Musse vill kramas/brottas och beundrar Stigs vackra trav. Näääk är livrädd men vill ju gärna snacka lite.
Och Stig bryr sig inte!!! Ja, ni vet ju hur Stig är. Stans största diva. Han skakar av sig dem och går vidare.
Min andra familj
Det här är min andra familj. Den som finns i Portugal. Saknas i bild gör Pedro. Han finns här hos mig. På bild finns annars hans syskon, föräldrar och syskonbarn. De som öppnat upp sin famn för mig.
Jag kan inte språket - än. Men med kärlek vi kommunicerar.
I maj (snart) åker jag och Pedro ner och köper vårt hus. På gatan där apelsiner och citroner växer och doften av salt från atlant smyger sig på. Och med förhoppning att släkt i norr ska mötas med familj i Algarv.
Sardinfiskarekvarteren — here a come!!!
Amen.
Andras ungar, mina barn
Det betyder att vi får längta till varandra och ha välbehövda pauser från varandra. Och där emellan slipper jag barnansvar och kan vara barn själv. Kan det bli bättre? I dont think so.
Det är riktig lyx faktiskt att få rå om dessa killar lite så och då. Speciellt för mig som inte kan få egna barn. Inte för att det är nån större förlust eller sorg. Ganska skönt att slippa föda barn faktiskt. Och bäbisar är jag ju nästan lite rädd
för. De kan ju gå sönder när man håller i dem. Som små fågelungar.
Och jamen.. Det går faktiskt att älska andras ungar lika mycket som sina egna. Tro mig. Jag skulle vandra över lik för dessa två grabbar. Älskar dom verkligen. Det är det finaste jag har.
Sedan har jag ju en pälskling också, tillsamman med min älskling. Min hundson Stig. Han har äntligen lämnat tonåren. Jag undrar hur det blir när mina bonusbarn hamnar i tonåren. ’Du är inte min mamma åldern’. Det ska bli sjukt spännande. Då får
man gömma nyckeln till vinkylen.
💕
Hej
Två år har gått sedan sist. Håret är längre och jag starkare, yey...som tur är både mentalt och fysiskt. Det är harmoni i livet. Jag har dessutom tagit steg i karriären. Gått från det stora tröga företaget till det lilla flexibla globala, modiga och smarta. Det bästa jag gjort sen vi hördes sist tror jag. Äntligen har jag varma smarta människor i min omgivning. Som ger mig bästa energin. Och som uppskattar mig.
Nej jag bär inte alltid diadem. Jag fick välja mellan diadem och boa när bilden togs. Det var ju kalas. Jag tycker bilden fångar mitt liv just nu. Rosa och fluffigt.
Men hörrni. Det krävs motgångar för att livet ska nå toppen. Jag har haft dom. Och visst brottas jag ibland med demoner från förr. Det är det som kallas livet. Eller?
Jag tänkte att jag skulle väcka liv i min blogg igen. Det törs man ju göra nu när ingen är här. Jag vill berätta om människorna omkring mig. De som lyfter mig. Jag vill berätta hur det är att vara strax över 40. Att bli tant. Att äntligen våga stå för vad jag tycker. Att ha landat. Att inte ta skit. Att bara göra saker som känns sant och fint. Och ibland mina demoner. För alla brottas vi med oss själva å andra.
Kusinerna
Jag glömde ju berätta att jag träffade mina kusiner denna helg. I bild saknas Elvira, Mikael och Jonas. Annars bra uppslutning. Inte varje dag man åker 90 mil enkel resa för å festa till det. Men det var det värt.
Ett år går fort
Från att ha bloggat en gång om dan så har väl denna webbplats blivit någon slags blogga-en gång-om året-blogg. Tragiskt. Här finns nog inte ens en läsare kvar. Inte ens Twitter får sig några inlägg från mig. Det beror kanske på att jag skriver så vansinnigt mycket i mitt yrke. Har jag blivit kommunikationsutbränd?
Jag har haft ett ganska så kämpigt år. Jag har förlorat min pappa. Jag har förbränt 18 kg fett. Jag har slitit mitt hår med unghunden Stig. Att ha en stor hund kanske inte är värst jobbigt. Men att ha en stor hund med mycket energi, som dessutom är osäker på sig själv = mycket jobb och slit. Men värt varenda brottningsmatch. För fasen vad kärlek jag får av min hund.
Pedro och jag har misslyckats med planen att flytta norröver. Det är väl egentligen mitt fel, men jag tycker inte att det rör sig värst mycket på jobbmarknaden i Umeå och jag har inte hittat ett jobb värt en flytt. Pedro å andra sidan blir erbjudan jobb hela tiden. Är det inte Dubai, så är det Hammarby Sjöstad. Varför kan ingen jaga mig. Hallå head hunters! Helst hade jag velat dra till Portugal ett år eller två, men herregud, deras ekonomi är på samma låga nivå som Greklands. Nu är de bara de 5-stjärniga hotellen som håller öppet. Resten gapar tomt. Det är nog bäst att vi stannar hemma.
Vänta här nu, jag hade 8 besökare här igår. Hur är det möjligt?
Jag har haft ett ganska så kämpigt år. Jag har förlorat min pappa. Jag har förbränt 18 kg fett. Jag har slitit mitt hår med unghunden Stig. Att ha en stor hund kanske inte är värst jobbigt. Men att ha en stor hund med mycket energi, som dessutom är osäker på sig själv = mycket jobb och slit. Men värt varenda brottningsmatch. För fasen vad kärlek jag får av min hund.
Pedro och jag har misslyckats med planen att flytta norröver. Det är väl egentligen mitt fel, men jag tycker inte att det rör sig värst mycket på jobbmarknaden i Umeå och jag har inte hittat ett jobb värt en flytt. Pedro å andra sidan blir erbjudan jobb hela tiden. Är det inte Dubai, så är det Hammarby Sjöstad. Varför kan ingen jaga mig. Hallå head hunters! Helst hade jag velat dra till Portugal ett år eller två, men herregud, deras ekonomi är på samma låga nivå som Greklands. Nu är de bara de 5-stjärniga hotellen som håller öppet. Resten gapar tomt. Det är nog bäst att vi stannar hemma.
Vänta här nu, jag hade 8 besökare här igår. Hur är det möjligt?
En kusligt vacker kust
När det är mörkt å jävligt, som i november, sneglar jag tillbaka till september. Månaden när vi vandrade på stränderna och när vi grillade fisk. Då blir jag lycklig igen. Tänk, jag har fått ett andra hemland. Ett som är magiskt vackert om än i ekonomisk kris.
Sommarvibbar I can tell
Kändismejl
Ibland får jag mejl av kändisar. Inte så glamour som ni kanske tror, men en tonårstjej hade säkert mördat för att få brevväxla med denna goding.
