© En annaN

Hur ska vi kunna arbeta efter gemensamma mål då hälften av mina kollegor inte är troende. Alla springer åt olika håll. Jag känner vinddraget från knivar som kastas. Akta rygg! Ducka!

« Danskjävlar »

Spelar ingen roll hur stort förtroendekapital jag har. Det finns inte utrymme för misstag. Jag behöver semester. Det råder tufft klimat här. Kallt.

Nä, om jag skulle ta mig en espresso, fundera på livet och på vad jag gör här. Finns det liv på andra planeter? Finns utomjordingar?

 Hej, hej utomjording.

Trendiga och populära vokabulär som florerar på mitt "the office" just nu:

Whats in it for me

Mandat

Fast track

Just do it

Bonus

Löneförhöjning

SLA

Keep it simple

Integrerad kommunikation

Performance Culture
Speed boat

Hur låter snacket på ditt jobb?

Jag har läst, kan va i en blaska, att barn med sjukt strukturerade föräldrar löper större risk att födas autistiska. Kan det stämma? Nollåttan, vet du? Vad händer då med barn som föds av det motsatta? Alltså av föräldrar som är ostrukturerade och på gränsen till kaotiska.

Mina föräldrar är medelmåttor. Varken det ena eller det andra. Det är jag med. Men jag lutar nog mer mot att vara en slarver. En slags svennebananbaglady. Men det lutar ibland åt det lightautistiska. Kommer på mig själv med att jag pratar för mig själv. Me, my self and I ni vet. Händer i diverse miljöer, i tunnelbana, på jobb, hemma, borta m.m. Tack o lov tror nog resten av pöbeln att jag pratar i mobil.

Jag är också väldigt disträ, något jag alltid får höra (speciellt av vänner och min mamma). Jag glömmer saker. Men kommer ofta ihåg att jag glömmer dem. Alltid försent såklart. Senast det hände var förra veckan. Rätt gissat, min handväska med plånbok och mobil och allt. Detta i en provhytt på JC. Ja, jävlar. Mamma var såklart med. Då fick hon ytterligare ett bevis på min slarvigness. Shit.

Jag har en känsla av att jag inte skall spinna vidare här. Nån som läser kanske har känningar inom psykiatrin. Eller någon kan ju tjalla till chefen eller nåt. Han tror ju att jag är jordens mest strukturerade människa. Låt honom fortsätta tro det.

Det blir bäst så.

Det här med internetdejting alltså. Jag förstår inte. Jag borde inte hålla på med detta. Idag avbokade jag en dejt av den enkla anledningen att jag faktisk hade en igår. Det går ju inte att ha flera i veckan. Jag blir koko ifall att. Vet ni vad killen kontrar med? Han klämmer fram att: "Jaha! Det var ju lika bra det eftersom jag ju ändå inte hade några förväntningar".

Jag ba: VA!? Varför i hela friden dejtar man då? Okej, lite förstår jag honom. För är förväntningarna tokhöga kan man bli ruggigt besviken. Men hallå! Lite måste det ju finnas. Jag trodde de flesta som nätdejtade hade en önskan om att hitta någon alldeles speciellt. Att man inför varje dejt åtminstone hade några få fjärilar i magen. Men nähärå, denna kille var lika kall som flytande helium.

Jag hade faktiskt tänkt föreslå en dejt lite senare denna vecka (eller kanske nästa), men när han svarade så bara dog min dejtlust.

Gud vad ytligt det har blivit där ute i cyber. Jag känner dessutom att jag själv börjar dras med. Tur i alla fall att jag i sista sekund lyckades gallra bort denna hala snubbe.

Om jag gett upp?! Nix då. Bara för ett litet, litet tag.

Tänk om det var så att allt man skrev på bloggen slog in. Då skulle min blogg se helt annorlunda ut. Utan rädsla och minsta tvivel skulle jag blotta alla önskningar och framtidsvisioner, drömmar och förhoppningar. Vad intressant min blogg skulle bli.

Tyvärr är det inte så. Ni får helt enkelt stå ut med imperfekt, perfekt och pluskvamperfekt (eller vad f-n det nu heter). Typ mitt vanliga dagbokstragglande.

Åååh, jag är så less på min bogg nu. Det måste hända något. Jag kan erkänna att det är betydligt roligare att läsa och kommentera era bloggar än att fila på min egen.

Blingbling teens

Vi ska fly, han och jag. Till en annan stadsdel. Där äter vi gott och utbyter tankar. Inspirationen gör oss sällskap. Jag tänker vintricket, han tänker tricky. Vi bara är. Ärumed. 

Nä, nu gick jag vilse.

 

Vet ni?! När jag var liten var jag ett geni. Jag låg flera matteböcker före alla andra. Det var inte bara matten förresten. Jag var även ett språkgeni. Kunde alfabetet innan jag började skolan typ. Skrev mitt namn redan som 3-åring. Okej, jag heter ju Anna så det var inte så många bokstäver att hålla reda på.

Vad hände med geniet undrar ni nu? Jo så att... Ni hann ikapp redan på mellanstadiet faktiskt.

Nu vet ni det. Jag hade mina glansdagar på lågstadiet. Fasen att det inte höll i sig.

Måsta bara redogöra för min tisdag. Min chef kallade in mig på ett kort möte som sedan visade sig vara en löneförhandling. Tjitt! Var ju inte beredd alls. Inge fara nu bloggers. Det östes lovord och jag fick mig en fet löneförhöjning - pang bom bang.

Åh, min chef är så rädd nu. Att jag ska dra. Tror det är största anledningen att det fläskas och fjäskas i denna omfattning. Vi snackas tusenlappar, med löfte om samma summa nästa år. Blev helt paff. Men HR har ett finger med i spelet. De har satt en kod på mig som jag inte riktigt förtjänar samt att de gjort en revision och lyft min lön till männens nivå. Tack gode gud att de varit vassa löneförhandlare genom åren.

Säger som Pumla M brukar säga; Se ni hur jag gnider mina händer?

En annan skojig sak som hände igår var att L (min fd torsdagskille) hade vernissage. Han ställer ut sin fotokonst på en restaurang vid Nytorget. Ta er en titt vet jag. Han är grym trots att han inte hållit på så länge. När jag minglade omkring där med mamsen kom en tjej fram och frågade hur jag kände L. Jag ba; eeehh va?! Nä, vi känner inte varann.

Alltså jag visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag säga att:

- Vi har träffats på Spray Date!

- Vi brukar ligga med varandra!

Nä, skulle inte tro det. Därför fick jag dra denna nödlögn. Dvs att vi inte kände varandra alls. Kanske var det hans måndagstjej. Eller kanske tisdagstjejen. Jag e störd.

När jag fick min första mens

När jag blev av med oskulden

När jag fick mitt första jobb

När jag tog studenten

När jag kom in på Universitet i Japan
När jag tog examen
När jag fyllde 20, 25 & 30

När jag fick diagnosen cancer

När kärleken fått mig på fall

Vad är dina?

Har ni tänkt på en sak. Flyttfåglar är kloka djur. De flyger i V-formation. Och vet ni varför? Jo troligtvis för att de får aerodynamiska effekter av sina grannar. På en mindre mängd energi kommer de alltså längre än vad de skulle göra om de flög ensamma. Och vet ni en annan festlig sak. De byter då och då ut sin ledare.

Tänk om vi på firman kunde jobba så. Tillsammans i en V-formation där vi turas om att leda. Vi hade tagit galet med marknadsandelar. Fått mer flax liksom.

Hallå kollegor. Placera er i ett V. Hyggliga? Kom igen.

Mitt liv vänder sakta tillbaka till den normal dygnsrytmen. Tack mamma. Jag har kommit i säng innan 23 och upp med tuppen , eller jag menar NCC grabbarna (blåbrallorna i Skanstull). Nästan i gryningen alltså. Imorse 06:15. De visslade på mig och jag flörtade  tillbaka såklar. Det bästa med våren. Promenaderna till jobbet blir bara bättre och bättre i takt med att grabbarna klär av sig i solen. Och Kungsholmsborna är fortfarande lika välklädda och coola. Nu förstår jag nästan varför senaste X:et flyttade dit.

Lugn, jag lämnar inte Söder. Inte frivilligt. Jo kanske för en 50 kvm stor terrass i Hammarby Sjöstad =D Grymma de är.

Jag har förstått det nu. Det du viskade i mitt öra för si sådär många år sedan. Kanske är du besviken. Jag agerade inte. Fega jävla jag hade varken luft eller mod att säga; jag förstår inte.

Jag gör det nu. Men hajar du? Jag vill visa, säga precis som det är. Desvärre har jag tappat dig och det där, det vi hade, det vi skulle spinna vidare på. Hur kunde jag? Min möjlighet. Vår resa.

Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag bett dig förklara? 

Förmodligen jäkligt mycket upp & ner, rakryggat och naket.

  

Hela världen har taigit helg utom jag. Kontoret har slukat mig. Kommer jag ut? Securitas hallå! Hjääääälp! Men produktiv är jag. Sajt klar till förbund, texter korrekturlästa, briefer avklarade. Fiiiifaen vad jag e bra.

Ser mig omkring. Av 800 anställda på kontoret tycks endast marknad fastnat i sina stolar. Fotboja ni vet. De andra drog nog vid lunch redan. Och vissa, ja dom har ju jobbat "hemifrån idag". Eller hur Manilla?

Här bjuder jag på en väldigt gammal bild. Hela 5 år på bolaget nu. Gissa vem Blinbling är =) Nyanställd och glad var hon också.

Jag är inte bjuden på ett enda bröllop i sommar. Det var jag inte förra sommaren heller. Istället skiljer sig mina vänner. Vi är ett gäng vilsna själar hela bunten. Men var tar hand om varandra. Det är det som räknas.

Bröllop är för övrigt de i särklass trevligaste tillställningarna. Mitt senaste bröllop var i Tärnaby. Eller vänta, i Vännfors. Gud så kul det var. Som gäst alltså. Jag stod inte brud =)

Snälla, kan ingen fria till nån så det blir bröllop av. Please. Länge leve kärleken.

Foto: Jesh de Rox

Jaha. Det är tisdag idag. Ball. En dag kvar till skön ledighet. Det ska bli fett nice. Bror kommer på torsdag tillsammans med flickvän. Och på lördag kommer min mamma. MYSIGT! Uppförsbacke och snålblåst blir till solsken och lä.

Har tagit mig en välbehövlig paus. Läst både Resumé och Dagens Media (som annars bara samlas på hög). Man skulle kunna säga att jag sitter här och filosoferar över min yrkesroll. Blingbling, en nyckelkompetens i företaget, tillsammans med en burk gem (som jag tänker räkna) och musmattan.  Vi passar även på att analysera kollegorna, när vi ändå är igång liksom. Funderar på om jag över huvud taget kan ta någon semester. Fan. Simultant så bloggar jag, svarar i telefonen och mailar. 

Här kommer förresten lite bilder från fjolårets semester. Då var jag mer än ledig. Först helt sjukskriven halva sommaren, sedan halvt sjukskriven fram till höstankomst. Eller var det så? Nåväl, fint väder hade vi i alla fall.

Semester i Strömstad med The Misfits.



Jag och bror mumsar kräftor i sommarstugan.

Ännu en sömnlös natt smyger sig på. Det gör inte så mycket. Jag har legat i sängen och roat mig med annat. Bl a uppdaterat min T9:a. Den har nu gått och blivit feminin. Nu finns ord som:

Lipgloss

Mens

PMS

Kukförlängare

Hunk

Vintricket

Förspel

Vagina

Nokia, det är bara att ringa mig så hjälper jag till att justera er ordfattiga T9-funktion. Jag ska bara sova lite först.

Som den spänningssökande människa jag är har jag beslutat mej för att fortsätta nätdejta. Next på tur är en X-norrlänning med access att läsa min blogg (hjälp) och jobbapåkungsholmenkillen. Tjitt, tänk om någon av dem är psykopat och låser in eller fängslar mig. Det finns flera filmer med precis den handlingen. Med psykopater som låser in tjejer. Psykisk terror när den är som läskigast. Som att dejta en kille på nätet. Det är fan läskigt om något.

Om jag skulle ha oturen att bli inlåst hoppas jag följande:

Han öppnar dörren nån gång om dan för att ge mig mat

Jag får titta på TV och lyssna på musik

Jag får prata med någon

Han misshandlar mig inte

Han våldtar mig inte
Jag tar mig ut

Vet ni hur orolig min mamma kommer att bli när hon läser detta. Hon kommer att klippa av min nätverkskabel.

Eller nått.

Måndag idag. Suck. Och jag har bara fula kläder. Känner mig helt off (som att gå till Debaser i kostym typ). Men det är ju så sabla kallt och man får klä sig därefter. Isvindar och typ 4 plusgrader. Så svenskt. Jag längtar efter högre dygnstemperaturer och riktig sol. Inte brun utan sol.

På fikat idag pratar vi Eurovisionsschlagerfestivalen. Jag har såklart tittat. Jag hatar den och älskar den. Ett svennejippo i allas vardagsrum. Chips o läsk o godis och mellanmjölksmänniskor. Fast i vår soffa var det mest kanadensare. Och vi var gourméer inte svullos av onyttigheter. Lovar. Vi avnjöt delikatesser.

Sverige vann inte många röster, så mycket registrerade jag. Arken gick inte heller fram i rutan. Det såg så futtigt ut. Men jag gillar The Ark på andra arenor. Det ska gudarna veta.

Min uppmärksamhet på schlagern svävade i väg när Canadickerna började sms sina svenska chicks. Det var högläsning i vardagsrummet. Sjukast av allt var ändå att de skrev varandras sms. Bytte telefoner ni vet. Jag var fett road. Gör killar så? En hemlis är att vi tjejer gör det. Författar åt varandra alltså. Men killar. What!

Oj, nu kommer chefen här. Måste jobba. Eller låtsas åtminstone. Ajöss.

Bara känner att jag måste spinna vidare på Fröets singeltema. Det ligger mig ju så kallt om hjärtat. Men också så varmt. En slags hatkärlek.

Som singel i Stockholm går man ut alltför ofta. Klär upp sig i snygga märkskläder med en enda förhoppning, att få ta av sig dem igen. Som när Salo sliter av sig skjortan. Vi blottar oss. Är det inte intressant hur vi singlar fungerar och agerar?

Många är avis på oss för att vi knullar runt och har oss. Men ursäkta. Sexa runt för sexets skull, ibland i hämnd på x:en, är aldrig kul. Sex som sex (utan kärlek) nöter. Är vi skadade hela bunten? Vem har inte oroats över våra kroppars språk och blickar signalerandes desperation. Men vi är inga mongomänniskor som beter oss som djur efter en runda snapsar. Vi är människor i jakt efter andra människor. Efter kärlek. Men oftast får vi nöja oss med sexet.

Jag kan inte ta detta ett steg längre fast jag vill. Gud, jag skulle kunna skriva en hel bok. Tror jag ska göra det faktiskt. Detta blir ju bara konstigt svammel. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt.

Hur funkar det där med swingersklubbar egentligen? Någon som vet? Vilka unnar sig det? Eller unnar och unnar, utsätter sig kanske är de rätta orden. Jag har fått för mig att det är ett dirty etablissemang för äldre par eller rika uttråkade affärsmän med sina halvt alkoholiserade hemmafruar. Att de åker till hemliga klubbar utanför city och knullar runt.

Varför bloggar jag om Swingerklubbar? Inte för att det är mina sexuella fantasier direkt, utan för att jag blivit inbjuden till en. Ja, det är sant. Detta via en singelsajt på nätet. Fritt inträde får jag också.

Helt plötsligt tappar jag lusten alldeles.

På mitt jobb finns det alltför många män som hamnat i klimakteriet. Det är skitjobbigt. Ni vet, de flesta har nått sin 40-årskris. De har köpt MC, sportbil eller inlett ett förhållande med en 25-åring. Det sistnämnda bakom frugans rygg såklart. Sedan det mest irriterande av allt. De anser sig själva vara experter. Hohoho bullshit! Ni ska höra deras pinsamma jargong. De tror de vet allt. Även det tekniska tror de sig behärska. Sedan visar det sig att det inte vet ett skit. Nada.

Alltså, jag måste byta arbetsgivare. Finns det någon som är intresserad av en produktionsledare, en copy eller en projektledare? Jag kan allt om marknadsföring & kommunikation, till o med i de kanaler du inte visste existerade.

Så hallå bloggvärlden. Rekrytera mig! Jag är billig i drift. Kräver endast min ålder i lön. I tusenlappar och per månad då förstås hehe. Säg till så skickar jag över mitt CV.

Skämmes ta me fan Blingbling. Idag slog det mig att jag inte gjort en fredagsfyra sedan mitten på april. Det får bli ändring på det. Fast å andra sidan tror jag inte att det är specielt kul för läsarna att läsa detta spektakel. Fyra frågor om ingenting. Men har man bloggtorka och är törstig, så har man. Det är ju fredag.

Bach. Men för att höra ringsignalen har jag såklart vibratorn på också.

Comhem
3) Från vem missade du senast ett samtal?

Pete

Ledsen. Jobbat till nu, gärna annan dag. Förstås ;-)

(Grrrrrrr karljävel. Jag blev dissad)

• När jag chattar med killar på SD och MP och därefter googlar fram deras liv. Då och då planterar jag ut små ledtrådar tills de freakar. Ibland händer det att de plockar bort deras sidor
• När jag delar mapp med Derek som preppar mig med bra musik
• När jag porrchattar
• När jag läser snaskiga bloggar
• När jag hetsar anonymt på olika forum och får folk att gå i taket

Idag har jag gjort det. Jag har gått till jobbet. Jag dog inte. Men sista trappan höll allvarligt talat på att knäcka mig. Förresten, jag tog en shortcut och sladdade otippat förbi Radio Stockholm. Tänkte att, jeje nu kan jag hämnas lite för de uteblivna kokosbollarna. Sedan såg jag alla brännässlor i rabatterna och tänkte; näää. De kommer att rulla mig där.

En sak upptäckte jag på väg till jobbet. Gud vad Kungsholmsbor är hotta. Jag hustlade in deras stajl och bara njöt. Deras stil klår allt. Inte det där trista Prada och yadayada, inte heller min söderslackerstil. Vet i fan var de handlar sina kläder. Måste börja våga fråga. De är så coooooola.

Nu förstår jag varför Pumlorna kör med öronproppar. Man hör ju bara sig själv. Kollegorna hörs knappt. Andra ljud jag inte hör är:

• Knacket från tangenterna när jag skriver
• Ljudet av kollegors mobiler (allt från bäbissignaler till gnäggande hästar typ)
• Gnisslet från dörrar, hissar och rulltrappor
• Trafiken utanför
• Fåglarna (Äh, fåglarna hörs ju aldrig in genom glasskrapan)

OK. Jag är rastlös! Lunchen kommer lägligt nu. Kanske ska behålla öronpropparna på. Höra allt dovt och långt borta. Jag känner mig långt borta dessutom. Fasen. Men efter lite lunch så kanske... Blingbling blir uppspelt.
 

Vad många av mina läsare inte vet är att jag bott utomlands under 90-talet. Jag levde ett väldigt harmoniskt liv i en fantastisk land i fjärran öster. Kan ni tänka er? Blingbling bodde i Japan. Lilla jag kvartade ensam i en tvåplansvilla i de finaste kvarteren i Tokyo. Ooh la la. Yokatta nee! Jag hade kejsarens svärföräldrar som grannar, bara en sådan sak. Egen trädgårdsmästare, städerska, sekreterare. You name it. Subarashii. Egen terrass också. Fy fan. Fett nice. 
 
Men trots allt det underbara och fantastiska fanns där en längtan hem till Sverige. Alltså fatta. Alltid när jag bor eller befinner mig utomlands uppkommer detta sug. Den smyger sig på. Det kallas hemlängtan. Tidig symtom är oftast att man börjar surfa på svenska sidor, man läser svenska tidningar, man söker upp svenskar. Tro mig. För mig var det så illa att jag firade millennium på Svenska Ambassaden. Men du. När klockan slog tolv i Sverige befann jag mig på fetaste nattklubben i Tokyo, så jag hade kul. Tror jag. Att jag kom hem barfota med en blinkande polisbatong i handen säger en del. Gud. det är ju en annan historia. Märker ni hur jag tappar fokus. Fan. Slingrar mig hela tiden. Men vad jag vill säga är;

Det är först när man bor utomlands man hajar hur fantastisk Sverige är. Hur intelligenta (okej, inte alla), vackra och jämställda vi är.  Och för att inte glömma Sveas skönhet. Den bländar de flesta.  
 
Nu ser jag såklart Japan som mitt andra hem. Jag åker gärna dit. Men gud så glad jag är att jag fattade rätt beslut den där gången. Jag hade agerat psykolog tills så många trasiga svenska businessmän att jag insåg att jag själv var i fara. På väg att bli ensam. Det blir man lätt när man bosätter sig i ett annat land. Så snälla kom inte och säg att det är coolt. Det är dumdristigt. Väljer du att bo utomlands, se då till att du har familj eller sambo. För oj vad jag har tröstat många svenska kamikaze pilots. 

Innan jag lämnar Japan måste jag så klart presentera min favorit Sanrio. Nej, det är inte Hello Kitty, det är Bad Batz. Håll till godo.

Minna san Kii o tsukete

Kvar på jobbet. Känns lite pissigt. Men det blev en sovmorgon och jag har suttit hela eftermiddagen med en förbaskad SLA. Nu tas det paus. Jag läser en massa kvalitativa bloggar och får lite lightpanik. Kontentan av detta är att jag förmodligen kommer att bli bloggskygg. Alternativt tänka sjukt mycket innan jag kommer med ett blogginlägg igen. Dags att höja ribban Blingbling. Men hur?! Fasen vad vissa är vassa på att blogga alltså. Jag har mycket kvar att lära o läsa.

Vet ni. Jag har varit taskig och mår dåligt över det. Jag har dissat en kille genom att strunta i att ringa upp honom. Japp, fredagens dejt it is. Nu fick jag ett SMS där det stod:

Synd! XXX XXXX X XXXX XXXX XXX XX oförglömlig XXXXX. Sköt om dig! //X

Åååh, det var onödigt att hångla med honom.

Lördagsdejten gick det bättre med. Där skötte jag mig och var fina flickan. Att jag senare på kvällen flippade ur behöver ju han inte veta. Han har skickat ett SMS där jag själv får välja om jag vill träffa honom igen eller inte. Bollen är alltså hos mig. Jagad eller inte jagad. Undra vad jag vill egentligen? Jag är mest förvirrad. Borde inte internetdejta över huvud taget.

Jag lovar och svär inför hela bloggvärlden att jag inte ska surfa in på SD eller MP ikväll.

För lite drygt ett år sedan avslutades min cancerbehandling. Jag var väldigt matt och fick vila ut i min kompis femma. Minns att jag solade på balkongen, lyssnade på ljudböcker & sov mig igenom dagarna. Jag var för svag för att gå ut. Våren gick till spillo, våren som gud glömde. Men vad betyder det när jag  i efterhand vunnit mitt liv tillbaka. 

Maj var en fin månad det där helvetesåret 2006. Trots detta solsken hade jag det kämpigt. Jag skulle hitta tilbaka till livet. Det kändes svårt. Cancerbehandligen var över, men jag var långt ifrån själsligt fixad.

Ensamheten var tuff. Det minns jag. Jag fick klara mig själv, vilket jag också gjorde. Inget jag önskar någon annan att genomlida. Men ibland blir det så. Speciellt när man har sin familj väldigt långt bort.

Se till att någon alltid håller dig i handen när det blåser motvind.

Tack doctors för att ni fanns där för mig våren 2006.

Ni höll min hand vid första cellgiftsbehandlingen, första strålbehandlingen, röntgen, operationer och när jag skulle sövas. För att inte glömma uppvak. Jag ska aldrig glömma det.

Varför tar inte SL de gamla tågen ur trafik? Ta röd linje tex. Och Saltsjöbanan. Herregud! Jag blir hörselskadad när de skraltiga, skramliga och gnissliga tågen rullar in till perrong. Allvarligt. Jag tror de utgör en fara för både resenärer och miljö.

Jag ställde in kvällens dejt. Inte för att jag inte ville träffa honom, men för att jag fått friplåtar till Beyoncé av Mr P. Alltså, undra om jag får en andra chans. Hade killen ställt in en dejt med mig för Beyoncé  hade jag dumpat honom i närmsta dike. Allvarligt. Åhh, jag har dåligt samvete nu. Jag ligger nog inte på plus. 

Jag satt häromdagen i mina egna tankar och åt en korv. Alltså inte på jobbet, utan i Skanstull. När jag satt där fastnade blicken på Ringen Centrum. Och hur fult är inte det?! Jag kräks. Just då tänkte jag att fasen vad skönt det skulle vara om en gigantisk armageddonastreoid kunde slå ner där. KAAAAABOOOOOM!!! Den skulle iof slå ner i min skalle också så att jag kolade. Obra.

Och sedan om tokmånga år skulle jag hittas av arkeologer som förmodligen drog följande slutsats;

"Titta här är hon, den typiska Skanstullkvinnan. Troligtvis i 33 års åldern. Kanske har hon just ätit en köttpinne, vi ser spår av torkat skinn här. Huvva, äcklig föda det där! Hur kunde hon? Titta, hon var nog också beroende av giftet alkohol. Den genomskinliga vätskan ni vet. Det ser vi klart och tydligt på hennes torkade, skrumpna lever. Eller så har hon tagit väldigt starka mediciner. Åh gud vad de var värdelösa på att sköta om sin hälsa Skanstullsfolket".

Snipp snapp snut, sen tog korven slut.

När man nätdejtar och håller på kan man inte vara trevlig mot alla även fast man vill. Till en början var jag det. Men efter ett tag blev jag olycklig och nästan utbränd. Det var ju i genomsnitt 50 mess om dan att besvara. Nu har jag lärt mig att sålla, lämna vissa brev obesvarade eller oöppnade. Delete rakt av alltså.

När man kör den taktiken får man vara beredd på att de göder och föder viss irritation, men det kan jag ta. Jag kan inte vara älskad av alla fastän jag vill liksom.

Nu tänkte jag att jag skulle dela med mig av en sån irritation. Bara för att den är så skön. Med sarkasm och lite glimt i ögat liksom. Följande damp ner i brevlådan igår, från en kille jag dissat. Blinbling läser högt;