© En annaN

Herregud, nätet är så smutsit. Skitigt. Fult.
Fullt av suggor, silverfiskar och pälsängrar.

Man städar IRL men inte på nätet. Hur går det ihop?

Jag ska starta en Internetisk städfirma -- med städ enbart på internet. Hjälpa folk bli av med skvalpet, koder, url, trasiga länkar, jobbiga minnen.

Flyttstäda sidor, stänga sidor, snygga till sidor. Sanera, planera, plantera, reparera.

Städa bort, snygga till.

Med betoning på städa, gärna radera. DELETE.

Herregud, nu låter jag som en bokbrännare. Tänkte inte på det.

Inget stress framför dator, inget internet, inga telefoner. Istället havsbad och vackra stränder i Skåne. Slott vid stranden som inte är sandslott. Tidigt på morgonen. Smyga. Bada. Varma solstrålar, sandbankar och bunkrar. Gäss och kitedrakar. Kräftor.

Jag skulle lätt flytta dit om inte hemlängtan smög sig på. In under kläder som sanden. Jag har bott i Skåne - i 3 år. Inte Hölleviken då, utan Luuuund. Där var jag lycklig. Student och smartast i världen.

Har jag sagt det? Att jag har långväga besök. Så idag går jag inte till jobbet. Det så här mysigt med en inneboende. Är det så här att ha sambo hade jag nog aldrig velat gå på jobbet.

Idag kliver vi på båten, det blir skärgården. Skoj. Sen ska vi se Klungan på standupfestival. Och Popaganda och.., alltså det händer helt sjukt mycket grejer i Stockholm i helgen.

Augusti är den trevligaste sommarmånaden. Lätt.

Nu vill nog finfrämmen ha frukost.

Idag har temat varit hängmatta. Jag har legat i hängmatta på Pelles balkong, i den röda oroväckande nära räcket. Sen tittat på hängmattan vid Sickla Café. Den var upptagen, så tyvärr.. Inget gung där inte. Förresten, har ni besökt Sickla Beach Café? Om inte, skynda dit. Skönt häng och lite av en naturupplevelse. Man kan bada där också. Jag slänger in lite bilder så får ni se. Och ta promenaden via Hammarby Sjöstad, där är också mysigt om än lite konstgjort. Ta båten.



Pellas hängmattor!

Och sen lite Sicklahäng som utlovat:

Jag har en nasty historia som involverar finansierande bolag, ett svenskt sjukhus, profesurer med tunga poster, fejkade labbrapporter, nertystade gästforskare... Nu ska jag bara peppa min källa, hitta en frilans och sen... Pelikanfallet! Hittar jag ingen journalist skriver jag storyn själv. Jag har ju min peppande mentor. Han som förresten just nu lever på flykt. Boken är släppt. Modigt. Men nåt har hänt. Kontot på FB borta, nåt kryptiskt meddelande om att nån skadats. Gaaah, jävdra Yakusan.

Annars då. Mitt svennebananliv flyter på. Fick mig en solglimt på Thaibåten. Jag och en Singha, Micke och Borås. Nu undrar jag bara, vad ska jag göra ikväll. Vad gör man en lördag när det kryper i kroppen.

En uppspelt Italiano ringer och frågar om jag känner några journalister. Han måste prata... PRATA!! Och han lät glad. Så det är inget katastrofalt han vill avslöja, men han kunde inte ta det via telefon HAHA. Ja jäklar. Om en timme; palts MuffinsFabriken, får jag ett scoop.

Kanske avslöjas det här, kanske i Hänt i veckan, kanske Expressen. Vi får se. Man vet aldrig med Italiano och med mig.Jag lever Mafia Wars, fast på rikigt.

Härlig dag i dag förresten. För första gången på två månader vaknade jag av svalka i lägenheten, helt utvilad. Kanske dax att ta fram sitt täcke.

Ni bara måste lyssna på detta.

Mitt i livet kom jag på en sak. Gud vad jag saknar FRÖET. Snälla, kan vi inte ses snart allaihopa? Ni vet vilka ni är, jag behöver inte förklara det närmare.

Och eftersom jag saknar så tänker jag bjuda på denna. Bara för er. För att väcka lite längtan liksom. Måtte ni förlåta mig.

Oj vad jag svamlar i denna lilla filmsnutt. Men jag var ju så glad och berusad. På allt. På er. På livet. Den dagen just då..

LIVET! LEVA LIVET! NU SOM DÅ!

Jag fick spola mina fingrar i kallvatten, i minst 5 min, för att få av mig rigen. Är det så de gifta har det när de på krogen försöker få av sig vigselringen? Själv tänkte jag mest på svininfluensan och alla bakterier o grejer. Ringar samlar sånt.

Livet är värt så mycket mer än 1.8 miljoner. Jag vet det och jag rycker lätt på axlarna.

"I enlighet med våra riskbedömningsregler kan vi tyvärr inte bevilja försäkringen med anledningen av för kort observationstid efter behandlingen av cancer."

Det är kört. Och det är inte första gångendet blir fett NEJ. Jag kommer aldrig att få en livförsäkring. Aldrig. Därför ska jag skriva lite om livet. Det blir kvällens tema. Jag tänkte ge mig in på det, för jag vet att ni alla grubblar.

Livet handlar inte om vad du gör det till. Livet handlar om hur du har det-- HÄR OCH NU. Okej, jag vet att många av er har 3 års planer, 5 års planer eller 10 årsplaner. Till vaddå? Hur mår du nu? För det är ju faktiskt det det handlar om. Det som räknas.

Mår du bra idag? Vad har du gjort idag? Vad har du uppskattat?

Jag säger så här; Skit i om fem år. Lever du då? Det vet du inte.

Må bra idag, ha kul idag, älska idag, skratta idag. Ge idag. Kasta papperet om livförsäkring i papperskorgen. För vad är pengar för dom som e kvar? Inget kan ersätta dig och det vet du. Och vad är fem år i en plan av tråkighet till ett mål du inte ens uppskattar.

SNÄLLA HA KUL OCH HA DET IDAG!  LOVA MIG DET!

Och ja, det har jag haft. Jag har (varning nu blir det lite som Twitter eller FB status);

Lunchat med smurfsamlande Crusty-- miss ya at work,men vi ses snart i bruna huset
Konsert med Timbuktu på Mosebacke, med gästspel av Promoe (Svennebanan & Ge oss Sverige tillbaka) ja ni vet -- mys
Hej hej till GH och snack om kuligheter.

Lev idag, snälla. Sluta gnata!

Kvällens sista Youtubande blev detta. Något jag råkade snubbla över som jag alrig hört förut.
Det är bra, mycket bra, men vad är det? Nästan som Boten Anna.. Nästan.

Nu när så få tittar in här vågar jag komma med en bekännelse. Jag spelar nördiga spel på internet. Riktigt nördiga.

Låt mig presentera mitt Mafia liv för ett ge ett exempel. Där är jag Underboss i New York och El Soldado på Cuba. Min familj består av en klan på snart 400 medlemmar. Det oroar mig något att vi är så få, men vi är starka. Inte ofta jag förlorar en attack om man säger så. Och gör jag det tar jag hjälp av fina familjen. Låt mig presentera åtminstone 15 st ur styrkan. Två av dem är  svenskar. Killen i keps och killen i toppluva. Och som de ställer upp. Skickar mig energi och vapen och tips.

Kärlek!

När man håller på med dessa nördiga spel får man vänner runt om i världen. Jag har bl a hittat en svenskättling i USA. Hon är lite som jag. En tvillingsjäl där på andra sidan skärmen. Jag vill hälsa på henne.



Mitt andra liv lever jag i Yoville. Där har jag en pojkvän som målar bananer. Alltså IRL - precis som jag. Haja, nästan läskigt ju. Han är dessutom från norrland har jag fått veta. Ni har träffat honom förut här på bloggen. Han heter Macco.
Här har vi förfest i min lya.



Hur mycket tid lägger jag på detta? Well, minst en timme om dan + en del chattande och schattrande med onlinevännerna i spelen.

Borde jag söka hjälp? Ja, jag borde nog det. Men så har jag upptäckt att många på FB börjat med liknande spel. Mina fina Bloggfamilj spelar Farmaville. Jag vågar själv inte joina, för då blir det ytterligare ett spel att uppslukas av. Därför vänner ignorerar jag inbjudningarna. Fler spel skulle sluka hela min lediga tid.

Jag har nog sett att Valp har samma frilla som jag. Supersnyggt. Me like! Men vad gör du med fåret?

Ikväll är en passande kväll att Youtuba på. Och titta vad jag hittat. Favoriter från mitt sköna 80-tal.
Tänk, några av mina läsare var inte ens födda då. Stackare. 

Kära barn, lyssna på detta.
Det här har jag dansat till.
Ja, vi dansade en slags disco på den tiden.

Jag har en fantastisk musiksmak. Hallå hey, jag sitter i skrivande stund och tittar/lyssnar på Coldplay på SVT1, bara en sån sak. Men ibland sviker den, musiksmaken. Även en musikguru har sina brister.

Och snedhånglet i min musikaliska karriär är Boten Anna. När jag är minsta gnutta berusad och hör den låten händer något. Jag startar en slags egoistisk ensamdans. Typ som om det är jag som är Boten Anna. Drygt. Då är det är min rytm som gäller, min dans, min låt. Bara jag får dansa och alla ska kolla på mig. Utöver det ska jag ha koll på alla. Jag blir en bot. Detta är såklart inget jag är stolt över. I efterhand skäms jag. Alltid.

Detta måste vi råda bot på. Boten Anna ska utplånas. Botemedlet är en biljett till Coldplay på lördag. Någon som har en att sälja? Som vanligt slutsålt när jag vill gå på nåt. Framförhållning Anna, framförhållning!!

Gud, jag var så sjuk igår. Livet bara forsade ut mig. Så mycket som jag kräktes igår spydde jag inte ens ur mig under min cytostatikaperiod. Det var nästan så att jag var på väg att ringa akuten. Men så runt 23.00 fick jag behålla vätskan. Kanske mycket tack vare de piller jag hade hemma. Jag har ett eget apotek. Jo, så att. Bäst före 2008 stod de på mina piller. Jag tog kapslarna i alla fall. Det hjälpte.

Idag är jag på benen som om ingenting har hänt. Lite träningsverk i magen bara och kanske ett kilo lättare.

Jävla röten. Jag skyller allt på den såklart. Röt’n är något ont. Något som äter upp saker, snor saker, skapar odlingar, mögel, bakterier och annat skit. Jag som igår tvättade händerna med sprit. Japp, vi har alkohol på jobbet för att förhindra smitta av Svininfluensan. Istället går jag och blir smittat av något annat. Något som tål sprit’n. RÖTEN!

Nu kurrar magen. Kanske av hunger, kanske av överlevande bakterier. Jag orkar inte.

Ingen som hämtar vatten, baddar panna, läser sagor. Ingen som tar hand om min svaghet. Tårar sprutar för minsta lilla på lilla flickan jag.

Jag får inte behålla nåt, allt rinner ur mig. Och jag kan inget annat göra är att ligga i fosterställning, alternativt knäa inför kall hård toalett.

Och vänta.

Det är mitt i magsjukan den slår som allra hårdast, ensamheten. Värre än att spy.

Krya på mig!

Sakta glider vi in på gränsstationen i Negru Voda. Vi kommer inte längre. Drömmen om Bulgarien tycks glida oss ur händerna. Solen i ett annat land, det med samma hav, lyser med sin frånvaro. Inte så konstigt iof, det är sen natt och kolsvart. Allt vi vill är att lämna Rumänien. Jag är 18, eller kanske 19 år. Mitt resesällskap Linda i samma ålder. Vi kliver av på stationen, vi har inget val. Var tar man vägen kl 03.00 på natten i ett land med skuggor? Ett land med grevar och rovdjur.

Vår ensamma stund på enslig perrong varar inte värst länge. Helt plötsligt är vi omringade av ett gäng flinande hormonstinna gränsvakter. Killar i vår ålder med vapen jag tidigare aldrig sett. Vi uppmanas lämna våra pass och handklovar ska sättas på. För första gången på resan känner jag mig helt ställd. Maktlös. Hånflin och blickar jag inte är van vid. Så plötsligt från ingen stans mullrar en varulv. En lång gestalt uppenbarar sig på perrong. En stins. Vår prins. Och som han skäller på "barnsoldaterna". Helt plötsligt är de borta, försvunna, där i skuggornas land.

Vår stins låter oss sova på tåget. Det står ju bara där i väntan på att återvända till Draculas boning. Och vårt tåg mot Bulgarien inväntas i gryning. Glatt hoppar vi på, äntligen sova. Åtminstone i tre timmar. Och tänk att få ha ett eget tåg alldeles för sig själv. Snacka om avlångt hotell.

Det är nu det händer. Det riktigt otäcka. Efter ett just ha knoppat in i detta vilande tåg väcks vi av två män som tagit sig in i vår kupé. Två män som vill något vi inte vill. Allt är svart, mörkt. Famlande händer, språk jag inte förstår. Ut, vi måste ut. Först ur kupén, sen ur tåget. Vem ska höra oss skrika? I detta tumult lyckas vi ändå. Tror männen blev chockade av vår överlevnadsmanöver. För de ger liksom upp när vi startar en fajt. Skrikande bankar vi på tågdörren vi inte lyckas öppna och vår stins kommer åter igen springande. Eller var det Judas? För vem annars än just stinsen visste att vi fanns på tåget denna natt. Men okej då. Vi ser honom som en räddare i nöden. Han bjuder in oss på stationen, till sin boning. Vi får mat, sen en timmes vila på hårda träbänkar. Vi sov inte den natten.

När solen gått upp tar Judas oss på frukost bestående av öl, Twix, cigg och pulik. Publiken är fåraherdar som aldrig sett en blondin och en korthårig rödtott. Det är jag som är rödtotten. De stirrar. Dom där blickarna vi börjar bli vana. Varulvar. Men i soljus kan de inte skrämmas. Tandlösa som de är.

Med glädje och berusning ser vi vårt tåg anlända på perrong. Vad vi då inte visste var att tåget var Ryskt. Ett sånt lyxigt ett. Och som ni alla vet kan man inte flasha med sitt interrailkort på dessa tåg. Njet!

Nu tror ni kanske att vi blev fast i skuggornas land? Men icket. Rödtotten skickar fram den söta blondinen till tågets konduktör. Den söta blondinen har läst ryska i gymnasiet. Och vips åker vi rysk förstaklass. Men det är en annan historia. Vi tog oss till Bulgarien på ett flott vis. Så mycket kan jag avslöja.

Rumänien är inget hemskt land att resa i. Det är ett land full av vacker natur, Dracula, fåraherdar, bergskedjor, härliga stränder. Men på nätterna, då kommer skuggorna.

 


 

Och vips raderade jag mig från Microbloggarna. Det var inte min grej. Det kändes ungefär lika personligt som att skicka mass-SMS. Inget för mig. Jag vill kommunicerar på andra sätt, typ lyfta luren, ses eller skriva utan begränsningar. Min dialog är värd mer en 140 ord. Jag kom på att; gud så fånigt Twitter är. Ett slags masspsykos av skryt och hävdelse, men av vad.. Nää, töntigt. Jag trivs bättre med att skryta här. Så här kommer några 140:is skryt (men passa på, för det är nog sista gången):

Har sett film dem Paul.
Drack fredagsöl på Ljungrens.
Kliver upp nu.
Ska äta kräfter ikväll.
Skolkar midnattsloppet.


Fast Nanoblogg har jag valt att behålla. Där finns mina favoriter som kan det där med ord. Fantastiska Copysar, som kanske inte vet om det själva. Tänk, de kan tala till mig med ett ord. De behöver liksom inte 140 tecken för att kräkas ur sig diverse "idag har jag, eller idag ska jag". Ett ord och jag fårstår precis. Och de gör det så bra.

Nu när jag lämnat microbloggarna kommer jag få mer tid här. Även mer tid att läsa din blogg. Och din. Och din odinodinodin... Vilken befrielse. Så förlåt alla Bloggyvänner och de få som följer mig på Twitter. Det är inte ert fel. Och jag håller koll på er i alla fall. Jag vet ju var era bloggar finns. Och jag stalkar er på FB. Ni klarar er alldeles utmärkt utan mina meningslösa 140:isar.

Ska vi ses över en bärs ikväll. NEJ, inte på Twitter.. utan på riktigt. Och ingen behöver veta var.

När man bloggat i 3 år tryter ämnena. Tro mig. Tillslut blir bloggandet endast till ett vardagsgnatande. Idag har jag… osv. Och så spännande är inte min vardag. Men mitt liv är, så varför inte bjussa på det liksom. På gamla minnen. De flesta finns att hämta där i mitt huvud nånstans, andra nertecknade i dagböcker. Jag skrev min först dagbok när jag var 6 så.. Oh my gad -- många historier blir det.

En ny Kategori är på väg att födas i min blogg. Det blir lätt så när de andra tycks vara fyllda. Jag behöver något att skriva om. Något jag tidigare inte bjussat på. Något lite utöver det vanliga malandet helt enkelt.

Mitt liv!



 

Undrar ni hur jag har det om dagarna? I så fall tycker jag att ni ska klicka här.
Glamoröst inte sant?!
Och jag tillbringar nätterna på en soffa.

Dom där gässen alltså. De bajsar ner mitt favoritbad på Långholmen. Kolla den lilla bebben där på stranden, han ligger risigt till. Nu åt gässen inte upp honom, men det var grymt nära.

Jag sprang ner till stranden och skrek SJAS!!!

Men ååh, hur stavas sjas. Stavas det schas kanske?

Imorgon lär gässen dra till Smedsuddsbadet istället. Där får de gärna häcka.



Foto: Blingbling

Hej. Här är jag. Inte så ofta som jag vill, men ändå. Se min frånvaro som något positivt. Är jag inte här har jag att göra.

Denna helg har varit fin. Som semester fast jag inte har semester. Jag har glömt bort att jag är människa. Jakten på föda och fortplantning har liksom helt kommit av sig. Inte heller har jag ägnat mig åt revirpink. Istället har det varit lyckorus av sol, bad, sol, bad, sol, bad och spännande möten.

Nu tror jag allt att sommaren börjat. För min del.

Och vart ska jag nu om inte ut i solen. Ajöss så länge. Vi syns i marshallens skugga. 

Och självklart fick jag ragg. Ett problem bara -- och inte så litet heller.

Ikväll har jag varit på jordens party. Ni vet ett sånt där som spårar rejält. Antar att en och annan ringt störningsjouren. För att ni ska förstå hur jag haft det agerade jag paparazzi -- jag tog en printscreen.

Jag är den lite lätt förskräckta tjejen i lila mohikanfrisyr. Och jag erkänner.. Jag står och spanar efter ett hemsläp.

Vad svarar jag på det här?

Gifta män har aldrig varit min grej. Och om det nån gång skulle ske så är det för att jag har blivit lurad.

Så det så! Bara att radera mao.

Jag är en usel bloggare, jag vet. Jag borde skriva något - men vad. Kanske berätta om min första gayupplevelse. Det är ju Pride och allt. Så får det bli. Min första gayupplevelse (fast då visste jag såklart inte om att det var gay) var denna låt. Den gick jag och sjöng på dag in och dag ut, utan att ens fatta vad jag sjöng. Tror inte ens mina föräldrar hajade nåt av texten, inte heller vännerna. En fantastisk låt tycker jag. Så fantastisk att videon faktiskt förbjöds. Någon som kommer ihåg den? 80-talet mina vänner. Då fanns knappt nån schlager...

Det gick som det gick. Vi fick inte va i fred. Sörvisen va på topp, men sen ba klick, klick.
Kan man inte få ha sin fredagsöl i fred?