Höst
Min kroniska vän, smärtan, gnager alltid. Dag som natt. Ibland flammar det till, som idag. Denna gång innifrån. Hon, för det är en hon, är som en gadd i ögat och att blockera är fucking omöjligt. Tänk dig att sparra mot Scott eller Roberto. Inte en chans i helveta att man vinner. Bara att lägga sig platt. Låta henne sparka.
Det är lite så jag hanterar henne. Jag grinar lite i soffan och hatar mig för det. Jag springer 3 km. Jag tänker på att inte tänka på det. Jag blir förbannad, sen ledsen.
Jag pratar sällan om henne inför andra. För att ha ont i kroppen är inget man som kvinna skryter om. Då blir man gnällig. Lite sur så där.. Så jag håller käft.
Och jag blir arg på alla som är onda mot dig min fina! Önskar att hon inte plågade dig så. Det är också trist att du inte ska kunna prata om det. Verkligen sorgligt.
URL: http://hannasplats.blogg.se/