Kedjebrevet jag faktiskt läste
Det är inte ofta jag läser kedjebrev jag får via mail. Typ aldrig. Jobbmailen går före. Men av någon anledning läste jag detta idag. Vet inte varför, det bara blev så. Ett mail som säger en hel del om oss människor, därför tänkte jag bjuda på det. Det är liksom värd sin spridning. Kanske är det en skröna, men skit samma. Brucan har ju gjort en liknande spelning här i Sverige, så detta kan ju faktiskt stämma.
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2 000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar
ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan
vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan
att stanna.
Efter 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart
på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn
stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att
lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att
sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att
han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande
violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken
på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston,
biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på
T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett
sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en
vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att
uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur
många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi
inte har vett att uppskatta?"
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar
några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2 000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar
ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan
vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan
att stanna.
Efter 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart
på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn
stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att
lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att
sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att
han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande
violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken
på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston,
biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på
T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett
sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en
vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att
uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur
många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi
inte har vett att uppskatta?"
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar
några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?
Den här stadsmiljön tror jag tar livet av all spontan glädje. Människor tycks inte orka öppna sig det minsta för att ta in omgivningen. Rutin och avstängdhet. Sorgligt är det.
URL: http://hannasplats.blogg.se/