© En annaN

Titta, jag bloggar denna tid på dygnet. Det betyder alltså att jag inte är på jobbet. Nä, jag sitter hemma och väntar på hanverkarn jag. Han kan komma nu, han kan komma sen, han kan komma sent. Han kan sitta fast i bilkö och inte komma alls. Han kan va insnöad. Han kan ha snöat in. Jag ger honom en timme till.

Vi ska ta oss en titt på fasaden han och jag. Den har krackilerat. När vi fixat utsidan ska vi fixa insidan. Fredde Blåbralla har lovat att hjälpa mig där. Golvet i köket ska bli rutigt. Väggar ska målas, fläkt ska bytas ut, möbler ska ut. 70-tal ska bli lite mer som 50-tal. Konstnärer ska bjudas in och måla fina motiv. Jaja, så mycket tankar, ingen aktion. Detta har jag ju surrat om i ett års tid nu. Jag vill så mycket men har inte orken och kraften att ta tag i det hela.

Igår besökte jag ett hus vid vattnet. Ett sånt där fantastiskt hos med terasser i solens alla lägen. Uppe och nere. Jag tänkte; tänk så fantastiskt att det finns folk som bor så här. Huset hade de byggt själv. Oj, jag blev så imponerad. Det är en snickare/byggare man ska gifta sig med helt enkelt. Då blir saker gjorda.

Vi har storstädat på jobbet. Det är roligare att städa där än hemma. Då hittade jag ett brev skrivet av Astrid Lindgren. Med ironi och glimten i ögat, sänt till en av mina kollegor. Jag hittade också ett brev skrivet av Nils Poppe. Det var nästan snäppet vassare. Oh, mitt jobb är en skattkammare. Där finns så mycket storys. Där fanns också en himla massa Roy Andersson filmer. Undra om han vill ha dem tillbaka, eller låna dem och titta på dem.

Men kom nu då hanverkare. Annars skriver jag en hel roman här. Så kan vi ju inte ha det. Blogginlägg ska vara korta.