Negru Voda - tur & otur
Sakta glider vi in på gränsstationen i Negru Voda. Vi kommer inte längre. Drömmen om Bulgarien tycks glida oss ur händerna. Solen i ett annat land, det med samma hav, lyser med sin frånvaro. Inte så konstigt iof, det är sen natt och kolsvart. Allt vi vill är att lämna Rumänien. Jag är 18, eller kanske 19 år. Mitt resesällskap Linda i samma ålder. Vi kliver av på stationen, vi har inget val. Var tar man vägen kl 03.00 på natten i ett land med skuggor? Ett land med grevar och rovdjur.
Vår ensamma stund på enslig perrong varar inte värst länge. Helt plötsligt är vi omringade av ett gäng flinande hormonstinna gränsvakter. Killar i vår ålder med vapen jag tidigare aldrig sett. Vi uppmanas lämna våra pass och handklovar ska sättas på. För första gången på resan känner jag mig helt ställd. Maktlös. Hånflin och blickar jag inte är van vid. Så plötsligt från ingen stans mullrar en varulv. En lång gestalt uppenbarar sig på perrong. En stins. Vår prins. Och som han skäller på "barnsoldaterna". Helt plötsligt är de borta, försvunna, där i skuggornas land.
Vår stins låter oss sova på tåget. Det står ju bara där i väntan på att återvända till Draculas boning. Och vårt tåg mot Bulgarien inväntas i gryning. Glatt hoppar vi på, äntligen sova. Åtminstone i tre timmar. Och tänk att få ha ett eget tåg alldeles för sig själv. Snacka om avlångt hotell.
Det är nu det händer. Det riktigt otäcka. Efter ett just ha knoppat in i detta vilande tåg väcks vi av två män som tagit sig in i vår kupé. Två män som vill något vi inte vill. Allt är svart, mörkt. Famlande händer, språk jag inte förstår. Ut, vi måste ut. Först ur kupén, sen ur tåget. Vem ska höra oss skrika? I detta tumult lyckas vi ändå. Tror männen blev chockade av vår överlevnadsmanöver. För de ger liksom upp när vi startar en fajt. Skrikande bankar vi på tågdörren vi inte lyckas öppna och vår stins kommer åter igen springande. Eller var det Judas? För vem annars än just stinsen visste att vi fanns på tåget denna natt. Men okej då. Vi ser honom som en räddare i nöden. Han bjuder in oss på stationen, till sin boning. Vi får mat, sen en timmes vila på hårda träbänkar. Vi sov inte den natten.
När solen gått upp tar Judas oss på frukost bestående av öl, Twix, cigg och pulik. Publiken är fåraherdar som aldrig sett en blondin och en korthårig rödtott. Det är jag som är rödtotten. De stirrar. Dom där blickarna vi börjar bli vana. Varulvar. Men i soljus kan de inte skrämmas. Tandlösa som de är.
Med glädje och berusning ser vi vårt tåg anlända på perrong. Vad vi då inte visste var att tåget var Ryskt. Ett sånt lyxigt ett. Och som ni alla vet kan man inte flasha med sitt interrailkort på dessa tåg. Njet!
Nu tror ni kanske att vi blev fast i skuggornas land? Men icket. Rödtotten skickar fram den söta blondinen till tågets konduktör. Den söta blondinen har läst ryska i gymnasiet. Och vips åker vi rysk förstaklass. Men det är en annan historia. Vi tog oss till Bulgarien på ett flott vis. Så mycket kan jag avslöja.
Rumänien är inget hemskt land att resa i. Det är ett land full av vacker natur, Dracula, fåraherdar, bergskedjor, härliga stränder. Men på nätterna, då kommer skuggorna.
Vår ensamma stund på enslig perrong varar inte värst länge. Helt plötsligt är vi omringade av ett gäng flinande hormonstinna gränsvakter. Killar i vår ålder med vapen jag tidigare aldrig sett. Vi uppmanas lämna våra pass och handklovar ska sättas på. För första gången på resan känner jag mig helt ställd. Maktlös. Hånflin och blickar jag inte är van vid. Så plötsligt från ingen stans mullrar en varulv. En lång gestalt uppenbarar sig på perrong. En stins. Vår prins. Och som han skäller på "barnsoldaterna". Helt plötsligt är de borta, försvunna, där i skuggornas land.
Vår stins låter oss sova på tåget. Det står ju bara där i väntan på att återvända till Draculas boning. Och vårt tåg mot Bulgarien inväntas i gryning. Glatt hoppar vi på, äntligen sova. Åtminstone i tre timmar. Och tänk att få ha ett eget tåg alldeles för sig själv. Snacka om avlångt hotell.
Det är nu det händer. Det riktigt otäcka. Efter ett just ha knoppat in i detta vilande tåg väcks vi av två män som tagit sig in i vår kupé. Två män som vill något vi inte vill. Allt är svart, mörkt. Famlande händer, språk jag inte förstår. Ut, vi måste ut. Först ur kupén, sen ur tåget. Vem ska höra oss skrika? I detta tumult lyckas vi ändå. Tror männen blev chockade av vår överlevnadsmanöver. För de ger liksom upp när vi startar en fajt. Skrikande bankar vi på tågdörren vi inte lyckas öppna och vår stins kommer åter igen springande. Eller var det Judas? För vem annars än just stinsen visste att vi fanns på tåget denna natt. Men okej då. Vi ser honom som en räddare i nöden. Han bjuder in oss på stationen, till sin boning. Vi får mat, sen en timmes vila på hårda träbänkar. Vi sov inte den natten.
När solen gått upp tar Judas oss på frukost bestående av öl, Twix, cigg och pulik. Publiken är fåraherdar som aldrig sett en blondin och en korthårig rödtott. Det är jag som är rödtotten. De stirrar. Dom där blickarna vi börjar bli vana. Varulvar. Men i soljus kan de inte skrämmas. Tandlösa som de är.
Med glädje och berusning ser vi vårt tåg anlända på perrong. Vad vi då inte visste var att tåget var Ryskt. Ett sånt lyxigt ett. Och som ni alla vet kan man inte flasha med sitt interrailkort på dessa tåg. Njet!
Nu tror ni kanske att vi blev fast i skuggornas land? Men icket. Rödtotten skickar fram den söta blondinen till tågets konduktör. Den söta blondinen har läst ryska i gymnasiet. Och vips åker vi rysk förstaklass. Men det är en annan historia. Vi tog oss till Bulgarien på ett flott vis. Så mycket kan jag avslöja.
Rumänien är inget hemskt land att resa i. Det är ett land full av vacker natur, Dracula, fåraherdar, bergskedjor, härliga stränder. Men på nätterna, då kommer skuggorna.
Skrämmande och spännande och helt, helt underbart!
URL: http://papamac.blogg.se/