© En annaN

Och vips raderade jag mig från Microbloggarna. Det var inte min grej. Det kändes ungefär lika personligt som att skicka mass-SMS. Inget för mig. Jag vill kommunicerar på andra sätt, typ lyfta luren, ses eller skriva utan begränsningar. Min dialog är värd mer en 140 ord. Jag kom på att; gud så fånigt Twitter är. Ett slags masspsykos av skryt och hävdelse, men av vad.. Nää, töntigt. Jag trivs bättre med att skryta här. Så här kommer några 140:is skryt (men passa på, för det är nog sista gången):

Har sett film dem Paul.
Drack fredagsöl på Ljungrens.
Kliver upp nu.
Ska äta kräfter ikväll.
Skolkar midnattsloppet.


Fast Nanoblogg har jag valt att behålla. Där finns mina favoriter som kan det där med ord. Fantastiska Copysar, som kanske inte vet om det själva. Tänk, de kan tala till mig med ett ord. De behöver liksom inte 140 tecken för att kräkas ur sig diverse "idag har jag, eller idag ska jag". Ett ord och jag fårstår precis. Och de gör det så bra.

Nu när jag lämnat microbloggarna kommer jag få mer tid här. Även mer tid att läsa din blogg. Och din. Och din odinodinodin... Vilken befrielse. Så förlåt alla Bloggyvänner och de få som följer mig på Twitter. Det är inte ert fel. Och jag håller koll på er i alla fall. Jag vet ju var era bloggar finns. Och jag stalkar er på FB. Ni klarar er alldeles utmärkt utan mina meningslösa 140:isar.

Ska vi ses över en bärs ikväll. NEJ, inte på Twitter.. utan på riktigt. Och ingen behöver veta var.