Hanna har det som Anna
Vet inte hur många av er som läser DN eller har tid att läsa morgontidningen över huvudtaget. Men Hannas krönika i morse tog mig med storm. Ibland känner jag som Hanna. Jag är alltså inte ensam om det. Skönt.
"Det finns inget kärleksfullt i mitt kontaktsökande med män. Det finns inte ens en önskan om kärlek. Det är inte flirtigt alls, hur ska jag förklara?...?det är som att släppa in en utsvulten skabbräv i ett hönshus. Panik, kaos, virvlande fjädrar, tre eller fyra höns som inte kommer undan utan blir nafsade i vingarna, i fötterna, i rumpan, var helst jag kommer åt. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vill erövra. Jag vill klämma och hångla och trycka upp dem, bara för att försäkra mig om att jag fortfarande kan".
ha ha ha, ja det där kan man ju känna igen sig i :) utsvulten var ordet.
Usch, fan så sorgligt singellivet kan vara ur vissa synvinklar...
Jag vill träffa den där Hanna.
Bussan: Att du tycker att det är sorgligt tycker jag säger mer om ditt synsätt än om Hannas beteende.
Erik: Jag vill också träffa den där Hanna.
Bussan: Iblans sorgligt ibland livligt. Men jag känner ingen oro för Hanna eller Anna.
Anso: Jo, i alla ord känner jag igen mig.
imponerande rått och naken. därtill en grym igenkänningsfaktor!
naket menar jag dyslexi
