© En annaN

Imorse hände något märkligt. Jag såg någon på tunnelbanan som har betytt väldigt mycket för mig. Vi umgicks flitigt på Internet under mitt helvetesår 2006. Vi pratade om allt. Fast vi träffades aldrig IRL. Jag tror han fick kalla fötter när jag nämnde att jag hade cancer. Jag klandrar honom inte för det. Han stöttade mig på nätet och det betydde minst lika mycket.

Nåväl, imorse såg jag honom på Gröna linjen. Jag känner igen honom från bilder, så JAAA, det var han. Gud vad jag ville gå fram och ge honom en kram. Varför gjorde jag inte det? Nu sitter jag här och förbannar mig över att jag inte vågade. Han hade blivit glad, det vet jag. Och jag behöver kramar. Vacker är han också. Jag är en FEGIS. Fan, fan, fan.

Förresten, ikväll har jag övertalats att gå på någon slags Indisk Gurugrej. Jag vet inte var, och mobilen där jag har adressen har jag glömt hemma. Nu är det indiska köret inte min grej, jag är mer in på Zen när det gäller det andliga. Fast då jag är en nyfiken själ ska jag ge det en chans. Allt som kan ge mig harmoni välkomnas. Den inre resan måste också göras och det skadar inte att låta sig inspireras.

Jahaja, måste jobba vidare här. Gud så ytligt.