Har man sagt B får man säga C
Den var kaotisk den där veckan i februari för ett år sedan. Att få diagnosen cancer var för mig lika med att; jaha, nu ska jag dö, panik, dödsångest x 100.
Jag minns att jag inte vågade ringa mina föräldrar. För hur f-n förklarar man för dem man älskar allra mest att man är allvarligt sjuk? Det, mina vänner, det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Men mamma och pappa var så duktiga. De tog det bra. Jag hade förberett mig på att jag skulle få trösta och lugna dem. Istället tröstade de mig. Precis som det ska va. Men visst har även de legat sömnlösa om nätterna.
Den första veckan var som en tät dimma. Jag svimmade på Ringens Köpcentrum, jag tog mig en fylla med Micke, jag gick på bio, jag gick på jobbet som vanligt (men höll masken). Och sedan var det alla tester på Radiumhemmet. Hur hade tumören spritt sig? Röntgen hit och blodprover dit. Sedan, när allt var kartlagt påbörjades min behandling. Ja, detta har jag ju bloggat om tidigare. Strålbehandling och cytostatika. Hela kittet. Ska inte mala på mer om det. Lovar.
När jag mådde som värst kom mamma ner en sväng och bodde hos mig. Min bror också. Det var precis för ett år sedan ungefär. Jag minns att min födelsedag firades med cellgifter på Karolinska. Sjuksyrrorna mådde lite dåligt när de insåg att jag skulle få cytostatika i 6 timmar på min födelsedag (istället för tårta) och en baksmälla på det. Så kul var det att fylla 32. I nästan samma veva råkade dessutom min mamma fylla 60. Sin 60-årsdag fick hon tillbringa med sin cancersjuka dotter. Stackars mamma. Men vi tog oss till en Italiensk restaurang på Söder och jag fick i mig maten. Vad inte mamma vet är att jag sedan kräktes upp den. Sorry mamma. Men gott var det.
Jag blir glad över såna här inlägg. Inte för att jag gottar mig i din sjukdom utan för att du faktiskt orkar skriva om den. Jag tycker det är starkt att dela med sig av det som är svårast i ens liv. Det är riktig styrka, sån styrka som kommer inifrån.
URL: http://papamac.blogg.se