© En annaN

Innan jag går till sängs ikväll tänkte jag att jag skulle prata lite om cellgifter. Starka grejer som får en att må för jävla överjävligt. Som en enda lång baksmälla eller som en plågsam vinterkräksjuka. Som tur är finns bra piller som blockerar all dess symtom, bara man får i sig dem i tid och inte somnar ifrån dem.  

En typisk cellgiftsdag på Radiumhemmet:  

Kanylen sätts på plats: Som jag tidigare berättat är jag svårstucken som få. Jag var alltid veckans utmaning. Sjuksyrra nr 1 gav upp efter femte sticket, sköterska 2 efter tredje, syrra 3 gav inte upp förrän mina tårar rullade. Då kallades narkossyrrorna in. De kan sätta nålar jag svär. Greta & Åke var också duktiga.  

Förberedelsen: Innan själva cytostatikan skulle in i kroppen tankades jag med vätska. Detta för att njurar skulle komma igång. Det resulterade i att det blev ett himla spring till toaletten, med sladdar och droppställning och allt. När kissandet kommit igång pumpades giftet in och toabesöken blev allt tätare. Inte nog med det. Allt jag pissade ut skulle dessutom mätas. Så där höll det på i 6 timmar. Sedan kom feber och allergichock. Tydligen inte vanligt, men min kropp köpte inte det som pumpats in. 40 grader och nässelutslag. Ja fy f*n! Och vad händer då? Jo, mer dropp i form av antibiotika. Jag plaskade runt i mediciner.  Mina celler fick sig en rejäl kalldusch & kallsup. 

Hemfärden: Efter behandlingen masade jag mig ut till 3:ans buss. Hem till Södermalm för att sova ruset av mig.  

Baksmällan: Ni vet hur kass magen kan bli av antibiotika. Ni vill inte veta hur kass den blir av cellgifter. En dag i taget, en dag i taget… Ja, så gick det till i några månader.