Ilska gör mig arg
Finns det något värre än plötslig obefogad ilska? När man helt enkelt blir påhoppad utan att fatta varför. Det kan ske på gatan, på jobbet och på krogen. Ja, överallt faktiskt. Oftast blir man så paff att man inte hinner försvara sig. Dessutom sticker aset som skrikit ut sin ilska alltid fortare än kvickt. Som om nöten vet att - oj, detta var ju inte riktigt schyst - men som sedan vägrar be om ursäkt. Och kvar står man som ett stumt fån i väntan på att förskräckelsen ska övergå till ren ilska. Tankar som; "Varför kontrade jag inte med att säga si eller så?" och "Vad fan hände?" snurrar runt runt i skallen. Jag avskyr det!
