Uppskjuten raket
I natt steg jag och pappa upp vid 03:30 för att se Fuglesang lätta från moderjord. Helt plötsligt stannar nedräkningen (-05:00) och orosmolnen hopade sig. Neeeej, vad hände? Jag satt med hjärtklappning ska ni veta. Pappa lika så. För att inte tala om Christer. Hur nervös kan inte han ha varit. Ja, han hade nog grym resfeber.
Vädermakterna satte stopp för rymdfärden och jag fick krypa till sängs igen. Nästan lättad faktiskt. För ett tag fick jag för mig att hela grejen skulle gå åt helvete. Att the rocket skulle sprängas i miljoner bitar och brinna upp i atmosfären. Sån är jag.
Måste säga och erkänna att jag tycker Christer är en helt fantastisk person. Han är nog en av få svenskar som faktiskt vågat siktat mot stjärnorna. Det har tagit honom många år att nå dit, men han har fan haft det guts och ett tålamod utan dess like. Vem som helst hade gett upp för länge sedan, men inte Fuglesang inte. Fy på er alla som hånat honom under resans gång. Vad har ni åstadkommit? Va?!
Nu ser jag fram emot söndag och bättre väderlek. Självklart ska jag följa the take-off live även då. Sedan ska jag vinka till Christer genom mitt fönster.
