© En annaN

Poesi har legat mig varmt om hjärtat. Jag skrev dikt efter dikt i mina unga dar. Dramatiska tonåren ni vet. Inga krav på den tidedn inte. Jag var så stolt att jag tom gav bort mina diktsamlngar till vänner, i födelsedagspresent *skäms lite*. Härligt trots allt kan jag tycka, nu när kraven blitt för hårda.

Mina krav alltså. När skrev jag senast en dikt? Det måste a varit 10 år sedan. Jag klarar det inte. Jag skyller det hela på Tranströmer. När jag började läsa honom visste jag, jag är inte bra. Jag blir aldrig honom. Han skulle kunna vara min mentor, men istället käpper i hjulet. Min fina poet. Så går han till på köpet och vinner Nobelpriet, den rackarn.

Han har betytt mycket för mig trots käpper i hjulet. Jag jublar och glädjs med honom trots allt. Jamen ni hör ju hur konstigt det låter.

Tänkte att jag skulle bjuda på lite Tranströmer, för känslans skull. Några av mina favoriter:

"Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar …

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg."

"Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.."

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”