Det är inte ofta jag läser kedjebrev jag får via mail. Typ aldrig. Jobbmailen går före. Men av någon anledning läste jag detta idag. Vet inte varför, det bara blev så. Ett mail som säger en hel del om oss människor, därför tänkte jag bjuda på det. Det är liksom värd sin spridning. Kanske är det en skröna, men skit samma. Brucan har ju gjort en liknande spelning här i Sverige, så detta kan ju faktiskt stämma.

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2 000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar
ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan
vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan
att stanna.

Efter 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart
på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn
stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att
lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att
sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att
han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande
violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken
på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston,
biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på
T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett
sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en
vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att
uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur
många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi
inte har vett att uppskatta?"

Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar
några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

Jag hejade på Salem ikväll. För det geni han är. Jamen hallå: vacker, musikalisk, fin, ödmjuk yada yda--lööööv. Allt det där jag älskar. Men så gick Anna och vann. Anna, typ jag, tant i tonårskropp. Hjälp!

Sökte på Salem i min blogg och hitade ett inlägg från 2007. Då mötte jag honom live  på Cirkus. Förmodligen sa det klick redan då. Jag minns det som idag, Jag ba öööhhhh, vilken musiker o kille. KÄRLEK!

Sen spelningarna på Berns. Så jävdra ös de va... Salem lajar hiphop.

På sätt och vis är jag glad över att Salem inte gick o vann melodifestivalen. Han är för bra för den. AMEN!

En stressig festival med Fakiren kan se ut så här:



Klippt av Fakiren him self.

Måste nog lära honom hur han löser kuben. han verkar lite lost där.

Förresten, så hade vi skönt häng med Micke i måndags. Han berättade gamla historier om firman, hans mamma jobbade ju där, och hur det är att spela emot en vacker kvinna. Old news för oss, men det är såklart alltid skoj med finfrämmen. Sen visade han oss sin senaste film. Den var sådär. Roligast var scenerna från kontorslandskapet. Kollegor som statister etc. Det gav ju ett och annat fniss.

Jag slänger in en bild. Alltid nån som gillar Micke.

... har varit senaste tidens motto. Vernissage, där jag tittade och lyssnade på detta projekt, soppteater (såg Kontrabasen och det var jävligt bra), konserter och förhandsvisningar. Jag har träffat eldsjälar, skådespelare och ett gamlat "X". Ja, han står ju faktiskt också på teatersceenen ibland.

Jag behöver allt detta nu. Varför ska jag berätta en vacker dag. Men bara så ni vet, mitt liv är inte en dans på rosor. Eller så är det det, eftersom det gör så förbannat ont. Rosor har taggar.

Jag vet att ni undrar, att ni tycker att jag är lat och tjaaa.. kanske saknar mig. Kanske. Men jag säger som så, jag e okej. Och jag tänkte blogga om en sak. Den om att ge och om att ta. Jag gillar balansen. Jag är en ge person. Ger och ger. Därför behöver jag ibland ta. Ganska ofta faktiskt. Balans ni vet. Jing och jang, kling och klang.

Detta inlägg är tillängnat veckans ge. TACK till följande GEgig!

Hanna, Emma, Thompa och Kamera. Yoooohh.

Alltså, gud vad ni gav mig energi.

Sen fredagsöl med Fredrik och Micke. Ge, ge, ge -- ALLTID!.

Förresten, det var Kameras sista spelning där på Mosebacke. Grymt! Nu bju ja. Bjublogg för en gång skull.
Sorry Hanna, din favvo kom inte med på bild. Jävdra otur... Men han finns med på videon. Tror jag. Du får kolla. Damn, snygga killar. Pepp, pipp och popp! Kom till mig och spela o kela.

Undrar fortfarande varför jag kände bandmedlemmen?

PS: Tack Kamera för er sista spelning. Fick mig att minnas, minnas, bli nostalgisk o dansa. PUSS!

En sån helg det varit. Waxie Moon som moonat och på det Kent. Man kan inte annat än mysa o rysa.
Nöjd kurar jag under täcket. Spinner för mig själv. Nynnar på Kenthits och duttar tangenter.

Allt detta har jag delat med bloggare Hanna. Vad vore livet utan bloggare liksom. Skittrist. Så ut och härja med era bloggvänner, livet blir skojigare då.

Ikväll smällere. Cavan står i kylen, korsetten vädras. Alla som vill får komma.



En film av Hanna, från sist det begav sig.

Min efterlängtade fina 08 är tillbaka igen. Bloggandes.
Hoppas få träffa dig snart över ett glas vin eller kaffe.

Jag vet inte om ni märkt det, att jag har varit borta ett tag. Tror inte det. Ni har fullt upp med vintrigt OS och annat viktigt. Appro på vinter OS. Jag har faktiskt upplevt ett-- live. Det trodde ni inte va, men det är säkert.

Jag och Gerdas begav oss till Lillehammer -94. Herregud vilken grej. Jag minns bussresan, hur vi körde fast på fjället vid norska gränsen, hur vi frös i stugan i Hafjell, Pillans guld, säckåkning i backen, öl i tälten, isskulpturer, Hockey, backhoppning, skidor. Vilke äventyr de va. Mitt liv är nog inte så tråkigt trots allt.

Min frånvaro har berott på ett haveri.


Mins ni detta?

Många snackar doping i dessa OS-tider, men för mig är det dop som gäller. Det har jag varit på idag.
Här ser ni en stolt far och mor och en stolt gudfar och gudmor. Sen världens sötaste havsblomma, döpt efter anemon.

Jag och bloggaren Hanna gillar det burleska. Det tror jag att ni känner till vid det här laget. Det kan vi tacka Erik för, som invigt oss. Och i fredags var det dax igen. Hanna är snabbare än jag, och har redan bloggat om det.

Jag tänkte att jag skulle bjuda på lite sköna bilder därifrån, och ni kan läsa mera på Hannas blogg.

För er som fortfarande går och funderar på vad det burleska innebär. Följande står att läsa på Wikipedia:
Burlesk var en form av varietéunderhållning med bland annat sketcher och dansnummer, ofta satirisk och häcklande överklassen, som blev populär på andra hälften av 1800-talet. En av de kännetecknande ingredienserna var vågad klädsel med fokus på kvinnokroppen och skämt med sexuella anspelningar.

Tittar ni noga får ni en skymt av mig och Hanna. Och kanske lägger jag även ut filmer på Söder TV. Det beror liksom på ifall de vill och vågar visa mina burleskalster.



Foto: Blingbling

Tack för den fina försenade julklappen. Resultatet av blåset blev en röd vas.
En släktklenod ingen får klirra. Alltså, jag är så stolt.

Detta är ett av mina drömyrken faktiskt.

Det hände visst saker i mina hoods i natt. Märkligt vad jag missar saker när jag inte hinner kolla nyhetsträsket om dagarna. Kanske är lika bra det. Jag borde i alla fall ha hört skotten, men jag sov nog rätt djupt i natt.

Jag befinner mig på en arbetsplats där jag saknar en mentor. En förebild ni vet. Det slog mig idag. Jag passar inte in och ingen passar mig. Jag borde ta mitt pick och pack och gå. Göra något vettigt. Något som betyder något--för mig. Med mig på resan vill jag handplocka ett gäng, dom vet bara inte om det än. Fick vi jobba åt oss själva skulle allt bli så mycket bättre och vi kunde sälja våra tjänster dyrt. Allt med kärlek.

Förresten. Jag har börjat skriva låttexter. Det går ganska bra. Men det är inte det jag vill göra.

Och veckan lutar åt äventyr. Jag ska blåsa glas. Jag ska på dop. Allt osar pånyttfödelse.
Hinner jag med ska jag även hit. Där hör jag hemma. Jag kanske borde stå på sceen. Det bor en artist i mig, helt klart. Gener från pappa I guess.

Förresten så kan ni se helgens äventyr här.

Jamen ni fårstår ju. Jag ska inte sitta på ett försäkringsbolag. De kväver mig.