Det är vi som är hemgiften
En kväll med Klungan i klunga på första parkett. Lätt nervöst. Premiärnerven ni vet. Alltså jag var det, inte dom. Eller så var dom det. Var dom det? Schwajnigt bra var det i alla fall. Vi var fågelholkarna. Inte hackspettarna. För hur hackar man på något så genialt. Jag vill se igen och igen. Nu vet jag. Jag trivs bäst i klunga med Klungan.
fy vad jag längtar nu;:)