Släkten är inte värst

Jag är så happy över att jag numera har två släktingar i stan. Två kusiner - yey. Jag hoppas såklart på fler framöver. Elvira kanske? 

Well, igår hann vi med lite öl innan min DJ:ande stjärna till kusin skulle vidare till Oslo för gig. Jag hoppas på fler sammankomster inom snar framtid. 

(null)


Hundliv och kändisar

Stig går av nån konstig anledning hem hos kändisar vi inland träffar på våra promenader. Hoa-Hoa hälsar alltid go’da. Mark tycker att Stig är ett mumintroll. Danny vill bli kompis. Musse vill kramas/brottas och beundrar Stigs vackra trav. Näääk är livrädd men vill ju gärna snacka lite.


Och Stig bryr sig inte!!! Ja, ni vet ju hur Stig är. Stans största diva. Han skakar av sig dem och går vidare. 


(null)



Min andra familj

Det här är min andra familj. Den som finns i Portugal. Saknas i bild gör Pedro. Han finns här hos mig. På bild finns annars hans syskon, föräldrar och syskonbarn. De som öppnat upp sin famn för mig. 

Jag kan inte språket - än. Men med kärlek vi kommunicerar. 

I maj (snart) åker jag och Pedro ner och köper vårt hus. På gatan där apelsiner och citroner växer och doften av salt från atlant smyger sig på. Och med förhoppning att släkt i norr ska mötas med familj i Algarv. 

Sardinfiskarekvarteren — here a come!!!

Amen. 


(null)




Andras ungar, mina barn


Jag är bonusmamma sedan några år tillbaka. En sjukt härlig bonus vill jag lova. Och just nu är dessa bonusbuns i en förbaskat treflig ålder, 9 och 11 år. Dom är liksom två självgående å smarta individer som sprider kärlek när de dundrar in i mitt liv varannan helg. - Hej Anna!!!!!

Det betyder att vi får längta till varandra och ha välbehövda pauser från varandra. Och där emellan slipper jag barnansvar och kan vara barn själv. Kan det bli bättre? I dont think so. 

Det är riktig lyx faktiskt att få rå om dessa killar lite så och då. Speciellt för mig som inte kan få egna barn. Inte för att det är nån större förlust eller sorg. Ganska skönt att slippa föda barn faktiskt. Och bäbisar är jag ju nästan lite rädd för. De kan ju gå sönder när man håller i dem. Som små fågelungar. 

Och jamen..  Det går faktiskt att älska andras ungar lika mycket som sina egna. Tro mig. Jag skulle vandra över lik för dessa två grabbar. Älskar dom verkligen. Det är det finaste jag har. 

Sedan har jag ju en pälskling också, tillsamman med min älskling.  Min hundson Stig. Han har äntligen lämnat tonåren. Jag undrar hur det blir när mina bonusbarn hamnar i tonåren. ’Du är inte min mamma åldern’. Det ska bli sjukt spännande. Då får man gömma nyckeln till vinkylen. 

💕

(null)


Hej

Två år har gått sedan sist. Håret är längre och jag starkare, yey...som tur är både mentalt och fysiskt. Det är harmoni i livet. Jag har dessutom tagit steg i karriären. Gått från det stora tröga företaget till det lilla flexibla globala, modiga och smarta. Det bästa jag gjort sen vi hördes sist tror jag. Äntligen har jag varma smarta människor i min omgivning. Som ger mig bästa energin. Och som uppskattar mig. 


Nej jag bär inte alltid diadem. Jag fick välja mellan diadem och boa när bilden togs. Det var ju kalas. Jag tycker bilden fångar mitt liv just nu. Rosa och fluffigt. 

Men hörrni. Det krävs motgångar för att livet ska nå toppen. Jag har haft dom. Och visst brottas jag ibland med demoner från förr. Det är det som kallas livet. Eller? 

Jag tänkte att jag skulle väcka liv i min blogg igen. Det törs man ju göra nu när ingen är här. Jag vill berätta om människorna omkring mig. De som lyfter mig. Jag vill berätta hur det är att vara strax över 40. Att bli tant. Att äntligen våga stå för vad jag tycker. Att ha landat. Att inte ta skit. Att bara göra saker som känns sant och fint. Och ibland mina demoner. För alla brottas vi med oss själva å andra. 


Kusinerna



Jag glömde ju berätta att jag träffade mina kusiner denna helg. I bild saknas Elvira, Mikael och Jonas. Annars bra uppslutning. Inte varje dag man åker 90 mil enkel resa för å festa till det. Men det var det värt. 


Ett år går fort

Från att ha bloggat en gång om dan så har väl denna webbplats blivit någon slags blogga-en gång-om året-blogg. Tragiskt. Här finns nog inte ens en läsare kvar. Inte ens Twitter får sig några inlägg från mig. Det beror kanske på att jag skriver så vansinnigt mycket i mitt yrke. Har jag blivit kommunikationsutbränd?

Jag har haft ett ganska så kämpigt år. Jag har förlorat min pappa. Jag har förbränt 18 kg fett. Jag har slitit mitt hår med unghunden Stig. Att ha en stor hund kanske inte är värst jobbigt. Men att ha en stor hund med mycket energi, som dessutom är osäker på sig själv = mycket jobb och slit. Men värt varenda brottningsmatch. För fasen vad kärlek jag får av min hund.

Pedro och jag har misslyckats med planen att flytta norröver. Det är väl egentligen mitt fel, men jag tycker inte att det rör sig värst mycket på jobbmarknaden i Umeå och jag har inte hittat ett jobb värt en flytt. Pedro å andra sidan blir erbjudan jobb hela tiden. Är det inte Dubai, så är det Hammarby Sjöstad. Varför kan ingen jaga mig. Hallå head hunters! Helst hade jag velat dra till Portugal ett år eller två, men herregud, deras ekonomi är på samma låga nivå som Greklands. Nu är de bara de 5-stjärniga hotellen som håller öppet. Resten gapar tomt. Det är nog bäst att vi stannar hemma.

Vänta här nu, jag hade 8 besökare här igår. Hur är det möjligt?

En kusligt vacker kust

När det är mörkt å jävligt, som i november, sneglar jag tillbaka till september. Månaden när vi vandrade på stränderna och när vi grillade fisk. Då blir jag lycklig igen. Tänk, jag har fått ett andra hemland. Ett som är magiskt vackert om än i ekonomisk kris. 









Sommarvibbar I can tell


Kändismejl

Ibland får jag mejl av kändisar. Inte så glamour som ni kanske tror, men en tonårstjej hade säkert mördat för att få brevväxla med denna goding. 




Det hettar till

Vet ni. Denna sommar är helt magisk, men på ett jobbigt sätt. Den kommer bli ihågkommen, den saken är säker. Iaf om jag bloggar om den.

I flera veckor har vi haft temperaturer över 30. Det resulterar i sömnlösa nätter, bad och vansinne. Vi kokar över. Min hund ligger och flämtar med huvet mot toaletten. Den enda svalka jag kan erbjuda honom. Man tror han ska dö. Enda lyckan han finner är när jag öppnar frysen. Då är han snabbt där och sticker in sitt stora huvud. Stackarn.

Även jag mår knas i värmen. Jag svettas, får inte luft, kan knappt vara ute, torkar ut, kan inte träna, kan inte äta. Svimmar nästan. Men glass kan jag äta. Och det äts. Närmar mig 70 kg och sväller som en ballong.

Och när det är så här satans varmt. Ja då kommer de tropiska stormarna. Regn vräker ner. Råttor drunknar och det luktar lik i tunnelbanan. Hej då med er.

PS: Inte finns det nå jävla fläktar att få tag på heller. Slutsålt överallt, med leverans först i mitten på aug. Skjut mig.

Grönt ljus på X-ray

Så har jag gjort min första mammografi. Brösten ska ju fotas när man fyllt 40 ni vet. Jag var rätt så nervös. Så nervös att jag slutat äta mina hormoner. Hormoner boostar ju cancern ni vet. Så på några få veckor gick jag ofrivilligt in i klimakteriet. Hej vallningar.

Kuvertet med resultatet slet jag upp igår. Svettades även då. Det blev grönt ljus och jag firade på terrass i Sturegallerian.

Nu vågar jag gå och hämta ut nya hormoner. Vill ju inte bli tant i förtid.

40 #aren

Jag valde iaf att fira mina 40 taggar. Både med tvagning och resa i vått och torrt. Mitt äskade lammkött styrde upp. Nu fattas bara festen. Den senareläggs då tant måste vila.








Min hund

Det här är Stig. Min och Pedros 30 kg tunga bäbis. En gris i fårakläder. 


På en stig som leder till dagar över 40

Det var ett tag sen sist. Jag har hunnit fylla 40, jag har hunnit förlova mig och jag har en bullterrier hemma som nu är enbart terror och terrier.

Jag har blivit sambo på 40 kvadrat med hund och karl juckandes.
 
Mycket hänt privat, nada på annan front.

Jag vill tvätta kontoret i 90 graders tvätt.
Jag vill säga upp mig.

Jag vill klippa mig och gå ner i vikt.

I am

Min profilbild

RSS 2.0