Okej, vi avrundar av min helg tycker jag. Söndagen har spenderats på Strand och Lopen. Sippandes på Bloody Mary och Caribibärs. Livet. Livet när det är som bäst. Och på det stans bästa brunch med ett något udda gäng. Hackers, rocka-billy, och punkfolk. Sen jag, som ju är helt normal i detta sällskap. Älskar vara normal. Det sitter och stirrar på mig som om jag är den udda fågeln. Humor..

... dom dyker upp överallt där det vankas party. Gärna med fri öl, och gärna på någon lokal här på söder.

En hip invigning, och hipsters nosar sig dit. Visst är dom för söta.

Ni kanske tror att jag lever ett stillsamt liv nu för tiden. Att det inte händer något. Torftig blogg = torftigt liv. Men det är inte riktigt så. Jag försöker roa mig. Blir kräsnare med åren såklart, men har inte lämnat misiksceenen. Måste vara musikgenen. Jag slukar konserter och minglar med hipsters. Retas med dem samtidigt som jag avundas deras förbannade ungdom. Jag skulle vilja backa tiden 18 år samtidigt som jag vill behålla min visdom. Då hade livet varit perfekt.

Per är den roligaste festfixaren jag känner. Kanske därför att han alltid slår på stora trumman, men signalerar den lilla. Man får ett sms om en liten grilltillställning, kommer dit och möts av -- riggat tält, spättad gris, öl på kylning, dangolv, riggade strålkastare, rökmaskin, sol. Jamen, allt en grisfest ska ha. Och gästerna. En härlig blandning av gammalt och ungt, singlar och sambos, kids och kaniner.

A-M 3 år gammal pekar på grisen och säger "GRISEN ÄR DÖD".

Då undrar ni kanske hur jag har det på kontoret. Hur kreativt det är på en skala. Well, så här mysigt är det:

Jag jobbar mest med hjärnan på jobbet. I daxläget mer strategiskt än operativt. Gud så det stör mig. Det lilla kreativa jag har tar reklambyråerna han om. Allt jag har är att tycka till. Det gör jag såklart. Oftast, gammal och bitter som jag är i branschen, suckar jag och utbrister -- jag hade gjort det bättre själv. Samtidigt som jag vet att-- man får det man ber om. Det är troligtvis min brief som suger. Suger för att jag tappat den, gnistan.

Kanske var det därför som jag frekade ut på KKV i söndags. Ville svetsa fast mig i deras verkstäder. Den lycka jag kände när jag slukade deras skapelser. Den avund jag kände. De som faktiskt skapar något.

Varför sitter jag på ett jävla kontor?

Hjälp. Jag glömde bort mitt login. Blev helt kallsvettig. Som en vallning, fast kyla. Tur att det inte är som på jobbet. Att bloggen låses efter tre försök. För här finns knappsat en helpdesk. Inte en dygnetrunt ariant iaf. Tror knappt någon bloggar på webblogg längre. Är jag den siste överlevande?

Jag tog en hotellfrukost med Pudding idag. Det gav mig blogglöd. Han var här i min stad för att lira fotboll... med författarlandslaget. Fränt. Och som han själv skriver på sin blogg, om ett halvår smäller det. Som jag längtar. Det har iof redan smällt en massa fyrverkerier kring min favoritkrönikör redan. Kul tycker jag. Nu väntar jag bara på det tunga artelleriet. Han är nära nu.

Annars då? Jo, allt är frid och fröjd i mitt ekorrhjul. Jag bröt iof snurren lite med några dagr i London. Jag åker dit lite då och då, men denna gång med andras ögon och upplevelser. Jag fick se London från det något udda perspektivet. Vi vandrade mycket. Luktade på blommorna och njöt av 4D.

Ni kanska undrar vad jag duttar med? Hur jag har det? Vad jag tänker på? Vad det är jag inte förstår? Om jag bor kvar i samma våning?

Well, dagarna flyter på. Vinter blir till vår. Inget konstigt. Jag lever mitt liv som jag alltid gjort, kanske lite hurtigare än ifjol, annars lika. Jag har börjat träna. Allt som är jobbigt - - > boxning, crossfit, core, pump och en och annan rusning efter Årstaviken. Jeansen sitter knas när kilon rasar. Detta blir dyrt. Men allvarligt, jag var på väg att bli fet så såg ingen annan utväg.

På mansfronten har jag trasslat in mig hos fel kille, egen. Är ni förvånade? Skulle inte tro det. Gift såklart. Hör på denna: "Vi lever i ett öppet förhållande" Jag orkade inte med det så HEJ, MEN NEJ! Han förstod. Han tyckte jag var klok.

Nu är jag singlare än singel. Skönt. Istället umgås jag med vänner -- i min takt. Inte kvävas bara gödas. Sist meddessa godingar.






Några jobbiga saker har passerat revyn också. Läkarbesöket (det årliga) och tandläkaren (det dyra).

Sätta sprätt på pengar är jag också rätt bra på. Tre resor bokade denna månad. London, Umeå och Side.


Kalla det flykt, jag kallar det äventyr.

Får cancerpatienter ont i kroppen efter behandling, eller är min smärta något annat? Kanske sorg? En annan slags höst. Idag sitter smärtan i bröstkorgens nederkant hela vägen upp till hjärtat. Och då är jag inte ens olyckligt. Alltså olyckligt kär. Jag blir ju aldrig kär, ni känner ju mig. Men olycklig... Oh yes. Min melodi. I alla fall idag. Ont i hjärtat. Ont. O N T !!

Min kroniska vän, smärtan, gnager alltid. Dag som natt. Ibland flammar det till, som idag. Denna gång innifrån. Hon, för det är en hon, är som en gadd i ögat och att blockera är fucking omöjligt. Tänk dig att sparra mot Scott eller Roberto. Inte en chans i helveta att man vinner. Bara att lägga sig platt. Låta henne sparka.

Det är lite så jag hanterar henne. Jag grinar lite i soffan och hatar mig för det. Jag springer 3 km. Jag tänker på att inte tänka på det. Jag blir förbannad, sen ledsen.

Jag pratar sällan om henne inför andra. För att ha ont i kroppen är inget man som kvinna skryter om. Då blir man gnällig. Lite sur så där.. Så jag håller käft.

Ett litet tack till pappa som alltid lät oss leka i replokalen (aka garaget).

 

Hur jag skrämmer livet ur min dejt.

 

 

Det snackas om mig bland vänners vänner. Inte skit. Det snarare fiskas på FB. Hur gammal är Anna?

Om ni hittat hit vill jag bara säga; Låt min ålder vara! Skit i den.

Varför det snackas?! Jo, så att... Jag fört en 25-årig pojke bakom ljuset (HEJA MIG). En pojke!! FATTA! Två dejter lyckades jag lura till mig, med hångel som bonus. Eller vänta, jag har inte lurats. Inte ens ljugit.. jag har bara undanhållit saningen. Den att jag är 12 år äldre.

Nu vet han med säkerhet att jag är tant. Han hör inte längre av sig. Inte heller svarar han på mitt förlåtande SMS. Då var jag ändå skojig. Kan det vara så att 25-åringar inte förstår skoj/ironi?

Fundering; Borde han inte vara stolt över att han fått hångla med en 12 år äldre kvinna? Nä, pojkar funkar nog inte så. Jag tror att det äcklar honom. Inte nog med det -- hans kompisar retar honom. Stackars liten.

Jag förstår nu varför jag mer än sällan dejtar dem, pojkarna. Hångla ok, men inte dejta.

Han klarade inte av att jag inte ville ha en relation. Han blev ett mongo. Ändå var jag tydlig från dag 1.
'Jag vill inte bli ihop med dig!'

Kraven kom. Att jag skulle avguda honom. Titta bara på honom. Jamen allt blev ju knas. Jag blev rädd.
Han borde ha ställt sig frågan varför jag inte ville ha honom som pojkvän istället, men det intresserade honom föga.

Ni kommer inte tro mig när jag berättar vad jag wastat tid på i höst.
Hata mig inte. Jag behövde huda.

Jag har i 4 månader idkat könsumgänge (okej, lite vanligt umgänge också) med en kille som;

- Bor ihop med sin tjej
- Föreslår trekant med sin tjej
- Saknar självförtroende
- Kräver bekräftelse

Och så blir han förbannad när jag talar om för honom att jag inte vill ha honom. Att jag inte är det minsta kär.
Är det så jävla konstigt!

Well, skönt att tillslut bli av med karln. Humor bara att han blev så arg på mig. Jag har inte gjort honom något. Det var snarare han som gång på gång grisade. Jag var den med rättighet till ilska.

Värst (också lite tragiskt) var ändå gången då han bad sin tjej ringa mig - - från hans telefon. Full var hon också och hon bad mig möta upp dem på en bar. Jag ba "hej men nej"! Dubbelsuck! Eller den gången han visade MMS på sin chefs vagina. HJÄLP!! UTVECKLINGSSTÖRT! Visst, han får knulla sin chef, men jag vill inte ha hennes vagina upptryckt i fejan. Värre än ett spöke.

Som ni kanske förstår var han bra i sängen, annars hade jag aldrig utsatt mig för detta.
Han var bra så länge han inte pratade helt enkelt. Tyvärr höll han inte alltid käft.