© En annaN

Nu växlar min sköna söndag till att bli kväll och jag sitter här med hot salsa och tortillachips. Med skräckblandad förtjusning doppar jag trekantschipsen i salsan. Jag vet vad som väntar. Det bränner i munnen och tårarna rinner. Men gott ere. Jag låter tungan besöka gommen för att lindra smärtan. Tugga, svälja - glupskt och girigt. Det är bara jag här, så jag förstår egentligen inte varför jag måste skynda. Ingen kommer sno mitt söndagsmys.

Då helgen varit ett hysteriskt flängande med vänner har söndagen varit bara min. Gud vad jag älskar att vara själv ibland. Att få bli ett med allt. När jag är själv sover jag länge, äter låååång frukost, tar en kaffe på nåt cafe. Sen kommer den, promenaden. Den leder mig till naturupplevelser, gärna dit ingen annan hittar. Jag andas djupt. Hittar dofter, smeker löven, smakar på sånt som går att äta. Proviant - ibland choklad, ibland en frukt.

På min promenad idag fick jag syn på ett par som badade. Det var kallt, jag hörde det på falsetten i badskriken. Men en 5-10 simtag ut och in blev det. Jag stod kvar. Man vet ju aldrig ifall de får kramp. De fick de inte och jag kände mig istället som en fluktare.

Sen lekte jag "Jag har aldrig" med mig själv. Fast jag gjorde om leken lite. Jag gjorde de saker jag kom på att jag aldrig gjort. Man får ju ändra lite på reglerna när man är själv, eller hur.

Men gud vad det bränner i munnen nu. Kan tomat hjälpa? Eller apelsin? Eller en fryst älgköttbulle?

När jag ändå är inloggad. Vem var du som hejade på mig på Folk Operan i fredags? Du var bekant, men jag kom aldrig på det. Bekantskapen lär sträcka sig långt bak i tiden. Kanske Lund. Allternativt gymnasiet. Eller? Gaahaa. Hatar att jag inte kommer på det. Kanske en bloggare?