Tankar om övertid, framgång och ”walling”
Framgång, när? Mellan 9-5. Bullshit! Det
kan omöjligt tiden räcka till för. Vill man
egentligen leva för sitt jobb? Går det att
tänka jobb på fritid utan att ta skada?
Hur blir det med relationen då? Ska
man hitta rätt snubbe som delar
jobbpassionen. Varför ha en
partner föresten? Utan
partner kan man
jobba mer.
När går man in i väggen?
Märker man sånt?
Gör det ont?
Hm, tänkvärda frågor du ställer.
Jag tycker att man ska rätta "mun efter matsäck" liksom. Alltså, du kan inte boka eller bestämma att "nu ska jag börja kila stadigt med någon" innan föremålet ens existerar.
Därför får man innan man stadgar sig se till att man har det så bra som möjligt (vilket ju du är skitbra på, med stuga, vänner, bra jobb m m), och under tiden faktiskt försöka njuta av att själv bestämma över det man kan styra över i livet; arbetsbörda, umgänge, tid för fritidsintressen, boende, investeringar, och inte planera för mycket inför framtiden. Så har jag resonerat på senare år.
Sen att den jä*** sjukdomen dök upp i ditt liv och rör om i tankarna nu efteråt är ju som en varböld i ändan på dig, det förstår jag.
Ibland vet man inte förrän efteråt att man varit utbränd, har jag förstått. Och det verkar göra ont och ibland bli långvarigt. Lyssna till ditt hjärta my dear!
Bussan, denna ständiga Bussan...