© En annaN

När man har cancer kan det hända att man måste strålbehandlas. Den resan har jag varit med om. Varje vardag i tre månader sågs vi; jag, denna maskin och strålsyrrorna.

Och så här gick det till

Innan jag skulle strålas var det många förberedelser. Jag måste ligga exakt rätt på britsen utan att röra en fena. Och att få mig i rätt position tog längre tid än själva strålningen. Där hjälpte såklart sjuksyrrorna till. På min kropp tatuerades det in små, små prickar. Jag tror jag har en fyra fem stycken, eller fler. Efter dessa tatueringar ställdes laserstrålarna in. När det var klart fick jag uppge personnummer. Det måste man alltid. Därefter lämnade alla rummet. Jag blev ensam kvar med radioaktiva strålar och vågor.

Jag låg oftast och stirrade i taket. Där fans vackra målningar. Fick också lyssna på musik för att slippa alla konstiga ljud och funderingar. Jag kunde till och med ha med mig egen musik. Ja, de var så snälla mot mig där på SAL 6. De brydde sig verkligen. Oh, nu blir jag rörd till tårar.

När strålningen var över, detta efter några minuter, öppnades återigen pansardörrarna och sjuksyrrorna kom in. De brukade då måla på min kropp med kirurgpenna innan jag fick klä på mig och gå hem.

Innan jag avslutar detta inlägg vill jag passa på att skicka en hälsning till alla jag mötte, både anställda sjuksyrror och radioaktiva cancerpatienter. Ni är så duktiga och modiga. Jag kommer speciellt ihåg du underbara kille som alltid skojade med mig och fick mig på gott humör. Ibland kunde du ropa från strålningsrummet; - Hjälp Blingbling, de steker mig här inne… HJÄÄÄÄLP! Och jag minns hur jag skrattade. Du räddade mig många gånger. När man strålas blir man nämligen så trött. Speciellt om det sker i kombination med cytostatika. Det är som om kroppen dör inifrån. Man tappat hår, man får brännskador och allt är i uppror. Ja, man tappar livslusten helt enkelt. Men så fanns du där. Jag hoppas att det gick vägen för dig och att du besegrade din cancer.