Bigbrother ser dig och vi vi ser på TV
Jag minns Bigbrothermarathon på söndagarna i Hässelby. Vi satt i soffan eller låg på golvet. Förutom tv:n var det oftast tyst. Bara ljudet av oss tuggande på ostkrokar hördes. Då och då dizzade eller kommenterade vi något i rutan. Så satt vi varje söndag. Helt apatiska och såpfanatiska. Men vad fan skulle vi göra. Allvarligt. Vi saknade en hobby, men var nöjda med vår tillvaro. Trygga i vår egna lilla bigbrothervärld.
Idag, några år senare har vi ryckt upp oss ur såpträsket men saknar fortfarande hobbies. I alla fall jag. Däremot har jag mål. Alltid något. Tick-tack, tick-tack!
bling... jag har läst igenom alla dina gamla inlägg om cancern och sitter här med tårar i ögonen. Du skriver så bra, ärligt, rakt. Känslorna blir råa, påtagliga. Ville bara säga att om du någonsin behöver nån att hålla i handen igen så ställer jag upp! kram