Att spela tennis med en lax
Jag hade gått och hoppats att allt skulle vara över och levt därefter. Men de senaste röntgenplåtarna visade ett annat öde. Jag är tillbaka i spiralen.
Hej, hej Radiumhemmet - här kommer jag igen. P14 har kommit att bli som ett andra hem. Jag tror minsann att jag är lite av en kändis där. Det kan ju iof vara så att personalen ler och hejar på alla patienter, men… Nä, det är något speciellt med mig.
Varför just jag är ihågkommen kan förstås bero på att jag är förbaskat svårstucken. 9 stick blev det denna gång. Nattsköterskan gav upp och Åke fick rycka in. Han kan sin grej och lyckas alltid sätta första nålen. Hurra för Åke. Hade jag haft gott om stålar hade jag köpt honom en Tahitipärla. Han är bäst! Ska försöka påminna mig själv att berätta det för honom nästa gång.
Imorse sövdes jag. Nya cellprover skulle tas. Svaret får jag om två veckor. Härligt rus mitt i allt elände. Håll nu tummarna att resultatet inte är helt åt helvete illa, och att nästa MRT inte visar på att tumören överlevt och växt. Vill inte ta cellgifter igen. Inte heller är jag så värst sugen på operation eller ny strålbehandling. Nu när jag äntligen börjat återhämta mig.
